• resor,  Vardagen

    Kringlan

    Då har jag för första gången åkt buss ensam på Island. Det var lätt. Inga konstigheter. Och jag gick av på rätt stop, precis vid Kringlan. Det stora shoppingcentret utanför Reykjavik. Åt en rekordsen lunch på Joe & the Juice, spanade in rean (köpte en varm sjal på Zara) och landade till slut vid favorit caféet Te & Kaffi. Det är en kedja med massor av butiker/caféer och deras kaffe är riktigt gott. Vilket det nästa måste vara eftersom man måste vänta typ en kvart på sin kopp.

    Det här med att bli sambo och vara alldeles för långt bort från gym och rutiner är smått förrädiskt för en kvinna som mig som tyvärr alldeles för lätt lägger på sig trivselkilon. Söttsaker smitter ner på tok för ofta och skulle jag ställa mig på vågen skulle det var alldeles för många kg för mycket. Det jag jag eftersom jag känner det på kläderna. Nu hade jag sagt stopp till mig själv. Gillar egentligen inte ens söta saker. Ändå blev det en kaka till kaffet. Så tröttsamt. Men nu får det faktiskt vara nog. Bara någon vecka eller två. Jag brukar märka skillnad fort när jag skärper mig.

    Under tiden jag varit här på Kringlan har jag också fått en mail från mitt ex. Kommer ni ihåg när jag mailade honom om vägen. Sist mailet skickades kanske i början i slutet av april. Dagen mail säger “Hur gick det med vägen då?”. I mina ögon och öron låter det som ett sådant där hitta-en-ursäkt-att-höra-av-sig. Känner faktiskt inget inför det där.

    Kommentarer inaktiverade för Kringlan
  • tankar,  Träning

    Viktuppgång

    IMG_1911
    Romersk kraft från bästa Juicekällan

     

    Denna vecka fick jag äntligen till det, mina tre träningspass. Måndag, tisdag och torsdag. Jag har dessutom planerat de kommande månaderna så att jag ska kunna få in dessa tre pass. Jag mår bättre när jag tränar, det var väldigt uppenbart när jag var deprimerad. Under hösten och vintern har det dock inte gått ihop. Först var det muskelbristningen som satte stopp och sedan kom tidsbristen. Nu hoppas jag att jag fått ordning på både skador och frilagt lite tid. Rent träningsmässigt har det dock varit en riktig skitvecka. Motivationen har inte funnits där, styrkan har lyst med sin frånvaro och kroppen har mest gjort ont så har inte kunnat pressa mig på samma sätt. Min tränare tyckte ändå att jag gått ner i vikt. Det kanske jag har, i mått mätt. Jag mäter inte så jag har ingen aning. Däremot så är jag en vågmissbrukare. Vågen är roten till allt ont i mitt förhållande till mat. Chocken var därför total igår natt när jag fick för mig att väga mig. Tidigare på dagen hade jag belönat mig själv med en ny träningstopp i en storlek mindre än vanligt. Vågen däremot säger att jag har gått upp fyra kilo. På en vecka.

    Det är fyra kilo som inte känns eller märks men det spelar ingen roll för vågen säger fortfarande fyra kilo. Jag fick panik. Krisen var total. Det har varit en motig vecka. Då är det svårt/svårare för mig att inte falla tillbaks i destruktiva tankar. Jag har haft ätstörningar en gång. Tekniskt sätt, flera gånger. Jag är frisk nu men tankarna finns där ibland fast jag agerar inte efter dem. Jag skulle kunna gå ner de där fyra kilorna på ganska någon dag på ett väldigt ohälsosamt sätt. Ett sätt jag sedan skulle få kämpa med att inte fastna i. Ett två timmars samtal med min vän Kris som vet allt om min krånglig mathistoria och nu känns det okej. Såpass okej att jag kan köpa surdegsbröd. Och till middag blir det blomkålspizza.

    Kommentarer inaktiverade för Viktuppgång
  • kropp,  tankar

    Hur ska jag bli en större människa?

    Vi frågor oss fel sak. Speciellt kvinnor.
    Vi pratar om bantning. Om viktminskning. Om dieter. Om genvägar till den där perfekta kroppen som vi ser överallt.
    Men helt ärligt. Nu var det längesedan jag såg en perfekt kropp. Inte för att de inte finns längre men för att jag inte bryr mig. Jag är långt ifrån perfekt. Kort. Och kurvig. (Men smal, inga bröst men för stor rumpa). Ja jag precis som “alla” kvinnor kan om vi vill hitta saker att förändra.

    Jag hör på jobbet, på en kvinnodominerad arbetsplats, dagligen olika sätt att banta eller gå ned i vikt. Det är allt från hur stora portioner man ska äta till att om man snusar så blir man smal.

    Och det här är fel fråga att diskutera. Vi ska diskutera hur vi ska bli större. Hur vi ska bli fysiskt starkare men också hur vi ska bli större mentalt, kunna mer, göra mer, vilja mer, orka mer.
    Om vi diskuterade hur vi ska komma framåt, från där vi är, och utvecklas och bli bättre människor skulle vi må så mycket bättre än om vi diskuterar hur vi ska bli lika smala som när vi var 15. Och med psykisk hälsa kommer övervikten sjunka.

    (Visst vet jag att det är farligt med övervikt. Att risk för sjukdomar ökar och belastningen på kroppen blir för stor. Men det vet ALLA. Och många som diskuterar övervikt och bantning på mitt jobb är absolut inte tjocka eller överviktiga. Och att diskutera det här, var och varannan dag, ger absolut ingenting.)

    Nej vi måste ställa oss frågan hur vi ska bli större, inte hur vi ska bli mindre!

    Kommentarer inaktiverade för Hur ska jag bli en större människa?
  • kropp

    Kroppen är något privat

    Då och då skriver jag om vikt i bloggen, om min egen vikt, och att jag vill bli “fastare” återfå min vältränade kropp. Jag har jobbat med träning i hela mitt vuxna liv och är högutbildad inom området så jag har en heldel på fötterna. Däremot är det ju som bekant svårt att leva som man lär. Så jag vet vad jag ska göra men samtidigt så är det ju inte lätt. Så just nu tågar jag på i mina gamla vanor.

    När bloggarna kom för kanske tio år sedan (?) så var det superinne att visa upp sina kläder, vad man hade på sig och vad man hade köpt det och så skulle man vara unik och ha blandade dyra och billiga kläder. Nu är trenden den motsatta eller man ska visa sin kropp. Människor som har svårt att visa sig i bikini på stranden visar sig i träningstight och sportbh på bloggen och beskriver hur de fått den kroppen. Dagligen. “idag ser min mage ut så här och jag har gjort 5000 burpees, 800 armhävningar och sprungit 11 mil, allt på bara en timme”. Ni fattar va?

    Det kommer också krönika efter krönika angående vikt och trenden är ju att de här halvnakna-bloggarna visar en “vanlig kropp”. Vad är en vanlig kropp? Jo det är en kropp på LCHF-dieten, som tränar minst en timme om dagen, som i grunden är ganska smal och som har muskler nog att riktigt suga in magen.
    En vanlig kropp SKA orka göra en (minst en) chin. Det är viktigt. Att man ska göra en chin och sedan filma eller lägga ut en bild på sig själv i tights och sportbh och skriva “idag gjorde jag en chin”.

    Det jag vill komma till är att vi har gått från att kommentera varandras kläder och stil till att kommentera varandras kroppar. Magrutor. Bisecps. Fett. istället för skor. kläder och möjligen frisyr. Går vi nu på något som är svårare att förändra. Som kräver betydligt mer jobb. Som inte bara kräver pengar utan också tid. Det är vad vi ska jämföra nu. Ingenting får vara privat. Vi ser våra kollegor på kläder på jobbet och halvnakna på sociala medier.

    Varför kan inte kroppen få vara något som är privat? Varför kan det inte vara bra nog att ha en helt okej kropp i sina egna ögon? Varför ska alla helt plötsligt göra chins? Och vad är en vanlig kropp?

    Kommentarer inaktiverade för Kroppen är något privat
  • barn,  kropp

    Tänk på vad ni säger!

    Vi är ett gäng personer som brukar umgås, ganska frekvent och det brukar vara väldigt härligt. En person är större än oss andra. Till saken hör att jag är väldigt liten. Jag är under 160 cm och väger mindre än 45 kg. Personen som är större är 165 cm ungefär och jag skulle uppskatta att hon väger 75 kg. Så hon är absolut inte väldigt tjock utan kurvig. Hon är också en sån person som har lätt för att lägga på sig och naturligt stora bröst och “putig” rumpa. Ni vet säkert vilken typ av kropp jag syftar på. Kurvig med smal midja och sedan större bröst och rumpa. Visst för att ligga mitt på skalan så kanske hon skulle gå ned några kilo men hon är betydligt mer vältränad än många andra och vad jag vet, nöjd med sig själv.

    När gänget sågs sist så var det en person som tog henne avsides och sa “du är för tjock! Och det är för att du äter för mycket varje dag”. Jag såg att hon blev ställd men hon tog det bra. Idag när vi sågs hela gänget så sa samma person att hennes rumpa var “för stor”. Jag ser på den större kvinnan att hon blir “påverkad” men återigen så tog hon det bra. Tog en liten diskussion om det men släppte sedan ämnet.

    Personen som kommenterade min vänninas kropp är fyra år. Och jag tycker att det är för jävligt på så många olika plan. Kanske främst för att den här fyraåringen tycker att det är okej att säga till folk att de är för tjocka eller har för stor rumpa. Och det är ju, självklart!, något hon har lärt sig från sina föräldrar.
    Vad tror ni att den här fyraåringen kommer ha för sin på sin egen kropp under t.ex. puberteten? Eller senare i livet? Vad kommer hon i framtiden säga till sina vänner och hennes föräldrar säger dessa saker i hennes närvaro?

    För den här fyraåringen vet mycket väl vad det är hon säger och hon säger det nedvärderande och med en “elak” ton. Det är inte ett konstaterande som i att du har stor rumpa, som vissa barn kan slänga sig med (ofta i jämförelse med sig själv). Utan det är en FÖR stor rumpa.

    Som vuxen, och främst som förälder, måste man tänka på vad man säger till barn. Och framför barn. När barn hör. För de skitsnack som du sysslar med hemma, det tar dina barn med sig och säger högt. Man kan  med andra ord säga att hennes föräldrar är väldigt avslöjade.

    Kommentarer inaktiverade för Tänk på vad ni säger!
  • Motion

    Skogen

    Jag har alltid motionerat. På ett eller annat sätt. Allt från taekwondo fyra-fem dagar i veckan till gruppträningar och PT. Fram till fem år sedan. Då blev all träning som mest promenader men det räckte. Min grundkondition har hjälpt mig mycket. Det har varit lätt att komma tillbaks. För tre år sedan blev promenaderna färre och färre. Orken fanns inte. Nu snackar vi inte lathet eller trötthet utan medicinsk orkeslöshet. Jag var nöjd om jag bara behövde vila en gång per dag. Det tog inte lång tid innan jag började gå upp i vikt. Jag testade alla dieter i världen men inget hjälpte. Som förre detta bulimiker krävdes det en hel del för att inte ramla dit igen. Det spelade ingen roll vad jag gjorde (eller inte gjorde) jag gick inte ner ett gram. Jag gick till läkare efter läkare. De sa att jag inte äter tillräckligt, inte äter frukost (svenskar har verkligen ett heligt förhållande till frukosten), inte åt regelbundet så jag ändrade och ändrade. Inget hjälpte. Jag gick varken ner i vikt eller fick tillbaks min energi. Idag vet jag att det berodde på en nästan icke-existerande ämnesomsättningen som kräver medicin. Nu är energin tillbaks men jag kan ju inte påstå att kilon rasar. Nu har jag varit tjock några år och lärt mig älska mig själv men det är inte riktigt jag. Jag är kurvig inte tjock. Nu till sommarn ska min ämnesomsättningen vara återställd så då kanske något gram försvinner. Det bästa av allt är att jag nu har ork att lägga på att gå ner i vikt. Jag orkar! Så nu är jag tillbaka i skogen. Åh vad jag saknat skogarna.

    20130625-232338.jpg

    Kommentarer inaktiverade för Skogen