• Bästa vänner,  Relationer,  vänner

    Vänskap

    Sitter på ett plan hem från Kanada i detta nu och reflekterar hur rikt mitt liv är. Jag må ha problem att hitta rätt man i mitt liv, men vad jag har är en än större skatt. Här finns så många storhjärtade, varma, givmilda, omtänksamma och underbara vänner.

    Sista veckan har jag tillbringat i Kanada på bröllop. Jill som gifte sig är en tjej jag träffade genom den internationella förening som både jag och Natalia är medlemmar i. Året var 2010 och vi var i Japan av alla världens länder. Vi nätverkade, festade, sjöng karaoke, somnade på en McDonaldsrestaurang och besökte Universal studios. Där i suset och ruset klickade vi, letade upp varandra i sociala medier och fortsatte hålla kontakten. Vi höll kontakten såväl man kan när man bor på varsin sida av jorden, fann vår kärlek till löpning och yoga och i maj 2014 kom hon till Sverige. Vi sprang halvmaraton, lagade mat och besökte skärgården. Deras kärlekssaga hade precis börjar spira då och sedan dess har jag följt den på distans och i samband med förlovningen skickade jag grattishälsningar.

    Sen hamnade en inbjudan till bröllop i min brevlåda och jag tvekade aldrig en sekund. Jag skulle hit! När jag nu summerar resan är jag så oerhört glad att jag gjorde den. För den samlingen med människor som jag haft den stora glädjen att hänga med i helgen gör mig alldeles varm. Jag har skrattat så att mina kinder krampat, dansat tills mina fötter smärtat, skapat interna skämt i en grupp av fem personer som i fredags var främlingar och i söndags sade hejdå med stora varma kramar och innerliga önskningar om att återförenas när vi är på samma kontinent.

    Bara en vecka innan jag reste var jag på tjej-AW där E blandade kvinnor i grannskapet och bjöd med sig av fantastiska, inspirerande kvinnor. Natalia delar mer än gärna av sig och bygger starka team av vänner och får oss att träffas ofta. För mig är det den vackraste gåvan.Att dela med sig av sina vackraste ädelstenar, de personer man mött, klickat med. Den samlade livsskatten.

    Kommentarer inaktiverade för Vänskap
  • Girlytalk

    Vänskapsfunderingar 

    Jag funderar mycket över vänskap. Det gör jag typ alltid för vänskap är jätteviktigt för mig men det är så himla svårt. 

    Vän 1 har fått sitt andra barn. Hon har ett barn som är som Nils och en nyfödd tiden för mig finns inte och jag är så frågande till stressen med det andra barnet. Jag känner mig åsidosatt och funderar jättemycket över om hon någonsin (japp är dramatisk) kommer ha tid för mig igen? Våra barn går inte riktigt ihop eller… 

    vän 2 har tre barn och vill inte jobba. Att inte vilja jobba ör så främmande för mig och att jobba är något fundamentalt i min värd. Har du inget som hindrar dig (funktionsnedsättning tex) så ska du jobba. Att hon inte vill jobba blir lixom som en spricka mellan oss. Visst alla är olika men vi ska bidra om vi ska få. Dessutom tror jag att alla människor mår bra av att jobba och tillföra. 

    Vän 3 är drygt halvvägs i sin graviditet och är konstant besviken och bitter för att hon inte mår som jag mådde. Hon mår exakt som vanligt och är så besviken. Hon hoppas hela tiden att hon ska börja kräkas och jag känner mig… kränkt? Eller som att hon inte förstår vilket helvete det var för mig. 

    Och jag vet faktiskt inte hur dessa vänskaper ska kunna fungera i framtiden. Hur vi ska kunna mötas, få tid för varandra eller hur jag ska orka vara normen i en värld där jag inte är det. 

    Kommentarer inaktiverade för Vänskapsfunderingar 
  • Girlytalk

    Som vän är jag besviken 

    Den här veckan har jag varit besviken på vänner. Den ena ställde in ett projekt vi drivit ihop de senaste åren med motiveringen att hon har omvärderat sitt liv och då inte hinner. Hennes del är minimal men viktig utan den delen hon gör går inte projektet att genomföra så det blev nedlagt. 

    Min del i projektet är redan klar, jag är en person med framförhållning, så jag är besviken men tyvärr inte förvånad hon hoppar ofta av saker när det blåser en pust av motvind.

    Och så år jag som person och vän, det som ska bli gjort eller det vi kommit överens om det gör jag. Jag har bog aldrig hoppat av ett projekt innan det är fullgjort eller min del i det är slut, för har man lovat så har man. Detta kan ju vara en egenskap som stjälper också, där jag gör mer än jag orkar lixom. Men så är jag och därför blir jag så fruktansvärt besviken när andra inte gör det, utan hoppar av, drar sig ur eller bara skiter i saker vi har kommit överens om. 

    Andra saker som gör mig besviken i vänskapsrelationer är: vänner som aldrig hälsar på, vänner som aldrig svarar ja på inviter, vänner som inte svarar på sms (eller dylikt), vänner som inte kan prioritera en fika utan barn, vänner som inte kan prioritera mig när jag väl är i Sthlm/Sverige, vänner som glömmer födelsedagar. 

    Jag är en besviken vän, helt enkelt. 

    Kommentarer inaktiverade för Som vän är jag besviken 
  • vänner

    Vänskap på distans 

    Att flytta innebär alltid en omprövning av vänskaper och relationer. Den person du träffat varje dag och haft sällskap med till jobbet behöver du nu ringa och bestämma tid med för att ses. Och ju längre bort du flyttar desto svårare blir det. Att inte kunna ses mer eller mindre spontant utan befinna sig en flygresa bort kan vara döden för relationen och är det för många. 

    Majoriteten av mina vänner jag hade innan jag flyttade från Stockholm för 14 år sedan har jag ingen kontakt med idag. Några tappade jag kontakten med direkt några dog långsamt ut och vi sågs en del efter att jag flyttat men sedan rann det ut i sanden. Der slutade aldrig med hårda ord eller att vi är ovänner. 

    Några vänner har jag kvar, de som idag är mina bästa vänner, hur kan det komma sig att vi har lyckats behålla en så bra relation då? 

    • Båda hör av sig. Ingen hör av sig mer än någon annan. 
    • Vi hörs på alla sätt det går. Vi smsar, ringer, skriver mail och brev. Jag är inget stort fan av Skype eller liknande men det är ju också ett bra alternativ. 
    • Vi ses så fort vi får chansen. Det här hade jag problem med länge. När jag var i Stockholm prioriterade jag att träffa de som inte hälsade på mig. Självklart ett misstag, jag måste prioritera de som prioriterar mig. Så i Stockholm eller andra delar av världen umgås jag med de som också prioriterar att umgås med mig och komma hit då och då. 
    • Vi ältar vardagliga saker. Vi ringer varandra och gnäller på jobb och kollegor, vänner, dåliga mataffärer. Inget är för litet för att ta upp och på så sätt delar vi varandras vardag. 

      

    Det svåraste med vänskap på distans är att båda personerna måste vara engagerade. Jag har en vän som inte tycker om (?) att prata i telefon utan vi hörs bara på sms, vi kan aldrig förbli jättenära vänner. En annan vän slutade höra av sig, vi kan inte heller vara nära vänner. Utan lika engagemang så funkar det inte och då måste man släppa taget hur ont det än gör. 

    Kommentarer inaktiverade för Vänskap på distans 
  • tankar,  vänner

    Prata om andra

    Jag skrev ju om en vän här om dagen som inte ville prata om framtiden. Hon smsade mig efter några dagar och skrev att hon känt sig utanför pga att det blev mycket prat om barn. Ingen av dessa vänner vet att jag är gravid men den ena vännen har barn och den andra vännen har inte barn. Ja vi pratade om barn. Men jag förstod inte alls vad vännen ville. Hon sa att hon kände det som att vi försökte tvinga henne att skaffa barn på olika sätt, jag kände mg väldigt frågande till både att vi skulle ha försökt tvinga henne när vi pratade om varför just vi vill ha barn men också varför hon inte kunde säga till där och då utan istället tar det några dagar senare via sms!? Vi är ju vuxa människor.

    Dagen efter att jag fick det här smset så smsade kompisen igen. Och snackade skit om en gemensam bekants barn. Jag blev då ännu surare. Just för att hon inte vill prata om barn när vi pratade om barn i positiva ordalag men när vi snackar skit om barn då går det bra.

    Jag ska erkänna att jag skvallrar om andra. Och visst jämför jag mitt liv med andras och kan bli både inspirerad och tycka att andra människors beslut är katastrofala. Men jag vill aldrig att merparten av mina diskussioner och mina tankar ska handla om att den och den personen är så dåliga.

    Ju äldre jag blir dessto mindre snackar jag skit. Däremot kan jag analysera människor in i minsta detalj för att på något sätt försöka förstå dem. Det kan gälla allt från flyktingar till kändisar till vänner och bekanta.
    Jag funderar på vad min och den här vännens relation bygger på. Är det bara skitsnack? Var det detta hon saknade i helgen? Att vi inte pratade skit om alla vi känner eller någonsin har mötts?
    Och helt ärligt nu, visst kan skitsnack vara givande, om man är arg på någon ochbara “måste få ut det” men i övrigt är ju skitsnack något som dränerar mig på energi. Det är ju så mycket roligare att prata om människor som lyckas och om vad man sjäv drömmer om att lyckas med i framtiden (eller kanske redan har lyckats med) än om människor som misslyckas.

    Nej det här är nog tyvärr ingen vän jag kommer lägga mycket tid och energi på i framtiden.

    Kommentarer inaktiverade för Prata om andra
  • Bästa vänner,  Girlytalk

    Vänner, ett viktigt ämne…

    Det är inte bara vi på Girlytalk som reflekterat kring vänskap. Idag tittade jag in på Blondinbellas blogg och hon avhandlade häromdagen ämnet Tjejkompisar och skrev igår ett av de mest kommenterade inläggen på mycket länge. När jag tittade in hade det 430 kommentarer. 430 personer som söker en ny vän, det om något visar på hur svårt det är att hitta rätt. Vi är många, men vi är unika och vi vill hitta rätt. Inte bara rätt kärlek, utan även rätt vänner. Underbart initiativ av Isabella och jag hoppas att alla de som kommenterat hittar en egen bästis!

    Kommentarer inaktiverade för Vänner, ett viktigt ämne…
  • Grubblerier,  livet

    Kvävande vänner

    Vi har diskuterat det här med vänner i ett par inlägg, både jag, Alex och Natalia. Då på en mer generell nivå – nu tänker jag vara lite mer specifik.
    Vad gör man med en kompis, som vill vara en vän. Och som känns väldigt tacksam när vi ses, men som dessutom ger mig en kvävande känsla, och alltid vill ha mer?

    Det är en ganska speciellt situation. Hon flyttade till Sverige för ett par år sedan och bosatte sig i en mindre ort en bit från stan där vi båda jobbar. Vi träffades genom jobbet och jag gillar henne, hon är smart, driven och rolig att hänga med. Vi började umgås även privat – men i och med att hon bor 1,5h bussresa från stan och ingen av oss har tillgång till bil så har det blivit en vardagskväll här och där som vi setts. Det blir alltid ett litet projekt, med övernattning och ståhej.

    Hon har inte så många vänner och helt ärligt märker jag inga aktiviteter från hennes sida för att utöka sin kompiskrets. När vi väl ses, så har vi skoj – men hon är inte överst på min prioriteringslista. Hon är inte min bästa vän. Problemet är – jag är hennes.

    Hur hanterar man den ojämvikten? Hon föreslår nya helgbesök, nya vardagskvällar att ses. Jag “måste” komma dit för att promenera här, åka båt där, uppleva sommaren här och något annat där. Jag känner att jag inte kan lova någonting, hon är fantastisk men… hon har ett funktionshinder som gör att hon inte kan göra allt. Bland annat har hennes förmåga att städa försämrats oerhört, något som märks i ett hus med två hundar och tre katter. Hennes man vägras dessutom ta in städfirma då han jobbar hemifrån. Och hundarna, jag har lite respekt för hundar, och en golden retriever som tror att den är en knähund… det är inte min melodi. Den är mer i mitt ansikte, knä och hoppar på mig, än på golvet.

    Summerat, jag måste göra något, jag kan inte bara gömma mig och hålla mig undan… jag kvävs av att vara hennes enda lufthål ut i världen hur härlig och rolig hon än är kommer det kväva min vänskap. Men vad ska jag göra?

    Kommentarer inaktiverade för Kvävande vänner
  • vänner

    Vänskap, helt enkelt!

    Båda Natalia och Happy har skrivit om vänner senaste dagarna och jag tänkte lägga mig i diskussionen.

    Först och främst så håller jag med dessa människor. Bilden av tjej- och killkompisar är att tjejkompisrelationer innehåller skitsnack, drama och knivhugg i ryggen medan relationen med killkompisar är betydligt mer okomplicerad, jag håller med om detta. Så var det för mig också, kanske främst i gymnasiet.

    Jag upplever mig nog ha blivit mer sviken av mina tjejkompisar än av mina manliga vänner, de har valt pojkvänner och tvåsamhet framför vår relation, det har varit drama och det har definitivt varit skitsnack. Medan killarna har dragit med sig flickvänner och vi har umgåtts i en större grupp, vi har fysiskt gjort mer saker och därför inte haft samma tid för skitsnack.

    Men sedan insåg jag några saker.
    1. Jag har väldigt höga krav på mina vänner (och mig själv) och jag måste jobba på det. Om vännerna inte uppfyller de krav som jag tycker att de ska uppfylla så kan vi inte vara vänner för då blir jag bara sårad gång på gång. Därför har jag “rensat” bland mina vänner.

    2. Jag insåg att med några av mina tjejkompisar så hade vi bara en sak gemensamt: vi var tjejer. Vi kanske också hade gått i samma klass eller något liknande men vi hade inget gemensamt förutom vårt kön, inte så himla mycket att bygga en relation på. Däremot hade jag oftare mer gemensamma intressen, tankar och idéer med mina manliga vänner, kanske just för att de relationerna inte har baserats på kön.

    o-BLT-570 (2)

    Så jag testade vänskaperna på olika vis och kände efter i magen om jag fick ut något av relationerna, om jag tyckte det var roligt att umgås med personen, om jag litade på personen och om så klart om motparten tog initiativ till att vi skulle ses (dvs verkade gilla att hänga med mig också).
    Kvar blev ett, överraskande stort, gäng människor med skilda kön, bakgrund, intressen och hudfärg (självklart inkvoterade) som utmanar mig med sina tankar, som tänker på samma vis som mig, som tänker på helt andra sätt än mig men respekterar mina tankar, som tycker om att göra samma saker som jag eller som tycker om helt andra saker men som gärna provar nya saker, som ställer upp för mig när jag behöver och som jag får ställa upp för, som skrattar och gråter med mig och som framför allt hellre pratar om världen, livet  och sig själva än att snackar skit om andra. Och dessa egenskaper har jag hittat både hos tjejer och killar, för helt ärligt så tror jag det är dags att lägga stereotyperna på hyllan. Vi slutar med begrepp tjejkompis och killkompis och säger bara kompis och i och med det så umgås vi också bara med de människor som vi tycker och som ger oss det vi vill ha och behöver.

    Kommentarer inaktiverade för Vänskap, helt enkelt!
  • Sverige,  vänner

    I Stockholm pga missfall

    Igår sa jag att jag inte hade någon stockholmslängtan just nu och att jag inte tänkte åka till Sthlm förän i sommar. Idag är jag i Stockholm.

    Varför? För att min bästa vän fick missfall i morse. Det här är rätt plats att vara för mig. Just nu alltså.

    Hon gråter. Jag gråter.

    Det blir nog inte så mycket bloggar just nu. Men snart så är jag back on track.

    Kommentarer inaktiverade för I Stockholm pga missfall
  • V

    V, jag och alla andra människor

    Alltså vänner är superviktigt för mig, och jag har alltid haft lätt för att få vänner. Sedan barnsben har jag haft ganska många vänner, jag har spelat lagsporter och då blir man ju vän med alla. Nu i vuxen ålder har jag färre vänner, ganska naturligt med tanke på flyttandet, men de jag har är så otroligt viktiga för mig. De är som syre.

    Men den här hösten har det varit för många människor i mitt och Vs förhållande. För mig är förhållanden så. Jag och V är mitten och vi är så klart viktigast, men våra vänner och familjer är en del av det. Skulle V inte vilja ge mina vänner en chans eller bara bevara sina egna traditioner så skulle inte förhållandet funka.

    Under hösten så har vi haft massa besök av mina vänner. Det har varit så härligt! På allvar. Att mina vänner åker hit för att hälsa på mig är så värdefullt och allt trevligt och roligt vi gjort är ovärdeligt, att V gillat dem och varit delaktig är också superviktigt. Men det har varit för mycket. Mitt och Vs förhållande har aldrig varit bara vårt. Det har alltid varit allas. Vi har inte haft tid att vara bara vi, prata bara vi, andas bara vi, drömma bara vi för det har alltid varit någon annan där. Det har varit trevligt men vi har tappat bort lite vad som är vår dröm och vad som är andras dröm för oss.
    IMG_0045.JPG

    Och helt ärligt, vårt sexliv har varit sporadiskt. Det har lixom alltid varit någon annan där och trekant är inte aktuellt… Och det är svårt att bli gravid när man inte har tid att tillverka barn.
    Så nu under våren, ska jag (vi) lägga fokus på oss. För jag älskar att umgås med V. Göra saker med honom. Prata med honom. Och för att vi ska fungera behöver vi också tid bara för oss.

    Kommentarer inaktiverade för V, jag och alla andra människor