• vänner

    Att anstränga sig

    Det här med vänskaper. Man ska inte sticka under stolen med att även dom relationerna är hårt arbete. Inget i livet verkar vara lätt. Det är lätt när man jobbar på det men det kommer inte av sig självt.

    Både Happy och jag har ganska fullspäckade scheman. Det är inte jättelätt att hitta tid att ses. Det handlar inte om att vi inte vill ses eller prioritera att ses men det finns också annat i vårt liv. Vi har löst det genom att vara lite flexibela i hur vi ses. Det kanske inte blir en lång kväll med middag, vin, snacks och snack. Det kanske inte blir flera timmars shopping en lördag. Istället sänker vi kraven och hittar luckor. Igår hann vi ses på lunch. Trots stressen tar vi en timma eller två och lämnar stressen på jobbet/hemma. Jag är så himla tacksam för det. Att vi anstränger och att vi inte är för hårda mot oss själva. 

    Kommentarer inaktiverade för Att anstränga sig
  • vänner,  Vardagen

    Härliga vänner!

    Vädret är trist, köpförbud är trist, jobbsökande är också ganska tråkigt och en massa måsten är faktiskt inte heller så jäkla kul så tacka vet jag kompisar och vänner.

    Igår skulle jag ägna förmiddagen skulle jag egentligen packa upp och få iväg två jobbansökningar. Eller ska jag vara helt ärlig så skulle jag gå upp vid 8 på morgon och vara effektiv men det hände aldrig, jag vaknade  vid 10 av att Hångelkompisen (förre detta) ringer. Vi har inte setts på 2 år men jag var så trött att jag inte orkade svara haha. Ringde upp vid 11.30 och då bjöd Viktor på lunch. Eller ja, frukost/lunch. Blev upphämtad vid 13 och vi åkte in till stan för en härlig asiatisk buffé. För buffé är da shit när man är vrålhungrig även om det krävs lite självdisciplin för att inte äta för mycket eller för fort. Vi hade mycket att snacka om och inte allt för otippat så var det mest spännande att jag varit kär i tjej. När vi vinkat hejdå så var det dags för bästis häng med Happy. Vi har inte hängt på evigheter. Från att ha hörts av varje dag till någon gång i veckan och från att ha setts säkert en gång i veckan till en gång per halvår så har självklart vänskapen förändrats. Lite som någon prydnadsak som man glömt bort. Den är ju lika fin men kanske täckt av damm. Tar man sig bara tid att damma av den så blir den lika fin och uppskattad som innan. Vi är nära vänner och även om det känns som typ igår som vi sågs så känner jag i alla fall att det kommer ta lite häng innan allt faller på plats. Mycket kan hända på ett år och vi är inte riktigt på samma plats i livet som vi var när vi umgicks som mest. Fast det är fantastiskt skönt att vi bägge vill hitta tillbaks och bygga vidare på vänskapen.

    Och vilken vän hon här den där Happy. Hon fixar mitt tråkiga jag med köpstopp genom att bjuda på gott vin, snacks, bubbel och mer snacks. Så himla generöst och omtänksamt. Bästa lördagen på länge och garanterat lyxigaste lördagen. Bäst av allt är ändå att få tid med henne. Tjejvänner alltså – fy fan vad fina grejer. Mycket kan man ersätta men tjejvänner är något alldeles speciellt. Finns där i vårt och torrt, peppar och stöttar och går aldrig att ersätta. Min allra bästa vän är förvisso en kille och många av mina kompisar är killar och de är såklart himla bra de med men man kommer inte ifrån att tjejvänner är något alldeles extra. Kanske inte så konstigt egentligen, tjejer och killar är olika.

     

    Nu ska jag lägga mig i soffan och titta på nya favoritserien The Outlander.

    Kommentarer inaktiverade för Härliga vänner!
  • Bästa vänner,  Funderingar,  lördag

    Reclaim your right

    Igår hade jag en typiskt bra lördag. Ni vet med en lugn morgon och gott bröd från lokalt bageri, tömning av ett garage som laddats på med diverse grejer från Ts tidigare boende. Sen lite softande innan jag piffade upp mig och mötte upp Natalia på stan. Lite reashoppande, vin i en supermysig hotellbar och en kväll med bubbel i dubbel bemärkelse. 

    Jag älskar att vår ofrivilliga paus under 2016 var tillfällig. Att vi båda två värderar vår vänskap så mycket att vi nu hittar tid, pratar, pratar och pratar. Att vårt häng känns så genuint och lätt som det ska vara med en bästa vän. Att det inte var en lång kämpa period för att hitta varandra igen, utan en genuin nyfikenhet på vad som händer i varandras liv. Jag älskar att det inte finns någon bitterhet, det är så lätt när den ena är för upptagen med X att den andra känner sig bortglömd och oviktig. 

    Förra året var (i min mening) helt galen i Natalias liv. Hon jobbade massor, ideellt och jag upplevde att alltför många var bakåtsträvare och uppskattade inte det stenhårda arbete som Natalia (och till viss del hennes team) gjorde. Det sammanföll med att jag träffade T, nya relationer är tidskrävande (för att man VILL) Så tolka mig rätt nu. Men tillför man någon, så blir det mindre plats för befintliga relationer. Det låter så hårt, en det jag vill få fram är att jag är så genuint tacksam för att Natalia (och andra vänner) haft tålamod med mig. För nu Är jag tillbaks, nu är jag redo, nu finns det vilja att skapa utrymme igen. Att vårda mina vänner och relationer. För vad vore livet utan dem?!?

    Ja, vad jag ville med inlägget var att skicka en kärleksförklaring till Natalia. Jag är så tacksam för dig! ?

    Kommentarer inaktiverade för Reclaim your right
  • livet,  vänner,  Vardagen

    Norgemys och nyfikenhet

    Nu är jag i Norge hos min fina vän K. Underbara älskade K som alltid skämmer bort mig med presenter, mat och viktigast av allt den vackraste vänskapen. Vi har känt varandra sedan vi var ungefär 12 och hamnade i samma klass i Belgien. Sedan dess har vänskapen överlevt ett antal flyttar och pojkvänner/sambos/män. Vi tappade kontakten under några år men jag är så glad att teknologin gjorde det lätt för oss att hitta tillbaks. Tacksamheten jag känner inför vår vänskap går inte riktigt att beskriva men den är enorm.

    Sedan någon vecka tillbaks har jag stalkat mitt ex för att lista ut om han separerat eller inte. Det lustiga i detta är att jag bryr mig inte ett dugg jag är bara sjukligt nyfiken. Lite som man (eller jag) kan bli på kändisar som jag noll relation till och inget egentligt intresse i. Till slut blir det som en jakt. Min nyfikenhet har bidragit till mycket i mitt liv men dötid och nyfikhet är ingen hit. Timmar jag lagt ner på att hitta fakta om helt meningslösa saker/rykten…alltså jag orkar inte med mig själv. Nå väl, under dagens stalkning på bussen lyckades jag med det ingen stalker ska göra, jag råkade vara när den där käcka tummen som signalerar ett like. Nu skiter jag fullständigt i om han ser eller inte så jag skrattade mest. Däremot var jag snabb (hoppas jag) att ta bort det så att ingen annan ska se. Har jag en gång klantat mig så så är det slut med leken. Inget mer stalkande. Jag tror inte han separerat. Jag tror han kommer förr eller senare men inte än. Kanske att det har de tufft (som vanligt) men de kämpar säkert på av helt fel anledningar. Vilket som, jag bryr mig inte. Tycker dock att det är väldigt kul att jag har en kompis som går in på hans flickvän (ex flickväns?) FB för att få perspektiv på att man kan ha det värre än vad man tror. Sådant får mig att le. När bra saker kommer från helt fruktansvärda händelser i livet. 

    Kommentarer inaktiverade för Norgemys och nyfikenhet
  • vänner

    Inbillad ensamhet 

    I måndags var jag lite panikslagen över min mammaledighet. Lixom, shit!, ska jag vara hemma i nästan ett år!?!?! De flesta jag lärt känna här är via jobbet men under sommaren så har vi inte hörts så mycket. Semestertider och så där.

    Men så i måndags så fick jag för mig att vi inte var vänner på riktigt. Lixom att vi bara umgicks för att vi jobbade tillsammans men att hon inte riktigt tyckte om mig. Så jag smsade henne och fick inte svar direkt. 

    Jag blev så ledsen. Målade upp bilder och funderade på vad jag gjort henne för dumt i flera dagar, hade sån där ångest-ont-i-magen ni vet?! 

    Men igår var hon och två andra kollegor hos mig och fikade. Så mysigt och precis som vanligt. Jag hade så klart bara inbillat mig allt det där. Att vi inte var vänner och så. Är ni fler som kan göra så där? Verkligen måla fan på väggen! 

    Kommentarer inaktiverade för Inbillad ensamhet 
  • vänner

    Måste man lära känna vänners partners? 

    Jag tror att många av oss har en eller flera vänner som har svårt att stadga sig med en partner. Vännen vill väldigt gärna ha ett “Svensson-liv” med man, barn, hus, hund osv. Men vännen är av någon anledning lite “skadad”. 

    Jag har en sådan vän iaf. Hon är alltid i ett förhållande men förhållandet varar Max två år, sedan är hon singel i 2-3 månader för att sedan dejta någon ny en gång och bli tillsammans igen. Nu är vi så pass gamla att jag kan se mönstret. Så här har det varit i femton år. De månader då hon är singel är hon superlycklig och en himla fin människa och vän. Medan när hon är i ett förhållande knappt hör av sig, lägger all sin lycka i hans händer och slutar med alla sina intressen till förmån för hans. 

    Precis som att jag inte är så intresserad av andras barn så kan jag inte uppbåda intresse för den här vännens partners. Nu har de varit ihop i sju månader, hon ska flytta från sin lägenhet i Sthlm till en mindre stad och sluta på sin utbildning på universitetet så visst är det ett seriöst (?) förhållande. (I mina ögon går det för snabbt men det är en annan femma). Men jag kan inte ta det på allvar. Vännens förhållanden har alltid det här mönstret. Stora drömmar om framtiden. Man måste agera snabbt. Man pratar om barn efter en månad. Man pratar om sitt livs kärlek efter en dejt. Och sedan är det slut. 

    Jag älskar att umgås med vänner och deras partners (och ev. barn). Älskar att känna mig som en del av en stor familj. Och många av mina vänners partners är väldigt goda vänner till mig idag och en lika självklar del av mitt liv som vännen var. 

    Vännen i inlägget vill ju också ha den relationen men jag orkar inte lära känna hennes pojkvänner på djupet eller om jag ska vara ärlig lägga ned tid på att träffa honom alls för att jag inte litar på deras relation. Varför ska jag ta mig tid att lära känna en person som helt plötsligt kommer vara borta? Jag antar att vännen är vad som kallas seriemonogam? 

    Kan ni förstå mina känslor? Är jag en väldigt elak och dålig vän? 

    Kommentarer inaktiverade för Måste man lära känna vänners partners? 
  • Förhållanden,  tankar,  Tjejer

    Andras lycka

    nlh87_supercuteinpink_2

    Hej och hå alltså. Shit vad livet går i 180 men ändå inte, är superplanerat men ändå vidrigt rörigt och jag känner mig mest som en passagerare i mitt egna liv. Nu borde saker ha lugnat sig och på många sätt har de det. Stressen är borta men det finns fortfarande massvis att göra och hålla koll på.

    Jag läser både Happy och Alex bloggar och känner mig lugn med att Alex mår bättre och Happy blir överröst i kärlek. Jag är glad för deras skull. Eller ja, så glad som jag blir. Jag är nog väldigt introvert när det gäller känslor. Jag har nog aldrig tänkt på det utan det var min vän K som påpekade det. Vi har ändå känt varandra sedan sjuan så hon vet; jag blir inte sådär hysteriskt glad och visar glädje. Jag tror kanske det ibland misstolkas och att många tror jag inte bryr mig men det gör jag. Få saker gör mig så glad som när mina vänner är lyckliga liksom att få saker gör mig så orolig som när mina vänner är ledsna. Det känns någonstans tryggt att veta att alla inte har mitt liv just nu. Jag funderade faktiskt på om jag också ville vara spralligt kär, ha ett förhållande och kanske åtminstone tänka på barn men nej, jag är inte där.  Jag tror inte jag skulle kunna ha ett förhållande i år även om jag ville och det är faktiskt självvalt. Jag tror inte det är en slump att jag förälskar mig i någon som bor i ett helt annat land. För jo, jag är fortfarande förälskad i en tjej, en samma tjej, i Miss M och jo, vi hörs, pratar och velar. Det är lika jobbigt som det är det är underbart. Känslorna är helt förvirrande och det går upp och ner. Jag tror jag har kommit till slutsatsen att vi skulle fungera ohyggligt mycket bättre om vi båda hade mindre upptagna liv med mindre stress eller om åtminstone bara en av oss hade ett sjukt stressigt liv. Den gråskaliga relationen vi hamnat i just nu är för mig jobbig. Jag är så fruktansvärt dålig på gråzoner. Ska jag vara ärlig mot mig själv så tror jag inte det här leder någonstans. Jag kan inte se mig ha flickvän och därför kan det inte heller vara bra mellan oss för det är liksom inget som leder någonstans. Ändå kan jag bara inte bryta upp det. Det här har ju pågått så länge att det blivit en normalitet mer än ett problem. I alla tjafs, brustna hjärtan, tveksamheten så finns ändå en enorm säkerheten där. Den säkerheten känns ibland så onaturligt stark att jag känner att det kommer lösa sig på ett eller annat sätt trots att jag inte vill ha en flickvän. Den lite klokare delen av mig vill avsluta det och ta mig ur gråzonen men Miss M är svår att slita sig från.

    Jag tror jag ska återgå till lite mer ovärdsliga dilemman, som vart jag hittar ett slutsålt tuggummirosa Hello Kitty nagellack.

    Kommentarer inaktiverade för Andras lycka
  • vänner

    Vänskap på distans 

    Att flytta innebär alltid en omprövning av vänskaper och relationer. Den person du träffat varje dag och haft sällskap med till jobbet behöver du nu ringa och bestämma tid med för att ses. Och ju längre bort du flyttar desto svårare blir det. Att inte kunna ses mer eller mindre spontant utan befinna sig en flygresa bort kan vara döden för relationen och är det för många. 

    Majoriteten av mina vänner jag hade innan jag flyttade från Stockholm för 14 år sedan har jag ingen kontakt med idag. Några tappade jag kontakten med direkt några dog långsamt ut och vi sågs en del efter att jag flyttat men sedan rann det ut i sanden. Der slutade aldrig med hårda ord eller att vi är ovänner. 

    Några vänner har jag kvar, de som idag är mina bästa vänner, hur kan det komma sig att vi har lyckats behålla en så bra relation då? 

    • Båda hör av sig. Ingen hör av sig mer än någon annan. 
    • Vi hörs på alla sätt det går. Vi smsar, ringer, skriver mail och brev. Jag är inget stort fan av Skype eller liknande men det är ju också ett bra alternativ. 
    • Vi ses så fort vi får chansen. Det här hade jag problem med länge. När jag var i Stockholm prioriterade jag att träffa de som inte hälsade på mig. Självklart ett misstag, jag måste prioritera de som prioriterar mig. Så i Stockholm eller andra delar av världen umgås jag med de som också prioriterar att umgås med mig och komma hit då och då. 
    • Vi ältar vardagliga saker. Vi ringer varandra och gnäller på jobb och kollegor, vänner, dåliga mataffärer. Inget är för litet för att ta upp och på så sätt delar vi varandras vardag. 

      

    Det svåraste med vänskap på distans är att båda personerna måste vara engagerade. Jag har en vän som inte tycker om (?) att prata i telefon utan vi hörs bara på sms, vi kan aldrig förbli jättenära vänner. En annan vän slutade höra av sig, vi kan inte heller vara nära vänner. Utan lika engagemang så funkar det inte och då måste man släppa taget hur ont det än gör. 

    Kommentarer inaktiverade för Vänskap på distans 
  • Förhållanden,  Fredagslänkar,  livet

    Fredagskänslor

    …lyser med sin frånvaro. Jag ligger fortfarande i sängen och mår illa. Det gick från att jag tänkte på allt jag behövde göra idag till allt jag behöver göra i livet. Där någonstans blev det lite övermäktigt. Det luktar England här idag och jag känner i hela mig hur jag inte vill bo kvar i Sverige. Nu är jag fast i ett år men efter det så måste jag här ifrån. Vi är så klara med varandra. Så då tänkte jag lite på livet och vänner jag oroar mig för. Efter det så kröp jag ihop och grät lite.

    Sedan tänkte jag en del på imorgon och hur jag vet att det kommer bli överjävligt att återvända till huset där jag bodde. Inte för att det var sju hemska år jag bodde där men för att jag fortfarande mest kommer ihåg de cirka 2 vidriga åren efter uppbrottet. Utöver det så gillar jag bara inte att vara så nära huset. Jag känner mig inte säker där. Tvärtom, jag känner mig hotad. Det är trots allt inte en vanlig situation, det är inte en vanlig tjej mitt ex hittat. Det är en tjej som är våldsam och inte alltid är resonabel. Hela mitt förhållande med mitt ex är jag så över. Jag är så trött på att det ens finns spår av det. Mitt ex är ingen jag tänker eller sörjer längre men att förhållande slutade i den totala förstörelsen kan jag fortfarande sörja. Att han inte vill prata med utan skickar hans sambo som bud kan jag tycka är lite tragiskt även om jag inte har ett behov av att prata med honom. Jag tror säkert att mitt ex förhållande är ännu en anledning till varför jag vill härifrån nu.

    Miss M har inte hört av sig sedan tisdag kanske. Jag känner att jag i vanlig ordning rört till det. Sagt för mycket, varit för ärlig, uttryckt för starka känslor och bara rört till det. Sådär som bara jag kan. Det känns ensamt när vi inte pratar men det kan ju också beror på att jag knappt pratar med någon just nu. Åh, jag skulle göra vad som helst för att bara åka bort med mina vänner ett tag.

     

    Här kommer några fredagslänkar bara för att.
    – Högt upp på vill ha listan är ett nagellack från O.P.Is  Hello Kitty kollektion. Eller minisetet för all del
    – Tycker alla (män kanske mest) ska läsa detta om att kvinnor inte lämnar ett levande förhållande.
    – Dagens kapp måste ju ända vara denna tröja från Custommade.
    – Dagens låt är den gamla goding från 3T. Perfekt snyftmusik.

     

    Kommentarer inaktiverade för Fredagskänslor
  • vänner

    Jag är så feg

    Igår var jag hos en vän som varit bortrest så vi har inte setts sen november. Hos henne var också hennes son på ett år och hennes sambo. Jag har tidigare berättar om sambon som alltid är med och alltid sitter med oss vilket stör min och vännens relation och flyt (detta har även hon sagt). Hur som helst så satt vi och pratade i soffan då sambon säger: får jag se ett avsnitt American crime (?) ? Ja visst säger min vän eller vad tycker du Alex? 

    Jag visste inte alls vad han menade, tänkte att han kanske skulle gå och se på datorn? Så jag sa ja. 

    Och vips! Så har han satt på ett avsnitt på TVn som står rakt framför oss. Och vips så sitter de helt inne i en serie som jag aldrig sett… 

    Jag visste verkligen inte vad jag skulle göra eller säga? Jag kände mig förvirrad och utanför. Det slutade med att jag åkte hem. 

    Vad gör ni i en sån här situation? 

    Kommentarer inaktiverade för Jag är så feg