Det har nog varit lite av en jobbig vår. Mycket tid och tankar (oro) har ägnats åt flytt. Nu är det bättre, nu känns det bättre. Idag är också första gången på långt över en månad som jag öppnar min dator för att blogg, föreningsjobba och… börja titta efter jobb.

Vi börjar trivas här i Norge. Icey kanske lite mer än jag men så är han också mycket lättare som människa. Vi visste tidigt att vi ville flytta till Norge. Det kändes som ett bra första steg. Vi har inte varit tillsammans så länge, Norge är nära både Sverige och Island och det är inte allt för många kulturkrokar att hantera. När beslut om att flytta kröp närmare så hade vi möjligheten att välja mellan Holland och Norge. Holland lockade. Jag gillar att vara i mitten av Europa, ha nära till allt. Samtidigt så vi i en plats i livet där fokus i mångt och mycket ligger mer i att bilda familj än spontana shoppingresor med tillhörande utekvällar i Paris. Att bilda familj och det stödet som behövs var det som i slutändan vägde tyngst. Jag må vara kaxig och tycka att jag är bra på det mesta men jag är fullt medveten om hur tufft det är med barn. Kanske speciellt första när man faktiskt inte alls vet vad som väntar. Vi ville båda vara nära våra familjer. Att sidan inte bo i Oslo utan utanför, på landet som vissa tycker, var självklart. Varken min sambo eller jag är stadsmänniskor. Vi gillar att vara nära men att bo i smeten lockar inte. Det är inte så vi är uppväxta. Vi har bägge alltid haft mycket grönt runt om oss, lite betong och inte allt för mycket trafik. Anledningen till varför det blev just här är för att en av mina allra bästa och min äldsta vän bor här. Jag kände att jag ville vara nära henne för att hjälpa henne med allt från barnpassning till att finnas nära. Som hon så klokt sa om att ta hand om och uppfostra barn; “it takes a village”. Jag ville inte bli mamma och vara ensam. Jag ville inte hon heller att hon ska känna sig ensam som mamma. Nu några veckor in så känns det lite som vi är en sådan där modern family. En familj som är så mycket större än en kärnfamilj. En familj där vänner är familj. Det gör mig genuint varm i själen.  Det känns så bra. Vi hänger, äter middag, brunchar och allt annat. Helt kravlöst, helt avslappnat – precis som i en familj. Så glad att det  blev  ute på landet i Norge. Det var helt rätt beslut.

SaveSave