Jag känner faktiskt inte en enda kvinna som inte har blivit sexuellt ofredad. Antingen med sexuella trakasserier verbalt eller med beröring där hon inte vill ha den. Eller av den hon vill ha den. Gränsen är hårfin och det är alltid upp till den som är offret att bestämma om man har blivit ofredad eller inte. Uppsåtet spelar ingen roll utan det är faktiskt så att det är mottagaren som känner sig kränkt eller inte.

Jag själv har blivit utsatt för sexuella trakasserier och då var jag riktigt rädd. Jag var, hmm, 15 eller 16 år och var på väg till en kompis. Jag promenerade och ett gäng på kanske 5 killar som var kanske runt 14 år följde efter mig. Och en av dem gick i kapp mig och smekte mig bakifrån utan på byxorna.
Jag var, helt ärligt, livrädd och funderade på åt vilket håll jag skulle springa och vad jag skulle göra. Men som tur var så mötte min kompis mig och hon hade med sig familjens hund. Hunden var världens snällaste jag skulle aldrig göra en fluga förnäm (fast om vi blev hotade så vet man aldrig) men det fick i alla fall killarna att vända om. Annars tror jag att jag hade blivit våldtagen.

Jag har aldrig berättat om det här förut. För det är privat och pinsamt. Väldigt privat.
Jag tänker också att om jag känner så många kvinnor som har blivit sexuellt kränkta så måste ju även män gör det. Men de vet ingenting. För vi vågar inte berätta. En sån “liten” händelse som jag beskriver ovan struntar vi i. Det är inget! men det är det. så fram med det nu, kvinnor! berätta om era historier, få era män att förstå, så behöver vi inte fortsätta den här, debatten!