• Kärlek,  Mr T,  T

    Nu händer det, del 2

    Okej, så jag jobbar med att hantera den här situationen. Att acceptera och landa i att det här kommer att rubba T’s värld. Att jag inte kommer att få det avslut som jag strävar efter. Jag kommer inte att få svar eller besked från T och det skaver.

    Efter tio dagar där kontakten varit varierande men mest på en väldigt låg nivå kom ett smygande kontaktförsök igår. Där han försöker låtsas som ingenting, han blanda lite smicker med en enkel fråga. Ett upprepande beteende som jag sett många gånger förr. Det tog mig många timmar att formulera ett svar, för jag ville vara ärlig och klargöra att det här inte är en dialog jag tänker ta på sms.

    Nu är jag inne i den värsta perioden, den där jag spelat över bollen på hans planhalva. Det är hans tur att göra nästa drag och allt annat än passivitet och lägga sig på ryggen som en skalbagge förväntar jag mig inte. Han kommer anta en offerroll där han påtalar att han inte är så snabb i beslutsfattande och att han ännu inte vet vad han vill. Då kommer min nästa utmaning, att stå på mig att jag nu bestämt mig.

    Första minutrarna, timmarna och dagarna är värst. När man tvingas att förändra något som på kort sikt kan ge så mycket feelgood. Det är så lätt att falla in i gamla mönster. Ett sms till för att utveckla, förklara och bädda in det lite. Använda fler ord, mer kontakt för att jag inte vill släppa taget.

    Kommentarer inaktiverade för Nu händer det, del 2
  • Kärlek,  Mr T,  Okategoriserade,  T

    Nu händer det

    Jag påbörjade det här inlägget i mitten av november, då hade jag en mental breakdown på Mr T. Vi fortsatte träffas men som vänner tills jag insåg (igen) att det inte kunde fortsätta, för om våra dejter är 8-10 på en 10 gradig skala, så är tystnaden däremellan en – 5 på samma skala. Så här skrev jag i november…

    Jag tagit tjuren vid hornen och haft ett avgörande samtal med mr T. Min energi har på riktigt tagit slut med hans icke handlande i vad han kallar vårt ”dejtande”. Två år utan förändring eller ens att han visar ambitioner att se mig, ge mig, prioritera mig utan endast ger mig dimridåer för att fortsätta sitt beteende. Två år men nu har mitt oändliga tålamod med honom tagit slut. Nu har hinken med kärlek tagit slut, den är inte bottenlös. När den inte längre fylls på så sinar den. När prioriteringarna alltid är andra och väldigt sällan jag, när känslan är att jag bara prioriteras när det allt klaffar. När barnen är snälla, Mr T är på humör, inga kompisar vill träffas och bilen är tillgänglig.

    Dessutom är jag satans trött på hans enorma rädsla för att hantera konflikter eller andra känslor än glädje. Tror han baserat på vad jag skriver eller inte skriver, att jag är arg eller ledsen så gömmer han sig. Han undviker i allra största utsträckning att behöva hantera känslor eller prata med mig när jag är arg.

    Till sist den lilla detaljen att 90% av vår kommunikation går via skrift och hans meddelandes består till mer än hälften av emojis. Han ringer inte, han svarar inte om jag ringer. Messar inte jag en dag frågar han varför jag är en ”tystis”, ingen reflektion kring att han kanske kan ta initiativet i en dialog.

    Trots samtalet i november där han orkade ta sig i kragen i kanske en vecka efteråt så sjönk han återigen tillbaks till sitt vanliga passiva jag. Det jag nu gör har bearbetats länge men kanske jag äntligen är nog stark i mig själv att jag kan ta steget bort från den här “relationen” där jag agerar som en medberoende? Karro som är i sin egen relationsprocess ställde några förlösande frågor i lördagskväll och stärkte mig i min resa.

    Lördagen för snart två veckor sen rann bägaren över igen och jag åkte till T och förklarade att han hade ett val att göra. Han kan välja att lägga mer eller mindre tid och energi på oss. Nuläget är inte hållbart för mig. Med mer tid menar jag en relation och med mindre tid så backar jag, för jag behöver en paus för att kunna frigöra mig från mina känslor för honom. Ingen är väl förvånad om jag skriver att han inte gett mig något svar, nu snart två veckor senare? Däremot kanske ni blir fövånade över att jag verkligen inte tar kontakt med honom, inga sms, inga telefonsamtal, inga roliga Instagram-delningar. Ingenting. Nu ska jag bara hålla i detta.

    Imorgon kväll ska jag träna och se På Spåret. Lördag är det löpning med ett gäng tjejer och sen middag med Josse. Söndag är än så länge öppen, men Vinterstudion och en promenad med Karro kanske? Eller ett besök på gymmet? Sen är arbetsveckan igång igen och dessutom den seriösa nedräkningen till avresan på fredag.

    Hjälp mig nu, håll era tummar för att jag lyckas!

    Kommentarer inaktiverade för Nu händer det
  • Bästa vänner

    Smärtsam söndag

    För åtta år sedan började jag på en ny arbetsplats, där jag stannade som konsult i tre år, och med mig därifrån förutom massor med erfarenheter fick jag fantastiska vänner. Vänner jag än idag firar Midsommar med, går på AW och en vän som blivit en av mina bästa killkompisar. När jag slutade och fick ett nytt jobb hos en ny arbetsgivare lyckades jag få med mig en av mina kollegor. Han har gått ifrån att vara en schysst kille jag äter min lunchlåda med, till en av mina närmsta vänner. När jag gifte mig var han med på min bröllopsfest, när jag skilde mig och träffade mitt ex frågade han jobbiga frågor, stöttade och retades med mig. Och när livet var som tyngst då fanns han där, med kloka ord, en axel, en kram eller ett glas öl.

    Han har i hela sitt vuxna liv (ja, nästan) varit ihop med sin fru, sen tio år. Ett häftigt par, med ett gemensamt barn som nu börjar komma upp i den åldern att de funderat på att sälja sitt hus och flytta in till stan. Till uteserveringar, från klippande av gräsmattor. Till restaurangmiddagar, från köksrenoveringar. Ja, ni förstår nog. De har påbörjat de sista renoveringarna på huset, för att i ordningsställa det för försäljning och köpa en lägenhet som bättre passar deras intressen inne i stan.

    Idag tog han kontakt, och frågade om jag hade tid att talas vid idag. Om något allvarligt. Det har skett ett lappkast. Hans fru har meddelat att hon vill skiljas. Tyvärr är det dessutom så, att mina erfarenheter från senaste separationen passar alltför bra in på delar av hennes historia. Så han tittade förbi efter en lägenhetsvisning och berättade vad som hänt. Han har inte alls lyckats landa i det. Jag tror att han fortfarande inte alls har hunnit smälta informationen. De är inne i den praktiska fasen. Han frågade hur det funkar att bo ihop, om det blir bättre med tiden att dela bostad men inte liv. Mitt sorgliga besked är att det blir det inte. Helgerna är och kommer förbli olidliga. Men än mer olidligt kommer tystnaden att bli. Tystnaden av en tom lägenhet, en tom säng, en ensam frukost.

    Jag är glad, att mitt i den här tuffa situationen få vara ett stöd. Nu önskar jag bara att det här inte är en fas, att hans fru vet och förstår vad hon beslutat, och att det blir ett så bra avslut som möjligt.

    Kommentarer inaktiverade för Smärtsam söndag
  • Date,  Sociala medier

    Tinder

    Det var längesen jag tog upp mitt dejtande i bloggen, helt enkelt därför att jag lade ner det efter killen jag skrev om här. Jag behöll dock min Tinder app, men jag har ärligt talat inte riktigt förstått grejen. Man skapar en profil utifrån Facebook (dvs du kan endast använda foton som du har “publika” i din FB profil) du kan skriva ett par raders beskrivning (men väldigt få gör det) och sen är du redo!

    Du matchas mot ett antal profilbilder, sveper höger om du gillar vad du ser – vänster om du inte klickar med bilderna och beskrivningen. Sen är det bara att vänta, om killen på bilderna som du gillat – gillar dig, då kan ni börja skicka meddelanden till varandra. Men låt oss säga att kanske två av tjugo killar gör det. Tar kontakt alltså. Och kanske En av dessa tre är det som tar det första initiativet. Sen är det lite skickande av meddelanden, men jag har ännu inte fått ett enda förslag att träffas IRL. Så mina slutsatser är

    1. Jag har skrivit någonting som skrämmer killar från att ta kontakt
    2. Killar är lata, och förväntar sig att tjejer ska ta kontakt
    3. Jag har för höga förväntningar
    4. Jag är för gammal 🙂
    5. Det är inte så Tinder fungerar, det är en app där man får bekräftelse från främlingar på sina Facebook bilder…

    Så, om någon av er där ute har andra erfarenheter av Tinder – dela med er. Jag är nyfiken att höra hur den funkar för och vad era trix är för att det ska funka?

    Kommentarer inaktiverade för Tinder
  • ex

    Min exman

    För att fortsätta historien om ex, så går jag vidare till min exman. Här har vi en väldigt icke-fungerande relation, och vi hade ett väldigt trasigt uppbrott.

    Initialt gick det bra. Trots att anledningen till att vårt äktenskap tog slut berodde på att jag träffat en ny så uppförde vi oss som vuxna människor. Jag flyttade snabbt ut och vi redde uu det praktiska med skilsmässa. Vi pratade om de forum där vi skulle (ofrånkomligen) träffa på varandra och kom överens om att vi alltid skulle sträva efter att kunna prata med varandra och ha en fungerande relation som vänner.

    Sen kom det en ny flickvän in i bilden. Den nya flickvännen vände upp och ner på allt det tidigare överenskomna. En kväll, ett halvår efter vi separerat, ringde hon mig för att reda ut ett och annat. Hon förbjöd mig att ha någon som helst kontakt med min exman, och han godkände detta. Under det kommande halvåret betedde sig hans flickvän väldigt “possesive” och trots att jag ingen kontakt tog med min exman kunde hon ringa och hota och lämna lååååånga meddelanden om vad jag gjorde och inte fick göra. Den sista kontakten vi hade med varandra, och som från min sida skulle var av engångskaraktär slutade i katastrof. Han skrek, hotade och var allmänt väldigt instabil. När vi idagsläget ses, på gemensamma aktiviteter, hälsar han inte ens om vi så stöter på varandra.

    Varför blev det så här? Dels, han har aldrig blivit lämnad förr, utan alltid varit den som lämnat. Som han sa, han var mer säker på mina känslor i relationen än på sina egna. Det funkade bra till en början, men sen kom en ny spelar in på plan och det är lätt att skylla på andra, men hennes sätt förstörde alla möjligheter till kontakt. Jag hade en förhoppning om att det skulle bli bättre nu när de separerat, men det har det inte. Kanske är det så att han fortfarande bär runt på en massa obearbetade känslor, kanske är han fortfarande väldigt arg och sviken – kanske kommer det aldrig att gå över. Jag försöker att vara artig och hälsa, men mer än så försöker jag inte ta kontakt. Han markerar tydligt att han inte vill ha med mig att göra, och jag kan inte annat än respektera det… kanske kommer han en dag till insikt att det är mer tärande än närande att vara arg och då kan vi prata med varandra igen. Men ingenting jag idag skulle kunna göra skulle underlätta situationen, så väl känner jag honom.
    Och ja, det gör inte ont men det skaver. Vi hade 5,5år tillsammans, jag känner honom innan och utan, vi delar massor med underbara minnen- men nu är det som att han inte finns alls.

    Kommentarer inaktiverade för Min exman
  • ex

    En fin tanke

    Jag har sett på Gift vid första ögonkastet på svtplay och tänkt på massa saker men det jag tänkte på mest var i slutet så sa en av experterna “vid en separation ska man behandla varandra och relationen värdigt och tacka för den tid man haft” (typ). 

    Och jag är så glad att jag har en bra relation med mina ex. Vi har absolut bråkat och tjafsat och haft oss men idag kan vi ses och behandla varandra med respekt. Alla kan jag också kalla nära vänner idag. 

    Vi hat ändå spenderat flera år av våra liv som stöd så varför skulle vi inte kunna fortsätta med det? 

    Nu vet jag att jag har himla fina ex och att alla inte har pga den ena eller andra anledningen en bra relation med sitt ex eller fick ett respektfullt slut på relationen men jag tycker verkligen att det är något att sträva efter. En väldigt fin tanke som sagt var! 

    Kommentarer inaktiverade för En fin tanke
  • Funderingar,  Girlytalk,  Kärlek,  livet

    Relationer och bitterhet

    Jag måste få reflektera lite. Nyligen googlade en vän till mig sin pojkvän sen 5månader. Det hon hittade skapade inte direkt stor lycka. Han hade ett badoo-konto. Som senast uppdaterats med nya bilder i slutet av november. Visst kanske har tecknen funnits där. Ointresset att satsa på relationen. Att inte introducera henne för familj och vänner. Men ändå, känslorna som han väckt hos henne. En skadad fågelunge, med svårigheter men enorm vilja att ha djupa samtal. Som hittat lite trygghet och lugn hos pojkvännen. Känslor som trots allt överlevt hårdgranskning och detaljerade anlyser. Nu kraschlandade det.

    Det fanns inget utrymme till förklaring eller försvar. Han dömdes utan vidare undersökande eller ens ha blivit kontaktad (utöver ett sms). Så klart fanns tårarna där. Men också bitterheten. Hur svag och naiv hade hon inte varit? Hon borde ha förstått? Hur kunde hon ha litat på honom? Alla män är svin.

    Ja, det var summeringen. Hon var dum i huvudet och alla män är svin. Och de tusen frågorna, som hon aldrig kommer att få svar på. Jag är glad att får vara stöd, men jag är rädd att hon kommer bli än mer bitter. Hon har höga krav (vad hon än själv påstår), skyhöga krav skulle jag till och med påstå. Vilket resulterat i långa perioder av singelliv, och än mer bitterhet. Jag hoppas att jag aldrig hamnar där. Aldrig, aldrig. Livet är för roligt (och kort) för att bli bitter!

     

    Kommentarer inaktiverade för Relationer och bitterhet
  • Förhållanden,  Känslor

    Tidsmaskinen

    Allt det där som Alex idag är så glad över känner jag mig helt gråtfärdig över att inte ha. Inte för att jag behöver en man. Inte för att jag vill ha tillbaks min gamla man. Men ibland är även jag mänsklig och kan känna att jag vill ha partner som stöttar och tar emot dagar man faller. Någon att skratta med, någon att skapa minnen med, någon som är den första personen man ringer när man har något kul att berätta. Det saknar jag just nu. Någon som bara finns här och delar minuterna med mig. Istället går sekunderna lika fort som timmar. Jag vill ju bara att det ska bli natt. Att jag ska få sova. Och att ännu en dag passerar.

    När jag tänker på någon så blir det av förklarliga anledningar nästan alltid honom eller oss jag tänker på och då kommer det. Det enorma sveket. Det som gjort mig så rädd och feg. Det som gjort att det är något som fattas i mig. När jag tänker på någon så tänker jag att jag ju aldrig kan veta att det inte kommer sluta lika katastrofalt som det här. Jag litade på honom, inte att älska mig i alla evighet men jag litade på att han aldrig någonsin skulle såra eller svika mig. Att om det tog slut så skulle det ske på ett värdigt och respektfullt sätt. Inte att han skulle dra hem unga tjejerna för att ha sex i vår säng. Inte att han skulle säga att jag skulle bli en dålig mamma för att sedan få barn med någon som knappt kan ta hand om en katt. Inte att han skulle göra slut för att bli ihop med någon som hänger ut honom som ett svin på internet. Vi måste ju varit helt katastrofalt dåliga om det han har nu är bättre. Han måste ju hatat mig obegripligt mycket för att göra så här mot mig. Det är okej att inte tycka om mig, det är okej att hata mig men inte luras. Inte få mitt förtroende och sedan vara den som använder det mot mig för att såra mig så mycket det bara går.

    Det har varit en jobbig vecka. Livet är inte på topp. Det är mörkare ute. Jag längtar efter ett liv, efter ett hem, efter en framtid. Jag vill så himla gärna ha honom ogjord. Han babblade om en tidsmaskin på Facebook häromdagen. Jag vill också ha en. Jag vill åka åtta år tillbaks i tiden och aldrig ha blivit kär. Precis så är det. Och exakt det är det enda jag inte kan göra.

    Kommentarer inaktiverade för Tidsmaskinen
  • Förhållanden

    Delade vänner

    Det vore så skönt om jag kunde vara nöjd med min insats. Att veta att jag gav allt och mycket mer. Saken är ju bara den att jag gav allt och mycket mer till någon som slängde bort det som gammalt skrämt. Det var inte värt något. Det är en av de saker som gör mest ont för det går ut över så stor del av mitt liv. Som det här med vänner. Jag var avvaktande ganska länge. Jag ville veta att jag kunde lita på honom och känna mig trygg i oss innan han fick möta mina vänner. Det underlättade såklart att de flesta bor i andra länder så det verkade nog aldrig konstigt.

    När jag hade bestämt mig för att släppa murarna gjorde jag precis det. Jag bjöd in honom till mitt härliga liv. Jag gav och delade allt jag hade med honom. Inklusive vänner. Mina vänner blev inte bara våra gemensamma vänner utan även hans vänner. Det kan ha gått ut över min relation med dom men då och där kändes det inte av. Nu däremot känns det.

    Jag känner inte riktigt att jag har några vänner kvar på det sättet jag hade för sju år sedan. De är mer en konstant påminnelse om honom och det katastrofala uppbrottet. Jag vill inte att de ska tycka dåligt om honom, såklart inte, och jag är glad om de har kontakt. Samtidigt kan jag känna att det hade varit så skönt om jag hade gjort som honom och hela tiden sett till att mina vänner var mest mina. Jag tyckte bara att det mest kärleksfulla var att dela med mig helt. Sådan är jag, jag går all in eller hoppar över. Allt eller inget. Så nu medan våra gemensamma vänner på hans sida inte hört av sig till mig en enda gång och mina vänner inte riktigt känns som mina så känns det både ensamt och tryggt. Jag är inte speciellt sugen på att släppa in någon i mitt liv. Verkligen inte sugen på att lita på någon. För tänk om det går så hemskt fel som det gjorde med honom. Jag måste ju ändå skratta lite åt mig själv som trodde att de gemensamma vänner på hans sida var lite mer gemensamma än det visat sig. Att de var osäkra och lite falska har jag alltid vetat men att det var så illa att de inte ens kunde höra av sig det trodde jag faktiskt inte.

    Kommentarer inaktiverade för Delade vänner
  • Förhållanden

    Post

    Igår kväll fick jag post. Jag stelnade till för jag visste precis vem brevbäraren var. Det har varit mina stor rädsla, att han bara ska dyka upp. Nu gjorde han det men varken knackade eller ringde på. Det gjorde mig skräckslagen och ledsen (men vad gör mig inte ledsen?). Så jag ringde upp honom och frågade om det var så illa att han inte ens kunde ringa på. Då säger han att han inte gjorde det för att jag inte vill träffa honom. Mig veterligen har jag aldrig sagt att jag inte vill träffa honom. Jag har sagt att jag inte klarar av att träffa honom. För jag är helt enkelt för ledsen. Sedan har han aldrig frågat att ses. Han har bara påstått att han har tänkt fråga. Jag däremot har frågat och har flertal gånger fått ett nej. Det svaret har han aldrig fått höra.

    Jag frågar varför han inte ringde på och påminner honom att han gjorde slut så sa han att han tyckte jätte mycket om mig men som kompis. Jag påpekar att kompisar ringer på. Han säger att vi kunde varit vänner om inte jag valt krigsstigen. Jag säger att jag har aldrig valt någon krigsstig och visste inte ens att vi var på en. Jag berättar att jag är oerhört sårad men att jag fortfarande kan säga att jag älskar honom. Imorse skrev jag ett mail. Trots att jag lovat att inte höra av mig. Jag har aldrig valt någon krigsstig. Jag tycker det milt sagt är tråkigt att vi inte är vänner. Han är ju min enda vän.

    Jag frågade också igår om han tyckte det var en bra idé att redan ha en ny flickvän. Då säger han “förmodligen inte”. På frågan om han är lycklig säger han samma och på frågan om han känner att han redan kommit över mig säger han “troligtvis inte”. Dom svaren ger mig så mycket blandade känslor. Jag blir ledsen för hans skull för jag vill att han ska vara lycklig. Jag blir arg för att han blandar in en oskyldig människa med känslor i hans trasiga liv. Jag blir också frustrerad för att han beter sig som han gör. Och för att jag inte kan göra något. Där är vi på helt olika platser, han vet att han kan hjälpa mig men väljer att inte göra det medan både jag och han vet att jag skulle göra vad som helst för att hjälpa honom men att han inte vill ha hjälp.

    Kommentarer inaktiverade för Post