• Singelliv

    Det publika hånglet.

    seeking-complete-stranger-weekend-ecard-someecards

    Det var en tisdag. Han hade precis berättat att hans nya tjej (23-åringen från helvetet) var gravid. Han berättade också att de hade gjort slut för 1,5 månad sedan men att hon bodde kvar. Han berättade att de blivit ovänner för han ville att hon skulle sluta ta amfetamin dagligen (innan hade hon bara partyknarkat och det var tydligen okej). Att hon rökte och drack var inte ett problem och hör inte till denna berättelse. Han berättade att han burit ut henne ur huset, att hon hade blivit vansinig och sagt att hon minsann skulle lämna honom. Den tisdagen hade hon rapporterat att hon hade packat ihop alla sina saker och skulle förstöra huset och bilarna. Jag frågade honom om han hade tagit ifrån henne nyckeln men han sa att hon skulle lämna den under dörrmattan. Jag sa att det var ohållbart och att han och jag skulle åka till huset och kolla så inget var förstört. Att han inte behövde ta itu med kaoset ensam. Han berättade att han var rädd, att hon hotade honom till livet och att hennes bröder är kriminella och skulle göra hans liv ett helvete. Han bad mig hålla mig utanför, att inte åka till huset. Jag åkte ändå men gick aldrig in. Han skickade ett meddelade och berättade att hon hade lugnat ner sig men att han kunde träffa mig senare. Jag åkte tillbaks till lägenheten. På vägen tillbaks bestämde jag mig för att gå ut. Jag hade ju, trodde jag, blivit kompis med en bartender och ville inte vara ensam. Jag åkte till baren. Jag kunde lika gärna vänta i en trevlig bar som i en tom lägenhet tillsammans med mina tankar som inte ens själva visste vad de skulle säga

    Den tisdagen var statistiken något i stil med att jag under mina 31 år har jag kanske varit full 3-4 gånger. Jag dricker helt enkelt inte för jag gillar inte att vara berusad. Det är ingen stor grej och jag har inget emot människor som dricker utan har hela min ungdom umgåtts med folk som är stupfulla. Det är sällan ett problem. Jag kom till baren den tisdag, beställde ett glas vin. Hängde i baren ensam (jag är utomordentligt fantastiskt duktig på det). Pratade med folk som kom in. Fick mer vin. Och mer. Det här var ju när jag inte riktigt åt så ja, helt genomtänkt var det nog inte. Jag kände mig väl lite småberusad efter ett tag och övergick då till vatten. Sedan kom det in ett tjejgäng och vi började prata och dricka margaritas (??!!!?!). Den tillnyktrande jag började bli lite salongsberusad igen. Tjejerna gick och ett väldigt ungt killgäng kom in. Vi snackar 19-22 åriga norrmän, väldigt söta bör tilläggas. Jag sitter just då och pratar med en fransman och säger att jag bott i Belgien i sjuttio år. Jag var lite för onykter för att höra mig själv säga sjuttio, jag trodde jag sa sjutton. Han tyckte jag såg ung ut för min ålder, jag tyckte han var löjlig. Han blev ganska tråkig så jag minglade mig vidare till norrmännen. Dom var i stan för dom hade lov och en nattklubb i stan hade spring break fest. Kul tyckte jag. Vi stod i baren men så gick alla utom en och satte sig. Vi pratade en stund och jag inser att han tycker jag flirtar med honom. Det tycker cirka 85% av alla pojkar och män jag pratar med – själv kallar jag det att vara trevlig. Killen tycker jag ska komma och sätta mig med han och hans kompisar vilket jag gör. Jag blir introducerad och kan därför alla sju vänners namn men vad han heter har jag ingen aning om. Jag vet att han är 21, norsk och bor i samma lilla samhälle som min kompis. Vid det här laget har jag sagt till mitt ex att jag inte orkar träffa honom för hon kommer inte flytta ut och jag tappar väldigt mycket respekt för honom. Jag har kul med norrmännen och jag vet att om jag vill hångla med han som jag hängt i baren så är det bara att göra det. Han försöker länge men jag vägrar. Hans kompisar går vidare men han stannar. Det är så ocharmigt på något sätt. Att få hångel serverat på ett silverfat. Jag är inget superfan av spel men lite får det ändå vara. Det här “hej, du får mig om du vill” var inget för mig. Jag tittar väldigt mycket på bartender som jag retat för att han är så ung, han är 23. Hångel kanske inte är så dumt tänker jag. Eller egentligen var det mer något i stil med nej, jag orkar fan inte bry mig längre om han som jag älskar så det gör ont. Jag säger till killen att inget kommer hända framför bartendern så vi går ut. Allt var väldigt mycket roligare än vad som framgår nu. Jag är helt klart onykter, sliten, 11 år äldre än honom och han är väldigt sött och ser väldigt ung ut. Jag tror knappt vi hinner utanför dörren innan vi kysser varandra. Det var ett enkelt okomplicerat hångel men sådär offentligt som hångel är när man är antingen full eller ung eller bägge delar. Det var mycket tafsande och det kan säkert varit någon olyckig blottning här och där haha. Att följa med till nattklubben med ett helt gäng 19-22 åriga killar är inte aktuellt så jag går hem. Utan mobil eller pengar. Det går inga bussar och stan är helt tom. Det kanske är allmänkännedom att det inte går bussar kl 03.30 en onsdag men det var nytt för mig. Det blev helt enkelt en vinglig promenad hem. Där jag inte tänkte på mitt ex en enda gång. Det var första gången jag vågade släppa loss. Som jag vågade inte bry mig. Det fick bli med en 21-åring men jag bryr mig inte alls. Huvudet mådde betydligt sämre än själen dagen efter. Det fanns ingen ångest mest en väldigt massa skratt.

     

    Och om ni undrar hur hans och hennes förhållande är idag så kan jag meddela att det är samma drama. Stabilitet är kanske överskattat?

    Kommentarer inaktiverade för Det publika hånglet.