• jobb,  livet

    Det är snart dags att sova och jag laddar för en långhelg. Jag tänker mig fylla den med att fixa balkongen (både planeteringar och olja golv och möbler), packa ner och plocka upp kläder och skor ur förrådet (det är dags att plocka fram sommar garderoben nu). Sen ska det bli lite träning, vin på en uteservering (får ta med mössa och vantar i värsta fall) och ett 10årskalas. 

    Välfylld helg som jag också hoppas ska fylla på mig med energi och kraft. Det är tuffa veckor som kommer nu fram till semestern. Väldigt tuffa, men nu är det bara att bita ihop och köra. I värsta fall får vi väl bara planera om!

    Kommentarer inaktiverade för
  • München,  Träning,  vardag

    Fest för flyktingar 

    Idag har jag varit på flyktingförläggningen här som ni kanske vet så tar Tyskland emot väldigt många flyktingar och idag hade flyktingarna ordnat en “gala” för att samla in pengar till båtflyktingarna, många har kommit den vägen eller känner folk som försöker komma den vägen. 

    I alla fall tanken var att vi skulle få höra poesi, musik, sång eller annat kulturellt från de olika länderna som de kom från men det slutade med att alla “länder” valde att lära ut sin dans.  Så dagens träningspass blev tre timmar dans från följande länder: Somalia, Eritrea, Ukraina, Thailand (de var dock inte flyktingar utan deltog ändå), Afghanistan, Colombia (sån salsa har jag aldrig sett så passionerad och intensiv) och den absolut svåraste och jobbigaste var dansen från Palestina och Syrien. Herregud vad jag har skrattat! 

    Nu har jag precis stekt köttbullar och ska ta tag i några borden från igår. Tvätten. 

    Kommentarer inaktiverade för Fest för flyktingar 
  • livet,  Träning

    Att lära sig andas

     

     

    Idag har jag på fullast allvar ägnat mig åt min andning och tankar. Jag har försökt andas medvetet och försökt att inte tänka på något. Det har gått åt helvete. Inte så otippat eftersom jag är sämst på meditation, avslappningsövningar, mindfulness och allt vad det heter. Jag har dock spänningshuvudvärk och känner mig så sjukt stressad att jag typ glömt bort hur man skriver. Därför ger jag allt ett försök nu. Dessutom kan jag aldrig bli bättre om jag inte försöker. Inatt tänker jag att jag ska försöka sova bra. Imorgon väntar början på en träningshelg och tjejhäng. 

    Förresten, många undrar och bekymrar sig över det där att jag tränar stup i kvarten. Visst skulle mina muskler må lite bättre och kanske utvecklas mer om jag tog lite fler vilodagar. Det vet jag. Jag har full koll på att vilodagar är bra grejer. Men min kropp säger inte ifrån. Ibland kanske, på pass när jag bara är sämre och svagare än innan. Annars mår den bra. Oklart om den är i kemisk balans, jag misstänker tyvärr att inte alla vitaminer och hormoner ligger på bra värden. Jo, och när jag har vilodagar. Då har jag vilodagar.  Sedan skulle min tränare säga till om jag tränade för mycket. Och min massör. Så läget är helt under kontroll. Och nej, jag tränar inte i något desperat försök att gå ner i vikt. Jag tränar oftast för det hjälper mig vara glad men nuförtiden också för att jag blir så sjukt trött av det. Att inte kunna ligga och vända och vrida på sig i timmar på grund av oro är guld värt.

    Kommentarer inaktiverade för Att lära sig andas
  • kropp,  tankar

    Min diet: mat är bra!

    Det pratas så mycket om dieter nu, ni vet vilka det är. Och jag tror att det kan vara bra att ha en av dessa filosofier som grund i hur du lägger upp din kost, mest för att få en kosthållning som du tycker är bra och där du hittar inspiration. Det är en grund att stå på, något att falla tillbaka på.

    Själv använder jag mig av den klassiska tallriksmodellen som bas. Jag försöker äta grönsaker som mellanmål och frukt som fika. Men jag äter massa onyttigt också, när suget kommer på. För min bästa diet och min matfilosofi är att mat är bra.

    Jag har själv haft anorexia och det berodde så klart på en massa saker men det började med att jag som 16-åring inte längre kunde äta hemma för att min mamma satt och räknade points (viktväktarna) vid matbordet, jag åt mycket mer än henne och tyckte att hon tittade surt på mig och att jag åt för mycket. Att jag tränade 2-3 pass om dagen var inget jag la in i ekvationen.
    Detta eviga tjat om dieter och kalorier påverkar mig, och många andra idag, jag respekterar att människor vill räkna kalorier eller följa dieter, och det är roligt att det får er att må bra, men jag mår faktiskt bäst av att inte tänka på hur du äter utan tänka på hur jag äter!

    Mat ska vara roligt, lustfyllt och gott och framförallt ska de ge oss energi. Fylla oss med liv som vi sedan kan göra av med i form av arbete, motion och roliga saker. Vi behöver mat.

    Så tänk på, hur du pratar om mat inför andra, det kan faktiskt finnas någon i din närhet som tar åt sig och får ångest. Och ja!, unna dig den där kakan! men unna dig också långa promenader, yoga, tennis, simning och en löprunda.

    Kommentarer inaktiverade för Min diet: mat är bra!
  • Träning

    Shortspremiär! 

    Idag var tanken att jag skulle träna ett riktigt långt distanspass men kroppen kändes helt off. Kan absolut inte säga att jag är sjuk på något annat vis än att kroppen är seg och ovillig. Därför tog jag en kortare runda i ett högre tempo, jag sprang en mil på runt 4 min/km. Fick aldrig någon känsla av flyt i kroppen men jag gjord det.

    Sedan dog jag. Nej men jag sov middag och har vaknat ganska nyss. Jag har monterat en ny bokhylla och fixar i den, ska ta tag i det innan middagen.

    Det positiva med dagens träning är som rubriken säger att jag sprang i shorts, älskar att springa i kortbyxor! Känns så mycket mer befriande än långbyxor! Så skönt att våren är här på riktigt!

    Kommentarer inaktiverade för Shortspremiär! 
  • Träning

    Happy Friday folks!

    Hurra! I helgen räknar jag med att var frisk igen – och äntligen få träna igen. Min kropp saknar att få röra på sig. Springa, lyfta, ta i. Kanske låter det galet, en träning blir som en hälsosam drog. Så idag firar jag fredag med några små minions glada skratt =)

    Kommentarer inaktiverade för Happy Friday folks!
  • Träning

    En så himla dum idé

    jo men jag har varit i en träningssvacka en längre tid och den måste sluta nu! Så med hjälp av min PT har jag bestämt mig för att springa ett ultramarathon.

    Jag tänkte börja med mellanvarianten på 75 km. För ett så långt lopp krävs mängdträning jag kommer behöva vara ute och springa hela helgerna, herregud!, vad har jag gett mig in på!? 

    Känns som om det kommer sluta så här: 

    (Känns som om det finns de som kan ifrågasätta att träna inför ultramarathon och samtidigt bli gravid men jag tror inte att våra chanser blir mindre om jag är stark, mår bra och har roligt. Däremot kanske man inte ska gå från helt otränad till ultranarthonsträning men det är det nog få som gör!

    Jag tror att träning som ger fysiskt och psykiskt välmående kommer främja våra chanser att avla fram en unge, när jag sedan blir gravid får vi se vad som händer med träningen.) 

    Kommentarer inaktiverade för En så himla dum idé
  • Motion

    Träning som antidepp

    11025184_837014473004553_477863756713156251_n

    Träning är egentligen något väldigt privat för mig. Jag tränar verkligen för min egen skull och även om jag skiter fullständigt i vad andra tycker så vill jag inte att någon tror att jag delar med mig av mina träningstillfällen för att visa upp att jag tränar. Det har bara blivit en halvnaturlig del av mitt liv. Jag har som bekant en ganska bråkig historia med kroppsfixering och kanske är det därför jag sedan min tidiga ungdom mest sysslat med lite pojkigare sporter. Jo, det finns tjejsporter och killsporter men det är en annan diskussion. Jag har spelat innebandy, handboll, basket och spelade fotboll i flera år. Sedan tränade Taekwondo framtill för tio år sedan. När jag flyttade till Sverige för åtta år sedan så slutade jag träna helt och hållet eftersom jag inte hittade något gym som jag trivdes i. Stillsamheten i kombination med samboskapet gjorde att kilona kom smygandes. Efter en sommaren med hjärnhinneinflammation var övervikten snart framme. Det tog ett tag innan jag kunde röra mig utan att bli illamående men när jag kände mig som tröttast var jag ganska övertygad om att piggheten skulle återfinna sig om jag började träna. Sagt och gjort, jag googlade fram något som verkade sjukt jobbigt. Det blev Military Fitness. Jag gick från att knappt kunna röra mig till att träna med en PT tre gånger i veckan. Eftersom jag gillar extremer så valde jag såklart att börja träna i januari, utomhus. Jag tränade med min PT i ett år men jag blev inte piggare. Inte heller gick jag ner ett gram. Då började jag kolla upp mina värden. Jag ska inte gå in på det men det var en kamp att få någon att vilja göra rätt tester, att få någon att lyssna på mig. Ett år ungefär tror jag att jag tog ett ofrivilligt träningsuppehåll. När exet sedan för lite mer än ett år sedan signalerade att jag inte dög så satte jag igång och träna som en tok igen. Tre gånger i veckan med samma PT som innan. Denna gång är det typ inomhus vilket var lite av en lyx. Och min PT har verkligen varit en pelare när det har stormat. Han har funnits där och vi har slagits, kramats, pratat, skrikit och han har lyssnat och lyssnat.

    Självklart har min PT varit en stor del av varför jag vill träna men träningen i sig gör sitt också. Det är allmänt känt att man blir lite gladare (eller hög) av att träna. Lite då och då kan man läsa om att det bland annat frigörs serotonin och dopamin när man motionerar. Alla är olika och jag har aldrig känt av det så markant som nuförtiden. Det var ännu tydligare när min depression var som värst. Det har varit en del diskussioner den senaste veckan kring huruvida jag är deprimerad igen eller inte och även om det måste finnas olika nivåer av depression så tror jag inte det. Jag mår inte bra av den kroniska stressen men deprimerad tror jag inte att jag är. Däremot har jag räknat ut att det inte kan gå mer än tre dagar utan träning för efter det så blir tillvaro kämpigare och tårarna mer frekventa. Jag är så glad att jag har träningen och att jag verkligen känner att den hjälper. Att jag inte bara blir starkare utan även slipper äta antidepressiva. Effekten av träning blir säkert mindre markant när jag mår bättre, när lägsta nivån är högre. Eller hey, kanske när det väl är vår och ljuset äntligen kommer fram.

     

    Ps. Nej, någon PT förälskelse har det aldrig funnits. Däremot har det funnit väldigt mycket hatkärlek. 

    Kommentarer inaktiverade för Träning som antidepp
  • livet

    Februari är inte vabruari, det är depruari!

    Februari är en månad som jag egentligen bara genomlider. Jag tycker det är den månad på året som jag helst skulle kunna radera. Gömma mig under ett täcke och sova bort. Jag längtar efter våren, men det är mitt i vintern. Mörkret känns extra påträngande och mörkt, även om jag märker att det blir ljusare på morgonen. Min motivationsnivå att göra saker är låg, otroligt låg. Vad det beror på vet jag inte, men jag mår inte dåligt att mörkret på hösten… det är nu, när ljuset återvänder som jag dräneras på energi.

    För att komma åt det försöker jag planera in roliga saker. Nu till helgen kommer mina föräldrar på besök och vi ska kanske åka och titta på och provköra bil. Sen, helgen efter, är det Pollyland med Natalia vilket ska bli jätteskoj. Fokus på roligt och återhämtning. Kanske lite shopping och god mat. Och sen är faktiskt februari slut. Slut. Då börjar mars, som är en vårmånad och som på riktigt kommer att innebära ljusare joggingturer på kvällarna, värmande sol och fågelkvitter.
    Idag känns februari extra tung. Varför vet jag inte och det irriterar mig. Inte ens en god matlåda har jag fått med mig, nej, helt och hållet en dag jag bara vill komma hem och snöra på mig skorna och rensa hjärnan.

    Pst. fick ett mail i natt, dejten från i söndags, han vill ses igen. så det kanske kan bli en ljuspunkt i februarideppen?

    Kommentarer inaktiverade för Februari är inte vabruari, det är depruari!
  • tankar,  Träning

    Viktuppgång

    IMG_1911
    Romersk kraft från bästa Juicekällan

     

    Denna vecka fick jag äntligen till det, mina tre träningspass. Måndag, tisdag och torsdag. Jag har dessutom planerat de kommande månaderna så att jag ska kunna få in dessa tre pass. Jag mår bättre när jag tränar, det var väldigt uppenbart när jag var deprimerad. Under hösten och vintern har det dock inte gått ihop. Först var det muskelbristningen som satte stopp och sedan kom tidsbristen. Nu hoppas jag att jag fått ordning på både skador och frilagt lite tid. Rent träningsmässigt har det dock varit en riktig skitvecka. Motivationen har inte funnits där, styrkan har lyst med sin frånvaro och kroppen har mest gjort ont så har inte kunnat pressa mig på samma sätt. Min tränare tyckte ändå att jag gått ner i vikt. Det kanske jag har, i mått mätt. Jag mäter inte så jag har ingen aning. Däremot så är jag en vågmissbrukare. Vågen är roten till allt ont i mitt förhållande till mat. Chocken var därför total igår natt när jag fick för mig att väga mig. Tidigare på dagen hade jag belönat mig själv med en ny träningstopp i en storlek mindre än vanligt. Vågen däremot säger att jag har gått upp fyra kilo. På en vecka.

    Det är fyra kilo som inte känns eller märks men det spelar ingen roll för vågen säger fortfarande fyra kilo. Jag fick panik. Krisen var total. Det har varit en motig vecka. Då är det svårt/svårare för mig att inte falla tillbaks i destruktiva tankar. Jag har haft ätstörningar en gång. Tekniskt sätt, flera gånger. Jag är frisk nu men tankarna finns där ibland fast jag agerar inte efter dem. Jag skulle kunna gå ner de där fyra kilorna på ganska någon dag på ett väldigt ohälsosamt sätt. Ett sätt jag sedan skulle få kämpa med att inte fastna i. Ett två timmars samtal med min vän Kris som vet allt om min krånglig mathistoria och nu känns det okej. Såpass okej att jag kan köpa surdegsbröd. Och till middag blir det blomkålspizza.

    Kommentarer inaktiverade för Viktuppgång