-
Tröttirratation
Jag har sovit cirka två timmar och trettio minuter inatt. Har det inte tjafsats om känslor så har det gnagt att hamna i obehagliga situationer. Det var en tung natt. Som resulterade i svullna ögonen imorse.
Imorse eller vad det än var så var jag nog fortfarande övertrött pigg men nu är jag supertrött och vill sova. Jag vill hem. Allra helst vill jag hem och bli omhändertagen. Det inte hända för den som jag vill vara med är sisådär fem-sju timmars flygresa härifrån (beroende på mellanlandning) och dessutom vill ju den personen helst vara med någon annan. Hon vill säkert vara med mig med det betvivlar jag inte men jag vet att om det stod mellan mig och hennes ex så skulle jag förlora. Om vi tjafsar om det? Jo tack. Förhållande mellan två tjejer är ingen enkel grej ska jag tala om. Det är mycket känslomässigt (och ofta irrationellt) reasonerande. Ändå är jag, hör och häpna, helt ointresserad av någon annan. Känslor alltså. Vore det inte skönt om man kunde kontrollera dom med några knapptryck?
I allmänhet nu så känner jag mest press, förväntningar och krav som jag inte kan,vill eller orkar leva upp till. Jag vill bara få vara ifred.
-
Tjejer eller killar?
Jag skyller det på årstiden men med mörkret så kommer också djupare tankar hos mig. Jag funderar mycket över livet, vänner, familj och relationer. Hösten har varit hysterisk där jag varken prioriterat mig själv, familj eller vänner. Det har satt sina spår. Jag hittar snabbt tillbaks till mig själv men det är desto svårare att hitta tillbaks till de djupare vänskaperna. Det blir väl så antar jag. I alla relationer så är risken att flyta isär stor och störst när man lever helt parallella liv. En och en försöker jag pyssla tillbaks det men ibland vill man ju bara att det ska flyta ihop av sig själv.
En annan fundering jag fastnat i det är det här med att bli kär. Och om man blir kär i en person eller i ett kön. Tjejen som jag kysste under mina konferensäventyr hörde av sig. Vi har chattat väldigt mycket de senaste tre dagarna. Jag har förvisso inte en massa tjejkompisar men det här inte en vanlig kompisrelation. Det finns en flirtig underton. En underton som jag tycker är lite spännande. På samma sätt som jag är lite nyfiken på henne. Däremot finns det ingen attraktion. När hon igår frågade vad jag kände så sa jag som det var att jag inte vet. Jag känner något men för första gången sedan jag var liten så är det helt oidentifierbart. Attraktion kan man skapa. Jag tror att jag ibland vill det men sedan inte för det är inte jag. Jag attraheras som regel inte av tjejer. Men så kom jag på att jag ju egentligen attraheras av människor. Det råkar bara väldigt sällan vara kvinnor. Hur funkar det, om man blir attraherad av en tjej är man lesbisk då? Eller är det när man bara attraheras av tjejer? När är man bisexuell i så fall? Alla dessa definitioner spelar ingen roll för mig men jag är så otroligt nyfiken, på mig och mina begränsningar. Nu är det som sagt inga uttalade känslor med i bilden och jag tror inte det kommer dyka upp några sådana heller. Jag hoppas att det beror på att de helt enkelt inte finns och inte för att jag inte vågar. Jag utforskar mest och leker mycket (men ärligt). Hon är lite som en yngre version av mig med lite sämre självförtroende. Hon är helt nerkärad i sitt ex och är lättläst men ändå väldigt svår att komma nära. Framförallt är det djupare konversationer än vad jag har med hennes manliga motsvarigheter. Men ja, efter fyra god morgon sms så är chansen att stor att hon är det första jag tänker på. Vad det nu än betyder. Om det betyder något.
-
Könsneutrala vänner
Väldigt vilket liv det blev kring vändiskussionen. Jag vet inte om jag tycker att det nödvändigtvis handlar om stereotyper utan för mig handlar det om ren statistik. Mina tjejkompisar är generellt mer energikrävande än mina killkompisar. Det förekommer mer skitsnack bland min tjejkompisar än killkompisar. Men jag har kompisar som är väldigt nära kompisar och de hamnar i en klass för sig, i den så kallade vängruppen. För ja, jag särskiljer mellan kompisar och vänner. Mina vänner är den kompisgrupp som står mig allra närmast och där ryms kanske en handfull kompisar. Bland dessa finns det en extrem öppenhet och transparens att jag inte skulle kalla någon av dem för killkompis eller tjejkompis. Kristofer är en sådan, jag skulle aldrig kalla honom för killkompis men vi har också känt varandra i många många år. Jag har en väninna som jag kallar min syster men som jag aldrig skulle kalla för tjejkompis. Men jag har killkompisar som jag alltid kommer vara killkompisar för det är den relationen vi har. Likadant med vissa tjejer, vi är tjejkompisar. Det går ju inte att komma runt, och jag vill inte komma runt det, jag ser gärna att killar är killar och tjejer är tjejer. Jag har gärna vänner men jag har också gärna killkompisar och tjejkompisar. För som sagt, det är något väldigt härligt med tjejhäng.
Så kanske är det mer en fråga om relation än kön. För där är jag helt med Alex, ju äldre man blir desto större krav ställer man på sina vänskapsrelationer. Och ju äldre man blir desto mer krävande men givande blir vänskaperna. Eller rättare sagt man inser vilket jobb det är att underhålla en väldigt bra vänskap. Den lektionen kräver ett separat inlägg.
-
Tjej- och killkompisar
Jag har funderat en del, och kommer nog aldrig bli klok på varför det är så jädrarns lätt för (många) tjejer att säga “det är så mycket lättare att umgås med killar, de är så raka i sin kommunikation”. För att tjejer är svårare, mer omständiga, känsligare och ibland rent utav omöjliga att ge feedback till, prata med osv. Jag läste Elaines inlägg här och funderade lite till. Jag jobbar mycket hellre i en mansdominerad värld, än en kvinnodominerad sådan. Jag har provat båda och skitsnacket som rådde på den kvinnodominerande arbetsplatsen nästan dränkte min lust att göra ett bra jobb.
Jag har i alla år haft lättare att umgås med killar. Under min uppväxt var mina lekkamrater till stor del pojkar (förutom min syster som knappt ville leka med mig). Under åren i skolan samarbetade jag hellre med killar än tjejer. Jag tränade hellre ihop med killarna än tjejgruppen. De utmanade mig mer, gav direkt feedback och det var okonstlat. Kanske var det också känslan av att få vara med, vara uppskattad och unik som gjorde att det var roligare. Jag vet inte.
Jag har än idag många killkompisar även om jag kompletterat med fler tjejer än någonsin. Och det här är mina reflektioner kring killar respektive tjejer. Tjejer som anser sig vara “raka” och “manliga” i sitt sätt att kommunicera har en förmåga att lägga på ett filter när de kommunicerar med tjejer. Vi är dessutom duktiga på att peka på andra tjejer som icke-manliga i sin kommunikation. Och vi framhåller gärna hur duktiga vi är på rak kommunikation, och när det brister, då är det absolut inte vårt fel – utan den andra partern.
Jag är ingen kommunikationsexpert, men som jag ser det är man alltid två i en dialog. Och jag tror att vi har olika sätt att kommunicera beroende på vem vår motpart är. Jag kan se det i mitt eget beteende, och jag tycker mig kunna se det i andras. Så släpp garden, lyssna och försök att prata klarspråk, försök att inte bedöma eller klassificera, så kanske, kanske vi blir bättre på att kommunicera med varandra.