• livet

    Lugnet att hitta rätt

    Nu när lugnet i kroppen och huvudet har lagt sig så passar jag på att kika in här.

    Dagarna upp till jul kändes mest stressiga och dagarna på jobbet var mest ganska tuffa med en ganska sur chef. När vi kom ner till mina föräldrar på fredagen så kände jag mig inte alls redo för jul. Hade knappt köpt en julklapp och julkänslan var obefintlig. Eftersom det varit snö i Oslo i ganska länge var jag också väldigt trött på snön så det var skönt att komma till västkusten där snön inte fallit än.

    De senaste dagarna har jag känt mig misslyckad, eller kanske inte misslyckad utan mer otillräcklig. Inte bara över att jag inte hittade några bra julklappar utan det är en känsla jag dragits med under hela hösten. Jag får inte min tid att räcka till att vara den bästa jag kan vara. Tror jag har haft dåligt samvete hela hösten för att jag inte är en bra kompis, en bra dotter, en bra fästmö, en bra vän till mig själv. Vissa dagar tar det hårt och jag kan känna mig super ledsen. Jag gör allt jag kan för att räcka till men dels hjälper det inte och dels innebär det att jag glömmer bort mig.

    Så i två dagar så ska jag ta nu ta det lugnt och fundera lite på vad jag kan göra för att det ska kännas bättre nästa år.

    Kommentarer inaktiverade för Lugnet att hitta rätt
  • Kärlek,  livet,  Relationer,  T

    En känslomässig virvelvind

    Mitt känsloliv har åkt genom en centrifug och sen spottats ut i en berg- och dalbana den sista veckan. Som ni kunnat läsa i tidigare inlägg har min och T’s relation varit lite kämpig. T har varit nedstämd/deprimerad och tappat kontakten med sina känslor. Han har bett om tid, mer tid och ytterligare mer tid. Nu har det gått 9-10 månader sen han sist kunde säga att han älskade mig. Det har gått 6 månader sen han erkände det och jag har försökt att ge den tid han bett om.

    Så när mina tre veckors tjänsteresor var avslutade och T inte hade använt tiden så ställde jag ett ultimatum, vi måste förändra något om vi ska bli lyckliga, vare sig det är tillsammans eller var för sig. Det var verkligen inte lätt att driva fram det – men jag hade kommit till insikten att jag gick runt och var olyckligt kär i ett förhållande.

    Många tårar, många ord, kramar, insikter och tystnader senare har vi en plan. Vi ska under en tid bli särbos, dejta och T ska få den tiden han behöver för att må bättre. Jag kan inte ge honom mer tid som hans sambo, för det kommer alltid finnas förväntningar (uttalade eller outtalade) på umgänge, när man bor under samma tak.

    Jag har funderat på, men varit livrädd för, den här förändringen. Ja, känt skräck rent utav. Jag tycker verkligen inte om förväntningar av det här slaget. Men den beteendeförändring jag sett hos T sedan samtalen påbörjades är stor. Han är mer omtänksam, rarare, mer innerlig och kärleksfull.

    Så jag flyttar på söndag redan. Har fått hyra in mig i en del av lägenhet hos ett par jag känner sedan tidigare. Ja, det är hos föräldrarna till en av mina bästa vänner. Till slutet av februari har jag frågat, för att inte stressa oss och behöver vi längre tid tror jag att det går att lösa också.

    T har också agerat på sin jobbsituation. Allt resande, all press och alla som rycker i honom fungerar inte.

    Det har varit jobbigt och rörigt, känslorna har varit överallt. Både högt och lågt. Vi har bara börjat redan och vi har arbete kvar att göra, men just nu känns det befriande och som att vi ger oss själva möjligheten att må bra och vara kära och lyckliga tillsammans.

    Kommentarer inaktiverade för En känslomässig virvelvind
  • Lista

    En lista om tid 

    lite bloggtorka råder så jag passar på att ta en sån där lista ni vet, denna gången om tid. 

    Vad är ditt förhållande till tid? 

    Jag har nog ett ganska rationellt förhållande till tid, kommer varken för tidigt eller för sent. Dock kan jag vara allt för bra på att skjuta upp saker. 

    Vilken tid på dygnet gillar du bäst? 

    Kl 07:00 när det bara är jag uppe, på helgen, och hela dagen ligger framför mig och jag kan tänka och läsa eller vad jag nu gör helt ostört. 

    Vilken är den bästa veckodagen? 

    Onsdag kanske för då är det nedförsbacke till helgen. 

    När går tiden som snabbast? 

    På våren. Det är lixom vinter länge och sedan kommer äntligen våren som varar i en sekund och sen är det sommar. 

    När går tiden som långsammast? 

    På tisdagar. Hatar tisdagar! 

    Hur lång tid tar det för dig att sminka dig? 

    Jag sminkar mig inte alltid på vardagar men fem minuter kanske är det någon fest kanske tio. Men det går fort! 

    Vilken tidsepok skulle du vilja leva i? 

    Typ alla. Älskar historia och skulle vilja se 1940-talets sargade Europa, 1920-talets glada dagar, 1500-talet också. De tre räcker… 

    Äter du snabbt eller långsamt? 

    Mer långsamt men inte extremt långsamt. 

    Vad gillar du att lägga tid på? 

    Vänner, dricka kaffe, fika överlag, matlagning, läsa böcker och prata i telefon. 

    Vad ogillar du att lägga tid på? 

    Städa, bråka och åka bil. 

    När brukar du gå och lägga dig på vardagarna? 

    Senast 22. Är kvällstrött! 

    Vad skulle du gärna haft mer tid till? 

    Göra ingenting och det som faller mig in. Ännu mer tid för resor och vänner.

    Ibland blir inte blogginlägg roligare än så här.

    Kommentarer inaktiverade för En lista om tid 
  • Förhållanden,  Känslor,  livet

    Tid

    tumblr_kvwwr60nhD1qa9nl1o1_400

    Jag mår verkligen bra nu. Det hoppas jag i alla fall att jag gör. Det känns så även om jag inte kan se tillbaks på året eller separationen och le. Men det kommer jag nog aldrig kunna. Det har varit mitt livs tuffaste år. Utan tvekan. Jag vet att jag sa det så många gånger i våras, att jag vill bara gråta tills det inte gör ont längre. Jag vill få ge mig tid att vara ledsen. Jag vet att jag konstaterade flera gånger om att jag vet att mitt ex har gått vidare mycket fortare men att jag är den som kommer må bra fortast. Och vet ni, precis så blev det ju. Men fy fan vilken resa det var att komma hit. Det fanns dagar (framför allt nätter kanske) då jag verkligen ville dö. Då jag till och med skar mig med en sax eller kniv. Det ska ganska mycket kraft till för att det ska bli några sår. Så mycket kraft hade jag aldrig. Det blev repsår som värst, fast det var väl illa nog. Jag visste bara inte vad jag skulle ta mig till. Det gjorde så ont inuti att jag kunde inte hantera det. Fysiska skador var så mycket lättare att hantera. Nog tänkte jag på självmord ett par gånger men nej, det var aldrig aktuellt. Det är väldigt stor skillnad att tänka på det och att faktiskt göra det. Ibland var det bara så mörkt, hopplöst och smärtsamt att jag såg ingen annan utväg. Jag sörjde och blev psykiskt misshandlad under tiden – klart att det gjorde ont, klart att det var tufft. Jag minns att jag vid mitt första besök på psykakuten kände en sådan trygghet i att någon konstaterade att separationer kunde vara traumatiska och att jag “bara” kände mycket men tänkte väldigt klokt och sansat under alla känslor. Det var väl inte lika kul när psykologen av samma anledning ansåg att jag var klar med min behandling, vad än nu det var för behandling. Vi klickade inte, hon tyckte exet var en idiot och att jag skulle genomlida första året av sorg och sedan skulle allt bli bra. Jo, och rutiner. Rutiner tyckte hon var lösningen på mycket.

    Det ska erkännas att jag gråter när jag skriver det här. För jag blir ledsen av vad han gjorde mot mig. Att han kunde få mig att må så dåligt. Jag trodde aldrig, aldrig det. Och det var och är än idag inte okej. Med det sagt så är jag så himla glad att jag tillät mig vara ledsen, att det en dag bara slutade göra ont. Jag är glad att jag inte valde några snabba eller dumma lösningar. Jag är glad att jag inte utnyttjade andra för att få mig själv att må bättre. Jag är nöjd att jag tog mig tid att lära mig stå upp, lärde mig må bra och tillätt mig att gå vidare. Allt som krävdes var tid. En himla massa tid. Det kan ibland kännas surt att jag slösade ytligare ett år på honom (indirekt) men ska jag någonsin ha ett lyckligt och hälsosamt förhållande igen som måste jag vara hel. Jag hade säkert kunnat ge mig in i ett förhållande i somras men det hade varit för tidigt, för mig. Jag hade varit lycklig men jag hade fortfarande alldeles för mycket baggage och för många oavklarade kapitel samt en jädrans massa splitter kvar från mitt krossade hjärta. Det var inte helt. Och jag vill sätta ihop mitt hjärta själv, inte med hjälp av någon annan. För innan man känner och älskar sig själv så tror jag inte man kan bli lycklig med någon annan. Dessutom vill jag bli kär för att det bara händer, inte för att jag känner mig tvungen eller stressad. Då kan man tänka att exet kanske var kär i mamman till hans barn. Det tror han säkert att han var. Duschdejten sa något smart en gång angående det där med att vara kär och det var “ibland har jag trott att jag var kär men det har visat sig att jag bara var kåt”. Så tror jag att det var för exet. Han kan ha insett det själv, eller så har han inte det. Men att han är i förhållandet av fel anledningar, det vet han.

    Jag skulle så gärna vilja att mitt ex tog sig tid. Jag skulle så gärna vilja att han också mådde bra. Jag skulle göra vad som helst för att ge honom lite av min lycklig. För hur mycket av ett svin han än har varit så förtjänar han inte att må som han gör idag. Jag önskar bara att han visste om det själv.

    Kommentarer inaktiverade för Tid