• livet,  tankar

    60!

    De som känner mig har nog väntat på detta ett tag. För det var ett tag sedan sist. Senaste var när jag var fyllde 21. Då slog den till: 50-års krisen. Jo för visst, vid 21 hade jag avhandlat både 30- och 40-års kris. Väldigt tätt inpå varandra. Effektivitet kallas det. Sedan dess har det var stenlugnt på åldersfronten. För i all ärlighet, vem orkar bry sig?!?! Jag får dessutom ta fram en miniräknare om någon vill veta hur gammal jag är. Ska man kunna sådant utantill? Nå väl, inte jag. Har heller aldrig känt mig som min ålder. Mycket i mitt liv är bak och fram.

    Nu är den här 60-års krisen. Fy fan vilken pärs. 50-års krisen var ju coolers i jämförelsen med denna. 60 år och tankar som livsarv, pension och barnbarn snurrar runt som små regnmoln. För dramatik och teater är två av mina främsta grenar. Kul ibland men ibland bara jobbigt. Nu är det lite knivigt. Det är så stora frågor. Mycket större än bröllop och barn. Det är sådant som antingen händer eller inte händer. Kanske borde jag jobba lite mer aktivt på det men nej, för jag känner mig paralyserad av skräck för framtiden.

    Det började med att Lill-Babs dog. Denna underbara kvinna som alltid funnits och som för mig alltid varit älskad. Så dör hon. Tusentals sörjer henne eller åtminstone tänker lite extra på henne. Och en enorm familj lämnar honom bakom sig. En familj som verkar avgudat henne. Det gör ont för jag är rädd för att min familj och släkt ska dö. Det väcker tankar som vad jag kommer lämna efter mig. Hur många kommer sörja mig och vilka är dom? Jag kanske inte vill ha barn just nu men jag vill ha barn när jag dör.

    Tankarna snurrar jättemycket om livet och hur det är upplagt. Hur lite av ett arv de flesta av oss lämnar. Barn är väl undantaget då. Jag kommer att tänka på min pension och mitt sparande och får fullständig panik. Inser att jag dels måste hitta ett jobb men också sätta mig in mer i mitt sparande. Jag vill bli bra på det. Var ju faktiskt till och med med på listan över mina mål för i år. Jag dividerar mycket med mig själv om jobb. Väldigt mycket. För vissa är det så självklart att ha ett jobb men för mig att det så självklart att ha ett syfte. Vissa dömer mig och tycker det är knepigt. Men jag är rädd. Rädd för mycket som är jobbrelaterat. Men det är en annan historia.

    När Tim, Avicii, dör så späs livsfrågorna på. Jag är inte speciellt rädd för att bli en musikalisk världsstjärna. Blir jag det så tycker jag alla ska ta sig en fundering om vart världen är på väg. Jag blir däremot livrädd för att hamna i ett maskineri. Om det så är på ett jobb, i hemmet eller vart den än må vara. Att hamna i positioner där man inte längre har kontroll. Trots all den tragik som omger hans död så lämnar Avicii efter sig ett fantastiskt musikartist och jag hoppas, många viktiga tankeställare om ångest och maskineri. Jag är tillbaks i 60-års krisen; vad kommer jag lämna för arv och vad vill jag lämna för arv? Jag vill inte bara jobba för att tjäna pengar. Alla år på privatskolor har gett mig insyn och hur mycket man än vill tro annat så blir man inte lyckligare av pengar. Man kan hitta på mycket (mer) skoj men man kan inte komma från obotliga sjukdomar. Man kan bli populär men att bli älskad kan vara desto klurigare. Man kan köpa sig snygghet men pengar gör inte att man per automatik har en härlig personlighet. Pengar är bra och nödvändigt men jag vill så starkt göra skillnad på något sätt. Inget storslaget. Inget uppmärksammat. Bara något hållbart. Kan jag inte göra det genom ett avlönat jobb så måste jag hitta en balans så jag kan göra det på min fritid. Balansen måste finnas där. Det är väl nyckel ut från maskineriet?

    När jag väl är 65 vill jag vara glad, lycklig, älskad av nära och kära och ha ett gott samvete för min insats som människa. Jag vill att mina nära och köra tycker jag varit närvarande även om jag inte alltid varit fysiskt på plats. Jag vill visa mina barnbarn världen och dela med mig av en massa klokheter.

    Nu känns mycket lite väl förvirrande. Jag tappade fotfästet. Självklart kommer jag hitta det igen men tills dess vill jag snubbla runt i mina tankar. Jag älskar att bli gammal men har mycket kvar att arbeta med tills jag känner mig redo. Ja, sen var det ju det där med att det inte är säkert jag blir 60 ens. Om du tror att jag som den dramatiska människa jag är inte tänkt på det så har du fel. Död och min begravning talar vi om kring middagsbordet minst en gång i månad. Jag är helt on top of it. Blommor, låtar, mottagning. Det löser sig. Just detta – livet – är bra mycket svårare att planera och styra och hitta rätt i.

    Kommentarer inaktiverade för 60!
  • Förhållanden,  livet

    Pusselbitarna utan svar

    De senaste månaderna har tankar kring familj, barn framtid kretsat väldigt mycket i mitt huvud. Det är på inget sätt så att den berömda klockan börjat ticka utan mer att jag försöker lista ut hur man löser livet på bästa sätt. Med cirka 50% av äktenskap som slutar i skilsmässa känns ju inte äktenskapet som nyckel till framgång. Uppbrottet från mitt ex fick mig att fundera mycket på mina principer, sedan kom Mr Icey och tankarna väcktes åter till liv och fakta blev ett faktum – mitt livsplan går inte rent praktiskt ihop. För jag har (hade) alltid sett framför mig att jag träffar någon, vi är tillsammans i sisådär sju år (alla vet vi att det är en kritisk punkt) sedan gifter vi oss och skaffar barn. Det verkade så lätt. Det var så svårt.

    Nu fyller jag om några månader 35 år. Båda mina bloggkollegor och min bästa kompis K är frånskilda. Alla under 40. Ska Mr Icey och jag vara tillsammans i sju år innan vi gifter oss så är jag 42. Tänk om vi inte klarar oss hela vägen till sju år? Tänk om han inte är the one. Tänk om han träffar någon annan? Chanserna för att bli gravid ökar ju inte ju äldre man blir. Vad händer om det inte går? Funderingarna är så många och jag som trodde att jag med mitt ex hade ett nästan klart pussel sitter nu med ett nytt pussel. Det ligger bara en massa pusselbitar på golvet men det finns ingen bild på hur det ska vara. För en sak är säker, min svarsbild håller inte.

    Mr Icey och jag har pratat mycket om mina funderingar. Han var ju säker på mig väldigt tidigt. Han visste tidigt att jag var den han ville vara med, ha en framtid och familj med. Jag har börjat inse att jag är så ärrad från mitt tidigare uppbrott att jag inte är säker på något. Det känns bra. Det känns tryggt. Jag är lycklig. Mr Icey är världens mest omtänksamma man. Han är snäll, stabil, ärlig, loyal, kul att vara med och jag älskar honom. Det måste räcka långt. Det är inte fjärilar i magen utan det är mer än känsla av att komma hem. Skulle han fria idag skulle jag säga ja. Jag kommer aldrig vara helt säker, inte på någon. Skulle jag bli gravid så skulle vi behålla barnet. Det kanske inte är rätt. Att bli gravid efter 8 månader men vem säger att det är fel? Mr Icey och jag kanske inte lyckas med konsten att hålla ihop flera decennier men han kommer alltid vara en bra pappa. Och han kommer alltid vara en bra människa att ha ett barn med. Det vet jag. Och det finns så många andra konstellationer och par med andra historier som ändå lyckas vara lycklig och uppfostra fina barn.

    Så långt har jag kommit. Jag har sänkt min ribba, min krav. Drömmen är såklart att ha ett bröllop med en man, samma man som senare är pappa till mina barn och samma man som finns vid min sida resten av livet. Vi får väl se hur det går. Går det inte, ja då går det inte. Happy skrev om det, idag får man vara glad över de lyckliga stunderna man får istället för att gråta över åren man inte fick. Och när det kommer till barn så vill jag såklart ha barn och då hellre vad som kanske kan ses som lite för tidigt med Mr Icey än att vara 45 och singel och behöva skaffa barn själv. Ibland måste man tillämpa lite carpe diem även på livets stora resor. För vem vet om chansen kommer igen.

    Kommentarer inaktiverade för Pusselbitarna utan svar