De senaste månaderna har tankar kring familj, barn framtid kretsat väldigt mycket i mitt huvud. Det är på inget sätt så att den berömda klockan börjat ticka utan mer att jag försöker lista ut hur man löser livet på bästa sätt. Med cirka 50% av äktenskap som slutar i skilsmässa känns ju inte äktenskapet som nyckel till framgång. Uppbrottet från mitt ex fick mig att fundera mycket på mina principer, sedan kom Mr Icey och tankarna väcktes åter till liv och fakta blev ett faktum – mitt livsplan går inte rent praktiskt ihop. För jag har (hade) alltid sett framför mig att jag träffar någon, vi är tillsammans i sisådär sju år (alla vet vi att det är en kritisk punkt) sedan gifter vi oss och skaffar barn. Det verkade så lätt. Det var så svårt.

Nu fyller jag om några månader 35 år. Båda mina bloggkollegor och min bästa kompis K är frånskilda. Alla under 40. Ska Mr Icey och jag vara tillsammans i sju år innan vi gifter oss så är jag 42. Tänk om vi inte klarar oss hela vägen till sju år? Tänk om han inte är the one. Tänk om han träffar någon annan? Chanserna för att bli gravid ökar ju inte ju äldre man blir. Vad händer om det inte går? Funderingarna är så många och jag som trodde att jag med mitt ex hade ett nästan klart pussel sitter nu med ett nytt pussel. Det ligger bara en massa pusselbitar på golvet men det finns ingen bild på hur det ska vara. För en sak är säker, min svarsbild håller inte.

Mr Icey och jag har pratat mycket om mina funderingar. Han var ju säker på mig väldigt tidigt. Han visste tidigt att jag var den han ville vara med, ha en framtid och familj med. Jag har börjat inse att jag är så ärrad från mitt tidigare uppbrott att jag inte är säker på något. Det känns bra. Det känns tryggt. Jag är lycklig. Mr Icey är världens mest omtänksamma man. Han är snäll, stabil, ärlig, loyal, kul att vara med och jag älskar honom. Det måste räcka långt. Det är inte fjärilar i magen utan det är mer än känsla av att komma hem. Skulle han fria idag skulle jag säga ja. Jag kommer aldrig vara helt säker, inte på någon. Skulle jag bli gravid så skulle vi behålla barnet. Det kanske inte är rätt. Att bli gravid efter 8 månader men vem säger att det är fel? Mr Icey och jag kanske inte lyckas med konsten att hålla ihop flera decennier men han kommer alltid vara en bra pappa. Och han kommer alltid vara en bra människa att ha ett barn med. Det vet jag. Och det finns så många andra konstellationer och par med andra historier som ändå lyckas vara lycklig och uppfostra fina barn.

Så långt har jag kommit. Jag har sänkt min ribba, min krav. Drömmen är såklart att ha ett bröllop med en man, samma man som senare är pappa till mina barn och samma man som finns vid min sida resten av livet. Vi får väl se hur det går. Går det inte, ja då går det inte. Happy skrev om det, idag får man vara glad över de lyckliga stunderna man får istället för att gråta över åren man inte fick. Och när det kommer till barn så vill jag såklart ha barn och då hellre vad som kanske kan ses som lite för tidigt med Mr Icey än att vara 45 och singel och behöva skaffa barn själv. Ibland måste man tillämpa lite carpe diem även på livets stora resor. För vem vet om chansen kommer igen.