-
Tacksamhet
Har ni en tacksamhetsdagbok? Jag har det inte, men jag försöker att förhålla mig tacksam till vad livet har att erbjuda. Så, en kort lista över vad jag är tacksam över just nu.
- Resor. För mig är resor en så mycket större upplevelse än själva dagarna jag är på resande fot. Jag är tacksam för möjligheterna jag har att resa och uppleva världen och jag förstår att det inte är alla förunnat.
- Mina vänner. När vissa personer backar lite är det någon annan som kliver fram. Vänner som är nära i hjärtat även om vi inte kan vara det fysiskt. Nya vänner som snabbt krupit in som riktiga glädjeämnen och stöttepelare.
- Bubbles and fun. En speciell sms grupp där det alltid finns stöd, skratt, tid för tankar och omtanke. Så tacksam för denna skara härliga tjejer som Natalia fört samman!
- Småkakor, för jag fullkomligt älskar hembakade kakor. Just nu i min frys kokosdrömmar och kolasnittar, så gott.
- Bloggen. För att jag får skriva av mig och för er som läser, och de som kommenterar. Ni gör mig så glad!
-
Tacksamhet och perspektiv
Bara en bild för att visa på hur mycket det snöat idag, så vackert!! När jag var på gång att öppna min WordPress App såg jag att Alex skrivit ett inlägg om son helg här och jag var nästan beredd att skriva något liknande. Sen insåg jag att min helg inte varit kass, det är jag som hade skyhöga förväntningar och när jag nu summerar helgen så är det en riktigt bra helg.
Jag jobbade hemifrån i fredagseftermiddag efter att sista hantverksfirman gjort sin besiktning och frampå eftermiddagen fick jag min kollega och vän E att dra med mig ut på en joggingrunda. Jag ville ut, men energi nivån var låg och jag behövde en fot där bak. Så vi joggade och pratade oss genom en långsam runda, som jag förlängde med att springa till och från henne. 8km in på kontot innan fredagsmyset inte fy skam! Ett värmande bad och en god middag avrundade tillsammans med På Spåret den dagen.
Vaknade upp och hade ett tiotal missade meddelanden från Mr T som under natten försökt att nå mig för att få komma på besök. Efter en förmiddag i tvättstugan åkte jag till hans radhus lagade lunch och hängde lite innan jag släppte av honom på gymmet. Hans humör var inte på topp, och egentligen skulle jag nog ha lämnat honom för sig själv. Han hade dock lovat mig en dejt denna helgen och en dejt skulle jag ha!
Så efter många timmar på soffan framför Vinterstudion åkte jag tillbaks fulladdad med vin och ingredienser och en meny. Så vi lagade god mat, drack vin och hängde. Det var ingen magisk dejtkväll men det var bra. Vi har en bra lägsta nivå just nu.
Det bjöds på frukost och sen släppte jag på nytt av honom vid gymmet (bilen var på utflykt med exfru och barn i helgen) och jag åkte hem i snöyran. Promenad, skidstafetter, kompisfika och sen snöpulsande jogg med efterföljande yoga.
Visst låter det magiskt? Nästan perfekt? Lyxigt? Jag hade kunnat berätta om klumpen som bosatte sig i halsen när jag inte fick svar på mina sms i lördags, eller skavet som uppstår när en person inte riktigt orkar vara på dejt men gör det för sin partners skull. Eller så skulle jag kunna ha berättat om min favoritkappa som krympte 2 storlekar pga sunkig tvättmaskin i huset.
Perspektiv. Den här helgen väljer jag att fokusera på det bra. På att vara tacksam! På att jag fick vara viktigast i lördags. På att han stod vid sitt ord och vi hade en dejt. På värdefullt kompishäng och två slitsamma men genomförda joggingturer!
-
Tack och Tacksamhet
Igår slog det mig plötsligt att jag får en känsla av att jag är alldeles för egoistisk emellanåt. Det här med att vara tacksam till livet och de möjligheter som jag får kändes det som att jag tappat bort på vägen. Egentligen är jag otroligt tacksam för så mycket och tja… tack är ett ord jag använder ofta. Kanske för ofta, men här är ett litet axplock över det jag kände mig tacksam över igår.– min lilla bil som gör att jag slapp åka kollektivtrafik till jobbet i ösregnet
– mannen som hade en extra jacka vid sitt skrivbord och lånade mig den när brandlarmet ljöd igår och jag var på en plats långt ifrån mitt skrivbord och vi var tuvngna att stå ute i ösregnet i 15 minuter
– Fnatte och Tjattes fråga om jag “läser för dem vid nattning”, det är tjugo minuter som både jag och dem ser fram emot. Läsa lite, varva ned och vänta på att John Blund ska komma
– promenaden efter middagen som jag prioriterade att ta, istället för att sätta mig i soffan
– mitt team och mina kollegor, jag är omgärdad av kompetenta och skickliga kollegor som kan sina saker
– min nya lilla familj, att de släppt in och inkluderat mig
– mina bloggvänner, det är så roligt att följa såväl Natalia som Alex vardag, äventyr och reflektioner
– mr T, han är min klippa, han får mitt hjärta att slå extraslag och han har det största av hjärtan. Vilket fynd jag gjorde på Tinder för snart ett och halv år sen!
– att min höft svarar upp på de strechövningar som jag hittade på min google-sökning och som gör att min höft känns bättre -
Ja, tack, jag skulle behöva en liten släng av cancer
Jag vet inte vilken det normala antalet vänner som ska ha dött när man är 31 år gammal men för mig har tre jämnåriga vänner dött. Min bästa barndomsvän dog i en hjärnblödning, väldigt plötsligt för 8 (?) år sedan, min lagkapten dog i tsunamin i Thailand och en vän dog för 3 (?) år sedan i cancer. Just då när de dog och tiden efter kände jag mig så tacksam för livet. För att jag var levande. Mitt i all sorg och bitterhet så kunde jag hålla fast vid den känslan. Men ju mer tiden har gått desto mer har den där tacksamheten bleknat.
Jag har ju själv varit en hårsmån från att stryka med i en bilolycka och spenderat mer tid på sjukhus än vad någon ska behöva göra. Ändå kommer den där bitterheten över mig. Otacksamhet.
Jag läser en anhörigs dagbok där hon skrev ett inlägg om att hon och hennes man hade det så bra förra sommaren och min första bittra tanke var hur kunde de ha det bra? Han hade ju cancer!
Nu skäms jag så klart över min tanke. För det är jag som har fel. Jag som fokuserat för mycket på skiten i livet, som finns i allas liv, och därför tyckt att livet suger. När jag istället borde känna en tacksamhet över allt det här. Över att jag är gravid. Över V. Över vården som hjälper mig. Över min kropp som orkat allt det här. Ja ni förstår.
Jag önskar ingen att dö i förtid. Jag önskar att alla fick bli 84 år och fylla sina dagar med precis det som gör dem lyckliga. Men ibland tänker jag att alla kanske borde få en liten släng av cancer, bara så att man återkommer till den där känslan av tacksamhet för livet igen. Ett uppvaknande, precis som Stefan sauk säger i videon ovan.
-
All kärleks dag
Jag tycker om alla hjärtans dag. Det har jag alltid gjort även om jag ofta tillhörde de som fick minst antal rosor i skolan. Det störde mig aldrig, för jag visste att rosorna jag fick betydde mycket och gavs med uppriktig tacksamhet.För mig har det aldrig varit ett bekymmer att jag varit singel på alla hjärtans dag. Det har aldrig handlat om pojkvänner även om en pojkvän tillhör den skara av vänner och familj som jag vill uppvakta en dag som denna. Jag tycker jag är duktig på att visa och uttrycka tacksamhet och känslor men för de som inte är borde en dag som denna vara en lättnad. I Sverige känns det som om allt är väldigt fokuserat kring romantik denna dag och de mesta självklara nyckelspelarna i livet glöms bort. Jag försöker alltid skicka kort/sms/ringa för att ge en lite kärleksförklaring. Här i Sverige gör man ju inte riktigt så. I år var PH och Duschdejten nya på kortlistan och jag undrar hur de tolkar detta. Tror de att det är en romantisk kärleksförklaring? Eller förstår de att det är en tacksam och vänskaplig lyckönskning?
Vänner och familj behöver få höra att de är viktiga för mig. De flesta vet redan såklart men desto viktigare att visa det. Tacksamhet och kärlek kan inte och ska inte vara så uppenbart att det inte tål att sägas. Jag tycker inte denna dagen är konstigare än jul. Istället för en god jul så önskar man ett kärleksfyllt år. Eller åtminstone dag. Men jag vet genom att titta på antal kort eller ens tack som jag får att alla inte tänker likadant. Konstigt tycker jag. Speciellt nuförtiden när ett sms öppnar upp för mindre formella kärleksförklaringar och när det finns emojis för varenda tänkbara känsla. Jag tycker att alla som förlöjligar eller idiotförklarar denna dag är fega – rädda för att uttrycka känslor. De är bittra över uteblivna kärleksförklaringar men de är förmodligen inte heller modiga nog att ge några själva. Och man måste alltid börja med sig själv.
-
Alla hjärtans-dag
Okej. Jag tror jag har nämnt det tidigare. Jag jobbar tillsammans med mitt ex. Tror jag kallar honom sambon. Det är exakt ett år och två veckor sen vår relation tog slut. Kvällen innan jag åkte på semester med en kompis. Han hade nämnt funderingarna tidigare. Han mådde extremt dåligt och var mitt inne i en lång depression. Under veckan jag var borta fixade han ett nytt boende, men inflyttning var först 1/4. Så vi delade lägenhet, säng och det mesta i två månader utan att vara ett par. Det var tufft men inte värre än det hade varit att slänga ut honom på bar backe. Jag varken ville eller kunde göra det. Jag gick i terapi, för hans depression och känslan att vara hjälplös hade fått mig helt ur balans. Det var tuffa månader som följde. Vi fortsatte att jobba tillsammans och satte stor stolthet inatt lyckas med det. Trots många turer, stundtals emotionell berg-och dalbana och segdragna turer kring kvarlämnad flyttlåda så har vi under hela detta år behandlat varandra med respekt. Och jag är så otroligt tacksam. Vi jobbar även nu tillsammans, och det fungerar fortfarande. Och det finns ingen jag har så höga tankar om jobbmässigt. Han är helt grym. Ärligt.
På lördag är det alla hjärtans-dag och jag vill så innerligt bara skicka ett tack. Inga känslor eller sånt. Han är historia och jag vill framåt. Men ett tack för att han beter sig som en vuxen människa. Ett tack för att vi fortfarande kan kommunicera med varandra. Ett tack för att vi inte förstört hela den relation som vi en gång hade. Men jag vet inte, är det verkligen så smart? -
Tacksamhetsskuld
Igår natt drabbades fick jag nästan panik över den tacksamhetsskuld jag kan känna till visa vänner. Jag är tacksam för alla mina vänner och för att de stöttade mig förra året men med vissa känns det inte som det är en jämnfördelat ge och ta relation utan det känns mest som jag tagit. Det ger mig panik, panik över att jag aldrig kommer kunna ge tillbaks på samma sätt. Jag kan även må lite dåligt för att jag inte förmedlat tillräckligt bra hur tacksam jag är. Det låter ju så löjligt och ibland på gränsen till falskt när jag försöker förklara. Och ett tack, ett tack räcker inte alls.
Självklart skulle jag ställa upp för dem om de någonsin skulle behöva mig. Det vet de. Men det känns bara inte som att det räcker. Det är inte heller så att någon av dem förväntar sig något som betalning av vänskapen, det är bara jag som tycker det känns olustigt.
Min norska vännina ska i alla fall casha in lite återbetalning genom kvalitetstid med shopping och lunch. Det känns väldig bra. Bra även för mig som går och tänker på alldeles för mycket män.
-
Iphoneångest
I julklapp köpte jag en iphone 6 till mig själv. Jag hade tidigare en iphone 4 och den började bli dålig, typ helt plötsligt försvann alla meddelanden och den laggade mycket så jag köpte en ny. Kontant. Nästan 8000 kr kostade den. Det är SVINDYRT! Så dyrt att jag skäms lite.
Ja sån är jag. Jag är så fruktansvärt snål mot mig själv att jag försöker gömma min telefon och typ inte prata i den så folk ser. Och vad är då poängen med telefonen?
Jag VET mycket mycket väl att det är få förunnat att kunna köpa något för så mycket pengar precis efter jul, jag vet också att det är sånt som sticker i folks ögon. MEN jag jobbar precis som alla andra människor för mina pengar och tjänar pengar som då är mina. Och jag känner mig lyckligt lottad när jag ser på telefonen, delvis för att det är en fantastiskt bra telefon (eller minidator?) men också för att jag kunde köpa den.
Och samtidigt den där ångesten över hur mycket pengar det är, att jag kanske borde ha köpt något annat (för jag hade ju en telefon som funkade okej), att jag borde ha skänkt bort pengarna, ja ni kanske förstår mina funderingar?
Samtidigt så är jag så less på att skämmas för min framgång, eller för att jag tjänar relativt bra med pengar, för att jag har en telefon (som även många andra har och inte skäms över). Jag är less på att pengar och dyra saker är så tabubelagt för mig. Detta ska jag jobba vidare på!
-
Veckan som var
Denna veckan har för att uttrycka det milt gått i ett. Det har varit kanske lite väl mycket stress men också oförskämt mycket kärlek. Vänskapskärlek. Den allra finaste kärleken, speciellt så som jag fått uppleva den på sistone. Det låter så löjligt och på gränsen till oärligt men jag är faktiskt just nu genuint tacksam. Trots all värme och kärlek så blev det kanske det som sagt blev lite för mycket denna vecka. Vänner är fantastiska men jag behöver också lite egentid, får jag inte det så blir allt lite för intensivt. I fredags blev jag gråtfärdig på IKEA för att det fanns för många ljus att välja mellan. Ja, ni förstår. Då är man nära den där gränsen men det är okej för jag visste att jag skulle få landa på kvällen. På allra bästa sätt, på landet med vänner. Jo tack, jag är nöjd. Pulsen har gått ner, stressen är bortblåst och jag känner bara en enorm tacksamhet och ett lugn. Och nu ska jag äta sen middag. Efter godis, lussekatter och pepparkakor. Så får man göra när man är vuxen. Förresten, jag vet inte vem det var som plockade fram solen denna vecka men från hela hjärta, T.A.C.K!
-
Lyckligt lottad
Jag arbetar med människor, de människor jag träffar i jobbet är ganska utsatta och blir ibland därför väldigt beroende av min hjälp eller mitt stöd. De litar på mig. Och det gör att jag vet mycket om dessa personer. för mycket ibland. De kan vara sjuka i olika kroniska sjukdomar eller bara sjuka i allmänhet. Ha med sig trauman och mycket annat. Och förra veckan så bröt jag ihop efter ett sånt möte, självklart har jag sekretess och kan inte säga vad det handlade om. Samtidigt så känner jag en sån enorm tacksamhet och ibland skuld för hur lyckligt lottad jag är. Som är frisk och har alla fördelar av att vara vit. Kan många språk och har lätt för att göra mig förstådd.
Och jag tror att det kan vara bra att släppa allt vi släpar på ibland och tänka på de som har det sämre. Hur illa vi än har det har det så är vi från västvärlden och har så otroligt många fördelar av det. Saker vi, så klart tar för givet, men som vi borde uppskatta så mycket mer. För det vi anser är självklarheter är just vad andra människor anser lyx.
