-
Tack och Tacksamhet
Igår slog det mig plötsligt att jag får en känsla av att jag är alldeles för egoistisk emellanåt. Det här med att vara tacksam till livet och de möjligheter som jag får kändes det som att jag tappat bort på vägen. Egentligen är jag otroligt tacksam för så mycket och tja… tack är ett ord jag använder ofta. Kanske för ofta, men här är ett litet axplock över det jag kände mig tacksam över igår.– min lilla bil som gör att jag slapp åka kollektivtrafik till jobbet i ösregnet
– mannen som hade en extra jacka vid sitt skrivbord och lånade mig den när brandlarmet ljöd igår och jag var på en plats långt ifrån mitt skrivbord och vi var tuvngna att stå ute i ösregnet i 15 minuter
– Fnatte och Tjattes fråga om jag “läser för dem vid nattning”, det är tjugo minuter som både jag och dem ser fram emot. Läsa lite, varva ned och vänta på att John Blund ska komma
– promenaden efter middagen som jag prioriterade att ta, istället för att sätta mig i soffan
– mitt team och mina kollegor, jag är omgärdad av kompetenta och skickliga kollegor som kan sina saker
– min nya lilla familj, att de släppt in och inkluderat mig
– mina bloggvänner, det är så roligt att följa såväl Natalia som Alex vardag, äventyr och reflektioner
– mr T, han är min klippa, han får mitt hjärta att slå extraslag och han har det största av hjärtan. Vilket fynd jag gjorde på Tinder för snart ett och halv år sen!
– att min höft svarar upp på de strechövningar som jag hittade på min google-sökning och som gör att min höft känns bättre -
Alla hjärtans-dag
Okej. Jag tror jag har nämnt det tidigare. Jag jobbar tillsammans med mitt ex. Tror jag kallar honom sambon. Det är exakt ett år och två veckor sen vår relation tog slut. Kvällen innan jag åkte på semester med en kompis. Han hade nämnt funderingarna tidigare. Han mådde extremt dåligt och var mitt inne i en lång depression. Under veckan jag var borta fixade han ett nytt boende, men inflyttning var först 1/4. Så vi delade lägenhet, säng och det mesta i två månader utan att vara ett par. Det var tufft men inte värre än det hade varit att slänga ut honom på bar backe. Jag varken ville eller kunde göra det. Jag gick i terapi, för hans depression och känslan att vara hjälplös hade fått mig helt ur balans. Det var tuffa månader som följde. Vi fortsatte att jobba tillsammans och satte stor stolthet inatt lyckas med det. Trots många turer, stundtals emotionell berg-och dalbana och segdragna turer kring kvarlämnad flyttlåda så har vi under hela detta år behandlat varandra med respekt. Och jag är så otroligt tacksam. Vi jobbar även nu tillsammans, och det fungerar fortfarande. Och det finns ingen jag har så höga tankar om jobbmässigt. Han är helt grym. Ärligt.
På lördag är det alla hjärtans-dag och jag vill så innerligt bara skicka ett tack. Inga känslor eller sånt. Han är historia och jag vill framåt. Men ett tack för att han beter sig som en vuxen människa. Ett tack för att vi fortfarande kan kommunicera med varandra. Ett tack för att vi inte förstört hela den relation som vi en gång hade. Men jag vet inte, är det verkligen så smart?