• Girlytalk

    Inte ens värd vatten 

    Såååå… Jag bestämde mig för att kontakta min syster och ställa ett ultimatum/bjuda in henne. 

    (Minns ni att min syster sa upp kontakten med mig i September?)

    Nils fyller ju ett snart och då tänkte jag att hon kanske vill komma så jag mailade henne och skrev (fast med lite andra ord) att om du vill komma och vara en del av vårt liv vill jag att du kontaktar mig. Och hon har inte hört av sig. 

    Det gör ont så klart. Logiskt så förstod jag att hon inte skulle höra av sig, för det är sådan hon är. Men hoppet finns ju där. Hon har ytterligare några veckor på sig stackars innan Nils kalas men för varje dag som går så minskar chansen att hon kontaktar mig. 

    Nu har jag bestämt mig för att jag inte orkar vara ledsen mer. Hon ska bort. På sociala medier och andra ställen där hon kan få en inblick i våra liv (mitt och Nils) kommer hon blockeras. Hennes nummer raderas. För jag orkar inte gå runt och undra. Vara ledsen. Och fundera. 

    Jag har två systrar till och det räcker bra. Troligen kommer hon tillbaka någon dag. Hon har nämligen inget kontaktnät så när hon gör slut med sin pojkvän kommer hon alltid tillbaka så får vi väl se hur läget är. Troligen har ju mitt lov gått framåt och alla de mönniskor jag behöver är med mig. 

    Hur som helst så gör det ont. Att inte ens vara värdig ett svar. En blick. Ett okej. Eller ett “jag vill inte”. Samtidigt så ska det bli skönt att slippa detta faktiskt. 

    Kommentarer inaktiverade för Inte ens värd vatten 
  • familj,  Funderingar,  livet

    Relationer

    I två inlägg de senaste dagarna har Alex berört äktenskap och även relationer till vänner. Som ni kanske läst har jag behandlat hur mina förra relationer avslutades och hur jag till 100% håller med Alex – det viktiga är dock att även partnern har samma inställning.

    Har man inte samma inställning, då blir det lätt fel. Ojämnvikt, missunnsamhet, ledsamhet och avundsjuka. Att hela tiden visa på sin kärlek genom att ge och inte få, att hamna på konstant minus det fungerar inte i längden. Inte i några relationer tror jag.

    Vänner, familj eller partners – du kan vara den givande i perioder, men fortsätter det för länge då blir obalansen för uppenbar och man känner sig utmärglad och utnyttjad. Åtminstone är det så för mig… jag har “gjort slut” med vänner för att hen tar för mycket energi. Använder mig som en terapeut istället för vän, den som ska finnas där när det är tungt och jobbigt, men när livet är roligt umgås hen hellre med andra vänner. När jag såg det här mönstret, och jag insåg att det varit så i flera år och tog upp det med en gemensam vän visade det sig att hon upplevde samma sak. Så, vi bestämde oss för att förändra situationen och vi gjorde det.

    Min syster, som i sina bra stunder är det bästa stödet i världen, har under en period varit otroligt egoistisk. Och den perioden som jag till en början kunde ursäkta henne för pressen med småbarnsår, karriärsjobb, relation och vänskaper som tar tid, börjar utveckla sig till åratal. Hur länge kommer jag orka med att vara den som åker till dem, när de aldrig kommer och hälsar på mig? Hur länge ska jag orka vara den som ger presenter, åker på kalas och leker med barnen när jag inte ens får ett tack i gengäld? Jag vet inte, men hon får mer tid än mina vänner, för hon är ändå min allra käraste syster!

     

    Kommentarer inaktiverade för Relationer
  • familj

    Syster yster

    Jag har en syster, som under hela sin uppväxt. Ja, till och med de första 35åren av sitt liv haft ett stort behov av kontakt med vår mamma. De pratades vid dagligen på telefon från det att mina syskonbarn var nyfödda tills dess att de var 5 och7 år. Varannan helg skulle besök ske. Antingen åkte mina föräldrar de 20milen för en helg, eller så kom familjen till föräldrarna. Jag fascinerades i alla dessa år av min svågers tålamod. Att ha sina svärföräldrar så otroligt nära, att mormor hade större inflytande på barnens uppfostran än han hade. Men han fann sig i situationen.
    Sen vände allt plötsligt och min syster kan inte ge någon förklaring. Barnen har blivit stora, behovet är mindre, svågern har fått nog, mormor är bättre
    med småbarn, ursäkterna är många. Mamma och pappa har börjat finna sig i detta, men finner det till och från väldigt förvirrande och förkrossande. De saknar den täta kontakten med sina äldsta barnbarn och enligt dem är det ömsesidigt. Till jul ville min syster endast bjuda in mina föräldrar och mig, min lillebror med familj utelämnades ur julfirandet. Kusinerna tar för mycket uppmärksamhet från mormor och morfar. Det slutade med att vi alla kunde samlas ändå, men det var mindre än en vecka innan jul vi landade i den lösningen. Nu har syster med familj bokat en solresa innan påsk. Något som innebär att barnen inte får träffa mormor och morfar (eller kusinerna) under påsk. De kan inte lämna bort katten igen efter att ha varit ifrån den en hel vecka…
    Jag blir så ledsen, för det här, det gör mina föräldrar jätteledsna. Lösningen, att prata om det, jag önskar det hade gått. Problemet är att min syster alltid varit en lill-påve och ska ha saker på sitt sätt, med rätt förutsättningar för henne – eller inte alls. Då blir hon martyr, skriker, gråter, bråkar och ställer till. Så, ingen tar striden.
    Jag funderar på om min syster mår bra, för det känns verkligen inte så.

    Kommentarer inaktiverade för Syster yster