Det låter så enkelt. Men det var galet svårt. Det var det svåraste beslut jag någonsin tagit, men det är också ett av de beslut jag är mest stolt över. Jag tog konsekvenserna av mitt eget handlande. Det här var inte på något sätt min mans fel. Jag var i allra högsta grad delaktig i att det gick åt pipsvängen. Det har snurrat många tankar och analyser om vad som egentligen hände. Jag var så kär, så kär i min man!! Sen irrade vi bort oss och min energi att försöka lappa och laga, att vara den som ger mer och håller ihop tog slut.
Den tog helt slut.  Den hade räckt i 5år, och helt plötsligt så fanns den inte mer. Jag var den som behövde stöd, nå mina mål (som jag trodde var våra) och Han fanns inte där. Kanske tillskrev jag honom egenskaper som han aldrig haft, kanske försökte jag forma gemensamma drömmar som gick stick i stäv med hans egna?

Vad jag vet är att vi båda två är delaktiga i att det gick som det gick. Jag tog det korkade beslutet att vara otrogen, men jag tog också konsekvenserna av det. Jag vet att jag inte kan leva meg lögner eller ens osanningar, jag kan inte dölja mina känslor – de står skrivna i mitt ansikte, kroppsspråk och hörs i min röst. Att jag inte lyckades hålla ihop mitt äktenskap är min största sorg, men att jag vågade och orkade fatta beslutet att skilja mig innan jag satte mig i en ihållbar situation, det är jag stolt över.

Jag har varit otroligt ledsen över att min man blev helt tagen på sängen. Trots att jag upplever att jag var tydlig, rak ärlig, pratade om det och visade hur ledsen och besviken jag blev när han inte såg/hörde. Jag har varit jätteledsen för att jag så totalt sårade honom, och hans självbild. Jag beklagar och funderar över om jag kunde ha gjort det på något annat sätt – men då och där var det mitt enda sätt. Man kan alltid vara efterklok… Men historien med vad han tillät sin nya flickvän att göra så har det övergått till helt andra känslor. Det här är min sida av historien, det finns så klart andra. Men det är min blogg och mina perspektiv som presenteras.