• Ideellt arbete,  Känslor,  livet,  tankar,  Träning

    Duktiga flicka stressen

    Det här sexveckan gick inte alls bra. Förkylning toppades med hormoner som toppades med orealistiska och perfektionistiska krav.

    Jag är en högpresterare, överpresterar jag inte så är det inte ens att fundera på att vara nöjd. Ikväll så kollapsade det lite. En vecka av katastrofal sömn, så mycket bisarra frågor angående Duschdejten, två diffusa roller i styrelser där to-do-listan kan göras oändlig och att bli påmind om hur liten världen är blev lite för mycket. Min allra bästaste vän Kris som känner mig innan och utan kom som tur var tillbaks till rätt tidzon idag. Jag hade ju egentligen tänkt ringa och rapportera hur lycklig jag äntligen var. Hur jag överlevt jul och nyår utan några större dippar, hur kul allt var, hur jag kände mig tillfredsställd med livet men istället blev det ett totalt sammanbrott. Jag kan hålla en fasad för många, det är inte så många jag gör det för, men med Kris går det inte. Jag kan inte ens nästa försöka mig på en vit lögn. Även om jag försökt så tror jag han skulle se rakt igenom det. Det blev ett långt samtal om hur jag istället för att bli glad för att jag hunnit träna en gång i veckan blir superstressad över att jag inte hunnit träna tre gånger. Vi pratade om hur jag alltid, alltid, alltid, sätter ribban för högt för att nå och istället stressar över det. Istället för att plocka bort saker när jag inser att jag inte har mer tid än alla andra så lägger jag till saker. För att när jag är vid gränsen av max så måste jag bara se om jag inte kan lite mer. Jag nojade mig över att jag gillar att Duschdejten och jag har en egen värld och att jag gillar inte så mycket när folk vi känner kommer in i den. Jag blir väldigt obekväm då. Någonstans där tror jag att jag insåg exakt hur rädd jag är för att bli sviken igen. Det handlar inte bara om att bli sviken av en stor kärlek utan jag är rädd för att bli sviken av mina vänner, familj, mentorer och inte minst utav mig själv. Vi avklarade även att jag på något mirkaulöst vis måste sätta up en begränsing för vad jag kan ta på mig inom mina diffusa styrelseroller. I andra roller jag haft har jag haft ett tydligt mål, tydliga uppgifter och inte minst väldigt mycket uppmuntran och uppskattning vilket är a och o när man jobbar ideellt. När jag igår träffade han den där som jag sett upp till så blev det också så uppenbart att jag trodde aldrig mitt liv skulle se ut som det gör när jag äntligen nådde dit jag är idag. Jag har lyckats presentera väldigt bra men jag har heller aldrig varit ensam. Mitt ex var ett av mina största stöd, när jag hade tagit på mig mer än jag klarade av så hjälpte han helt kravlöst. Likaså hjälpte han mig sätta gränser utan att få mig att känna som någon som inte presterar. Jag har ett fantastiskt stöd idag också men det är inte samma sak. Vissa har stöttat och guidat i många år, andra är nykomna men väldigt välkomna stöttepelare men det betyder inte att jag inte saknar vissa som varit nyckelspelare. Många som jag av ren tacksamhet skulle vilja delade denna resa med mig. Sist men inte minst så pratade Kris och jag om att dessa uppdrag jag tagit på mig inte fungerar jättebra med min plikttrogenhet. Dom går åt ett hål medan jag vill åt ett annat. Det är mig i ett nötskal att tro att det ska fungera i alla fall. Och lita på mig, är det någon som skulle lösa det så är det jag. Just nu tynger det. Och jag blir arg på mig själv. En av de saker som provocerar mig så enormt med Duschdejten är att han valt trygghet förre lycka, precis som många andra. Nu är jag precis i början av den gatan. Det är helt fel gata. Där har jag bott i sju år och det räckte. Jag vill inte hänga kvar där eller flytta in dit igen.  Samtidigt vill jag inte vara så här stressad. Jag vill åtminstone inte bli stressad över att jag inte lyckas skära ner på stressen.

    Jag tar och styr upp detta kaos under helgen och så snackar vi snusk nästa vecka. Hur låter det?

    Kommentarer inaktiverade för Duktiga flicka stressen
  • livet

    Veckan som var

    IMG_0790

    Denna veckan har för att uttrycka det milt gått i ett. Det har varit kanske lite väl mycket stress men också oförskämt mycket kärlek. Vänskapskärlek. Den allra finaste kärleken, speciellt så som jag fått uppleva den på sistone. Det låter så löjligt och på gränsen till oärligt men jag är faktiskt just nu genuint tacksam. Trots all värme och kärlek så blev det kanske det som sagt blev lite för mycket denna vecka. Vänner är fantastiska men jag behöver också lite egentid, får jag inte det så blir allt lite för intensivt. I fredags blev jag gråtfärdig på IKEA för att det fanns för många ljus att välja mellan. Ja, ni förstår. Då är man nära den där gränsen men det är okej för jag visste att jag skulle få landa på kvällen. På allra bästa sätt, på landet med vänner. Jo tack, jag är nöjd. Pulsen har gått ner, stressen är bortblåst och jag känner bara en enorm tacksamhet och ett lugn. Och nu ska jag äta sen middag. Efter godis, lussekatter och pepparkakor. Så får man göra när man är vuxen. Förresten, jag vet inte vem det var som plockade fram solen denna vecka men från hela hjärta, T.A.C.K!

    Kommentarer inaktiverade för Veckan som var
  • Förhållanden,  Känslor

    Pressad situation

    Över julen bor jag hos mina föräldrar är det tänkt. Det har inte ens gått 24 timmar och jag har redan blivit ledsen och irriterad ett flertal gånger. Känns inte hållbart.

    Det är mycket tjafs om att jag förstörde förhållandet. Att jag måste skaffa ett jobb helst igår. Mycket tal om måsten i allmänhet. Ingen ro precis. Min mamma speciellt är väldigt besviken på mig. Och det tar jag. Hellre det än att det vet vem han egentligen är. För mig är det viktigt att folk i min närhet inte tycker illa om honom. Att de som älskat honom fortsätter med det. Jag vet faktiskt inte om det är för min skull eller hans men skulle tro att det är för hans skull. Samtidigt gör det ju ont att se dom ledsna. Speciellt när det är mitt fel.

    Jag vill verkligen bara bli lämnad ifred. Långt från hatord, sårande meningar, press, stress och hackande. Jag vet inte men är det så mycket begärt? Kan inte alla bara glömma mig. Med alla menar jag typ tre personer.

    Kommentarer inaktiverade för Pressad situation