Något år efter att jag hade flyttat till Sverige så insåg jag att jag nog var tvungen att ge upp mina karriärsdrömmmar. Överlag var jag aldrig bitter men stundtals var jag oerhört frustrerad. Samtidigt var jag väldigt stolt över oss och mitt beslut att flytta för kärleken. Ett beslut som han sa att han aldrig skulle tagit.

Eftersom jag större delen av tiden kämpat med att få jobb här så blev det bara så att jag lade enormt mycket jobb på det perfekta hemmet. Jag blev stoltare och stoltare över oss. Min karriär gick åt helvete men jag var glad att jag/vi lyckades hålla ihop ett förhållande. På jobb intervjuer kunde jag stolt förklara att jag flyttade hit för kärleken och underskattade hur svårt det skulle vara att få ett kvalificerat jobb.

Nu å andra sidan. Nu har jag inget att vara speciellt stolt över. Ibland kan jag kanske känna att det är en bedrift att jag fortfarande lever. Jag har väl egentligen aldrig tvekat på att jag skulle överleva ett krossat hjärta men det fanns absolut dagar jag inte orkade leva eller ville. Jag vet inte om jag ville dö men jag ville inte leva. Inte nog med att stoltheten förstördes, skammen som tog dess plats är hemsk. Jag saknar att inte behöva skämmas och jag saknar att inte något att vara stolt över. Jag måste hitta något att vara stolt över. Något som ingen kan ta ifrån mig. Aldrig mer tänker jag vara så oegoistisk som jag varit dom senaste sju åren.