Kanske är det sköna majs intåg, våren, grönskan och att flyttkaoset lagt sig men visst är jag lite nykär i min Icey. Den största anledning till nyförälskelsen är nog egentligen något helt annat. De senaste veckorna har vi hängt mycket med två av mina bästa vänner. Många kvällar och helger har det varit tre av oss. Kanske något som många pojkvänner skulle tycka var lite småjobbigt. Min pojkvän vet dock att a) mina vänner betyder mycket för mig b) dom uppskattar inte alltid att vara helt ensamma just nu och han bryr sig såpass mycket att han vill hjälpa där han kan. Han ställer upp, gör sitt bästa för att ingen som ska känna sig som tredje hjulet, bjuder in till middag eller häng, ser till att dom äter och ser till att de inte behöver känna sig ensamma. Det värmer att se. Jag blir så glad att han tycker om dom. Jag blir tacksam över att han vill att dom ska vara glada. Hans intentioner grundar sig från början i att han älskar mig och vet att mina vänner är min andra familj. Då anstränger man sig så klart. Men nu tror jag det är omtanke för mina vänner som gör att han bryr sig. För det är skillnad mellan att vara snäll och att aktivt vissa ett intresse för någons välmående.

Jag är ändå lättad över att det klickar. Icey är kanske inte den mest sociala, precis som jag faktiskt, men han är till skillnad från mig inte så svår. Jag blir glad att mina vänner välkomnat honom. Fått honom att känna sig som hemma. Tack vänner! Och tack Icey för att du är lika snäll mot mina vänner som du är mot mig.