• tankar,  vänner

    Prata om andra

    Jag skrev ju om en vän här om dagen som inte ville prata om framtiden. Hon smsade mig efter några dagar och skrev att hon känt sig utanför pga att det blev mycket prat om barn. Ingen av dessa vänner vet att jag är gravid men den ena vännen har barn och den andra vännen har inte barn. Ja vi pratade om barn. Men jag förstod inte alls vad vännen ville. Hon sa att hon kände det som att vi försökte tvinga henne att skaffa barn på olika sätt, jag kände mg väldigt frågande till både att vi skulle ha försökt tvinga henne när vi pratade om varför just vi vill ha barn men också varför hon inte kunde säga till där och då utan istället tar det några dagar senare via sms!? Vi är ju vuxa människor.

    Dagen efter att jag fick det här smset så smsade kompisen igen. Och snackade skit om en gemensam bekants barn. Jag blev då ännu surare. Just för att hon inte vill prata om barn när vi pratade om barn i positiva ordalag men när vi snackar skit om barn då går det bra.

    Jag ska erkänna att jag skvallrar om andra. Och visst jämför jag mitt liv med andras och kan bli både inspirerad och tycka att andra människors beslut är katastrofala. Men jag vill aldrig att merparten av mina diskussioner och mina tankar ska handla om att den och den personen är så dåliga.

    Ju äldre jag blir dessto mindre snackar jag skit. Däremot kan jag analysera människor in i minsta detalj för att på något sätt försöka förstå dem. Det kan gälla allt från flyktingar till kändisar till vänner och bekanta.
    Jag funderar på vad min och den här vännens relation bygger på. Är det bara skitsnack? Var det detta hon saknade i helgen? Att vi inte pratade skit om alla vi känner eller någonsin har mötts?
    Och helt ärligt nu, visst kan skitsnack vara givande, om man är arg på någon ochbara “måste få ut det” men i övrigt är ju skitsnack något som dränerar mig på energi. Det är ju så mycket roligare att prata om människor som lyckas och om vad man sjäv drömmer om att lyckas med i framtiden (eller kanske redan har lyckats med) än om människor som misslyckas.

    Nej det här är nog tyvärr ingen vän jag kommer lägga mycket tid och energi på i framtiden.

    Kommentarer inaktiverade för Prata om andra
  • jobb,  livet

    Är det fel på mig?

    jag är en kvinna med starkt självförtroende. Jag är bra på mycket och jag är grym på mitt jobb. Men företaget jag jobbar på nu är helt galet. Det är lite så i gymbranschen (där jag huserar nu). Det är en relativt nybransch och man anställer folk som tycker om att träna. Sedan om de är utbildade eller inte det är en annan femma. (Väldigt generellt nu då alltså). “Ja men du är ju alltid på spinningen vill du inte leda passet?” eller “ja men du är ju stark vill du inte jobba i receptionen”. Och det är ju fint men det gör ju att vi som faktiskt är utbildade blir lite nedtryckta. Utbildningen blir oviktig. Bra tycker en del men dåligt tycker jag.

    Det betyder att vi som är utbildade och duktiga på vårt jobb lägger fokus där medan de som inte är utbildade och kanske saknar en del/blir av med arbetsuppgifter pga att vi kommer istället kan lägga sin energi på att skapa drama. Kanske är detta något som ni andra inom branschen upplever mig för mig är det tydligt så. Kanske beror det på att de gym jag har jobbat på har varit kvinnodominerade både bland chefer och personal.

    Två dagar i rad har jag haft fruktansvärt jobbiga samtal med min chef samt en eller två andra i personalen om diverse konflikter. Jag är egentligen inte iblandad i konflikten mer än att jag “får höra allt”. Ändå valde en av dessa kollegor som blev trängd att säga “det är ditt fel, Alex, det är du som går runt och pratar skit om alla, det är du som är dramat på det här kontoret och om det inte var för dig så hade vi varit vänner nu”.

    Självklart blev jag ledsen. Jag ser mig själv som en väldigt rak person. Jag tycker det är jobbigt med konflikter men är inte konflikträdd. Jag tycker det är viktigt att stå för sina åsikter.
    Visst, jag kan också bli så jävla less på människor och ösa ur mig skit. Men då är jag väldigt medveten om att det är just skitsnack och just för att jag är less och jag skulle aldrig säga något sådant till en människa jag inte litar på.
    Mina bästa vänner blev också frågande till de åsikterna om mig, då jag är just väldigt rak.

    Det är tråkigt och även fast jag vet att den här kollegan har fel så funderar jag på om det här är fel jobb för mig? Fel stad? fel land? fel bransch? borde jag spärras in? har jag fel i huvudet? Fel inställning till det “socialspelet”?

    Kommentarer inaktiverade för Är det fel på mig?
  • barn,  kropp

    Tänk på vad ni säger!

    Vi är ett gäng personer som brukar umgås, ganska frekvent och det brukar vara väldigt härligt. En person är större än oss andra. Till saken hör att jag är väldigt liten. Jag är under 160 cm och väger mindre än 45 kg. Personen som är större är 165 cm ungefär och jag skulle uppskatta att hon väger 75 kg. Så hon är absolut inte väldigt tjock utan kurvig. Hon är också en sån person som har lätt för att lägga på sig och naturligt stora bröst och “putig” rumpa. Ni vet säkert vilken typ av kropp jag syftar på. Kurvig med smal midja och sedan större bröst och rumpa. Visst för att ligga mitt på skalan så kanske hon skulle gå ned några kilo men hon är betydligt mer vältränad än många andra och vad jag vet, nöjd med sig själv.

    När gänget sågs sist så var det en person som tog henne avsides och sa “du är för tjock! Och det är för att du äter för mycket varje dag”. Jag såg att hon blev ställd men hon tog det bra. Idag när vi sågs hela gänget så sa samma person att hennes rumpa var “för stor”. Jag ser på den större kvinnan att hon blir “påverkad” men återigen så tog hon det bra. Tog en liten diskussion om det men släppte sedan ämnet.

    Personen som kommenterade min vänninas kropp är fyra år. Och jag tycker att det är för jävligt på så många olika plan. Kanske främst för att den här fyraåringen tycker att det är okej att säga till folk att de är för tjocka eller har för stor rumpa. Och det är ju, självklart!, något hon har lärt sig från sina föräldrar.
    Vad tror ni att den här fyraåringen kommer ha för sin på sin egen kropp under t.ex. puberteten? Eller senare i livet? Vad kommer hon i framtiden säga till sina vänner och hennes föräldrar säger dessa saker i hennes närvaro?

    För den här fyraåringen vet mycket väl vad det är hon säger och hon säger det nedvärderande och med en “elak” ton. Det är inte ett konstaterande som i att du har stor rumpa, som vissa barn kan slänga sig med (ofta i jämförelse med sig själv). Utan det är en FÖR stor rumpa.

    Som vuxen, och främst som förälder, måste man tänka på vad man säger till barn. Och framför barn. När barn hör. För de skitsnack som du sysslar med hemma, det tar dina barn med sig och säger högt. Man kan  med andra ord säga att hennes föräldrar är väldigt avslöjade.

    Kommentarer inaktiverade för Tänk på vad ni säger!