• Funderingar,  Mr T,  T

    Skilsmässoskadade män

    Jag har haft en intensiv och rolig helg som jag får summera tydligare i ett annat inlägg men ett viktigt och otroligt intressant samtal skedde igår. En Insta-kompis lade under påskhelgen upp en bild med en text som grep ta om hjärtat. Om hur hennes kropp skriker efter att bli mamma (igen) och hur svårt det är att hitta män som förstår det behovet och att skaffa barn själv inte var möjligt ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag svarade med ett DM och det ena ledde till det andra och till en promenad dejt.

    Vi delade snabbt våra historier hur vi båda tidigt (dejt 2) tagit upp barnfrågan och fått bekräftat att de förstått och ville vara med. Hur båda männen kommit ur långa relationer och separationer som de inte riktigt hanterat. Båda männen hade också börjat relationerna som riktigt drömmän, som uppvaktade, uppmuntrade och prioriterade oss och relationen. Sen när framtiden började göra sig aktuell och det som de sett som “sen” kom ifatt dem började de backa.

    Både hennes Martin och min T hade ett beteende som var som om vi gjort “copy – paste”. De gjorde sigonåbara, slutade svara på sms och telefonsamtal, drog sig undan, skyller på jobb och barn. Har ett behovav egentid och saker “händer” som de inte kan styra över. Dessutom har de båda ett ointresse av att göra en inre resa, det här visar sig lite olika för Martin slutade han gå i terapi när han förstod att det var han som var tvungen att lösa ut sina inre demoner och brotta ner dem. T har ju mer jobbat med egenterapi och vill inte ens gå till en terapeut för att få hjälp. Båda två tror att “ge mig tid” kommer lösa problemen, men om sanningen ska fram innebär tid ingenting om du inte investerar energi och en vilja att hantera dina problem under den tiden.

    Vi funderade på om detta var typiska beteenden för män som haft en lång relation och ett uppbrott som kanske inte var det egna valet. Om de hade en förmåga att stoppa ner huvudet i ett mörkt hål och låtsas som att det regnar, att deinte behöver hantera den förlust och den rädsla som kommer av en så stor förlust som den egna framtiden och drömmen om det. Det är klart vi inte kom till något svar, men vi kom fram till att vi har träffat sådana män.

    Min Insta-kompis hade bryskt dumpat mannen och redan gett sig ut på Tinder och varit på dejt. Dejten hade lett till sex och killen hade inte haft bråttom hem morgonen därpå 🙂

    Jag är inte där, men jag känner att jag mer och mer distanserar mig från T. Att hans insatser att vända på skutan och göra rätt saker kommer möta på mer och mer motstånd – men han får denna sista chans men jag vågar inte investera hopp i det än.

    Kommentarer inaktiverade för Skilsmässoskadade män
  • Girlytalk

    Tystnad: förhandling pågår

    En bekant till mig anförtrodde att hennes äktenskap är på gränsen till kollaps. De har ett barn som är någon månad äldre än Nils och det är tufft. Hon upplever att pappan inte engagerar sig utan ignorerar barnet och att livet är ensamt. Men det som jag reagerade väldigt mycket på var att de förhandlar om tiden. 

    Hon drar upp saker han gjorde för två år sedan och kräver egentid som betalning och han gör det samma, räknar minutrarna hon är borta från hemmet och vill ha lika många minutrar att spela dator på. 

    Livet med småbarn är inte lätt men det blir inte lättare om man inte unnar varandra glädje och att utöva intressen. Visst kollar vi alltid m varandra men vi unnar också alltid varandra det där extra, framförallt unnar vi också oss själva det. V jobbar mycket och reser med jobbet, jag åker själv med Nils till Sverige men älskar att umgås med vännner. Jag har Nils mer än V, absolut men V nekar mig aldrig tid ensam. 

    Vi är absolut inte perfekta, långt därifrån, men vi förhandlar inte i vårt äktenskap. Vi anpassar oss, prioriterar och ger varandra. Att kräva i gengäld på det viset känns som en stor klump i magen. 

    Kommentarer inaktiverade för Tystnad: förhandling pågår
  • Relationer,  tips

    Skilsmässotider

    Enligt svt.se är det skilsmässotider så här efter jul och nyårshelger. Jag har hört att en liknande trend kan ses på bostadsmarknaden där många kontaktar mäklare såväl efter julledighet som efter sommarsemestern för att sälja sina gemensamma hus eller bostadsrätter. Det kanske är då man som par har tid att prata med varandra, känna efter och analysera varför den personen man bor ihop med inte är det föredragna sällskapet?

    Jag tittade igenom klippet nedan och funderade på dessa enkla tips, så självklara och så simpla – men samtidigt så otroligt viktiga! Så dagens tips kommer här, direkt från Per Carlbring, professor vid Stockholms universitet.

    Kommentarer inaktiverade för Skilsmässotider
  • Bästa vänner

    Smärtsam söndag

    För åtta år sedan började jag på en ny arbetsplats, där jag stannade som konsult i tre år, och med mig därifrån förutom massor med erfarenheter fick jag fantastiska vänner. Vänner jag än idag firar Midsommar med, går på AW och en vän som blivit en av mina bästa killkompisar. När jag slutade och fick ett nytt jobb hos en ny arbetsgivare lyckades jag få med mig en av mina kollegor. Han har gått ifrån att vara en schysst kille jag äter min lunchlåda med, till en av mina närmsta vänner. När jag gifte mig var han med på min bröllopsfest, när jag skilde mig och träffade mitt ex frågade han jobbiga frågor, stöttade och retades med mig. Och när livet var som tyngst då fanns han där, med kloka ord, en axel, en kram eller ett glas öl.

    Han har i hela sitt vuxna liv (ja, nästan) varit ihop med sin fru, sen tio år. Ett häftigt par, med ett gemensamt barn som nu börjar komma upp i den åldern att de funderat på att sälja sitt hus och flytta in till stan. Till uteserveringar, från klippande av gräsmattor. Till restaurangmiddagar, från köksrenoveringar. Ja, ni förstår nog. De har påbörjat de sista renoveringarna på huset, för att i ordningsställa det för försäljning och köpa en lägenhet som bättre passar deras intressen inne i stan.

    Idag tog han kontakt, och frågade om jag hade tid att talas vid idag. Om något allvarligt. Det har skett ett lappkast. Hans fru har meddelat att hon vill skiljas. Tyvärr är det dessutom så, att mina erfarenheter från senaste separationen passar alltför bra in på delar av hennes historia. Så han tittade förbi efter en lägenhetsvisning och berättade vad som hänt. Han har inte alls lyckats landa i det. Jag tror att han fortfarande inte alls har hunnit smälta informationen. De är inne i den praktiska fasen. Han frågade hur det funkar att bo ihop, om det blir bättre med tiden att dela bostad men inte liv. Mitt sorgliga besked är att det blir det inte. Helgerna är och kommer förbli olidliga. Men än mer olidligt kommer tystnaden att bli. Tystnaden av en tom lägenhet, en tom säng, en ensam frukost.

    Jag är glad, att mitt i den här tuffa situationen få vara ett stöd. Nu önskar jag bara att det här inte är en fas, att hans fru vet och förstår vad hon beslutat, och att det blir ett så bra avslut som möjligt.

    Kommentarer inaktiverade för Smärtsam söndag
  • ex

    Analysen.

    Det låter så enkelt. Men det var galet svårt. Det var det svåraste beslut jag någonsin tagit, men det är också ett av de beslut jag är mest stolt över. Jag tog konsekvenserna av mitt eget handlande. Det här var inte på något sätt min mans fel. Jag var i allra högsta grad delaktig i att det gick åt pipsvängen. Det har snurrat många tankar och analyser om vad som egentligen hände. Jag var så kär, så kär i min man!! Sen irrade vi bort oss och min energi att försöka lappa och laga, att vara den som ger mer och håller ihop tog slut.
    Den tog helt slut.  Den hade räckt i 5år, och helt plötsligt så fanns den inte mer. Jag var den som behövde stöd, nå mina mål (som jag trodde var våra) och Han fanns inte där. Kanske tillskrev jag honom egenskaper som han aldrig haft, kanske försökte jag forma gemensamma drömmar som gick stick i stäv med hans egna?

    Vad jag vet är att vi båda två är delaktiga i att det gick som det gick. Jag tog det korkade beslutet att vara otrogen, men jag tog också konsekvenserna av det. Jag vet att jag inte kan leva meg lögner eller ens osanningar, jag kan inte dölja mina känslor – de står skrivna i mitt ansikte, kroppsspråk och hörs i min röst. Att jag inte lyckades hålla ihop mitt äktenskap är min största sorg, men att jag vågade och orkade fatta beslutet att skilja mig innan jag satte mig i en ihållbar situation, det är jag stolt över.

    Jag har varit otroligt ledsen över att min man blev helt tagen på sängen. Trots att jag upplever att jag var tydlig, rak ärlig, pratade om det och visade hur ledsen och besviken jag blev när han inte såg/hörde. Jag har varit jätteledsen för att jag så totalt sårade honom, och hans självbild. Jag beklagar och funderar över om jag kunde ha gjort det på något annat sätt – men då och där var det mitt enda sätt. Man kan alltid vara efterklok… Men historien med vad han tillät sin nya flickvän att göra så har det övergått till helt andra känslor. Det här är min sida av historien, det finns så klart andra. Men det är min blogg och mina perspektiv som presenteras.

    Kommentarer inaktiverade för Analysen.
  • ex

    Uppbrottet.

    Ett år innan vi gifte oss slutade han som anställd och startade två egna bolag. Något som innebar en påfrestning på vår gemensamma ekonomi och relation, men vi löste det. Jag fick som tur var ett utlandsuppdrag med fett traktamente, något som möjliggjorde sparande till bröllop och bröllopsresa. Och när jag i långa perioder var utomlands kunde han jobba lååååånga dagar, plugga på universitetet och jobba i den ideella förening som vi båda var med i. Vi hade ett underbart bröllop och en bröllopsresa som var full av fantastiska upplevelser. Det var därefter det gick fel…

    Vi hade en gemensam plan, om att skaffa barn. Min exman hade gått med på att om han inte fick igång sina företag skulle han söka en fast anställning så att vi hade en inkomst även under den tid jag var föräldraledig och han skulle bli mer fokuserad och sluta köra tre, fyra parallella aktiviteter. Inget av det hände. Han orkade inte ha sex för att han var för trött. Han sökte inga jobb – han investerade mer pengar i företaget, och satte vår lägenhet som säkerhet för investeringarna, och han fortsatte utbilda sig snarare än skaffa uppdrag inom sitt konsultbolag. Jag försökte förtvivlat lyfta det, prata om det och förstå men hans intresse för vår relation hade försvunnit i skuggan av hans entreprenörskap. Jag tvingade mig själv att lita på vad han sa, och inte vad han gjorde – för budskapen gick allt annat än hand i hand.

    Under samma period börjar då en ny kille på jobbet. En kille som allt som veckorna gick såg min förtvivlan och bekymmer, och som frågade, lyssnade och gav stöd. På en gemensam After work insåg jag, att han hade känslor för mig – och jag hade dessutom känslor för honom. Ingenting hände, men dagen därpå försökte jag lyfta det med min exman som inte hade tid att lyssna. Så allt medan frustrationen med min exman växte, växte också mitt intresse för min nya kollega.

    Under två veckor inträffade flera incidenter som tillslut punkterade mitt hopp och mina känslor. Dessa incidenter förstärkte min uppfattning att exmannen själv inte kände till sina egna prioriteringar och värderingar. Vad han sa att han prioriterade, och hur han agerade skiljde sig avsevärt. Jag insåg, att om vi skaffade barn skulle han försumma sina drömmar, framtidsvisioner och förhoppningar – det var jag inte beredd att göra. Jag skulle i praktiken bli en ensamstående mamma med barn, och pappan skulle bli en lekfabror som inte skulle ha tid att avlasta och vara en bra förälder att dela “jobbet” med.

    När min exman så försvann på en veckas nätverksaktivitet på en annan ort och jag och kollegan hamnade på en gemensam fest så försvann allt mitt försvar och mina känslor bara svämmade över. Det var som en tsunami av känslor som bara slog omkull mig, och som jag aldrig förr upplevt. Jag försökte tappert kämpa emot, men när jag väl öppnat dörren på glänt så finns det ingen återvändo. Den veckan umgicks vi, såväl dag och natt. När min man kom hem försökte jag få distans till den här “affären” och sätta det i perspektiv, men det gick inte. Jag hade redan lämnat vårt äktenskap och gått vidare, och  jag var värdelös på att dölja det. Så efter knappt två veckor hade min exman gått igenom min privata mail och läst flertalet av de konversationer jag haft med kollegan, och ställde mig mot väggen. Hans version är att han kom på mig med att vara otrogen, min version är att jag ville vara säker på mitt val innan jag kommunicerade det. Jag fixade ett andra hands boende och flyttade ut inom två veckor, och det var antingen jag eller han i lägenheten.

    Samma dag som vi kom överens om att skiljas hade han tagit fram ett äktenskapsförord där jag avsa mig rätten till min del av lägenheten. För att inte försätta honom i total katastrof valde jag att skriva under. Jag tog en fåtölj och en pall med mig när jag flyttade, resten lämnade jag mot en mindre ersättning. Vi skar ett rakt snitt, med ett vasst rakblad och uppförde oss som två vuxna människor.

    Jag är inte stolt över in otrohet, men jag tog konsekvenserna och jag vet att jag aldrig hade varit otrogen om jag inte förstod konsekvenserna. Vårt äktenskap hade ändå tagit slut, men att jag träffade en ny eskalerade bara uppbrottet. Men vi hade inte ett gemensamt mål, vi hade tappat bort varandra på vägen.

    Kommentarer inaktiverade för Uppbrottet.
  • ex

    Min exman

    För att fortsätta historien om ex, så går jag vidare till min exman. Här har vi en väldigt icke-fungerande relation, och vi hade ett väldigt trasigt uppbrott.

    Initialt gick det bra. Trots att anledningen till att vårt äktenskap tog slut berodde på att jag träffat en ny så uppförde vi oss som vuxna människor. Jag flyttade snabbt ut och vi redde uu det praktiska med skilsmässa. Vi pratade om de forum där vi skulle (ofrånkomligen) träffa på varandra och kom överens om att vi alltid skulle sträva efter att kunna prata med varandra och ha en fungerande relation som vänner.

    Sen kom det en ny flickvän in i bilden. Den nya flickvännen vände upp och ner på allt det tidigare överenskomna. En kväll, ett halvår efter vi separerat, ringde hon mig för att reda ut ett och annat. Hon förbjöd mig att ha någon som helst kontakt med min exman, och han godkände detta. Under det kommande halvåret betedde sig hans flickvän väldigt “possesive” och trots att jag ingen kontakt tog med min exman kunde hon ringa och hota och lämna lååååånga meddelanden om vad jag gjorde och inte fick göra. Den sista kontakten vi hade med varandra, och som från min sida skulle var av engångskaraktär slutade i katastrof. Han skrek, hotade och var allmänt väldigt instabil. När vi idagsläget ses, på gemensamma aktiviteter, hälsar han inte ens om vi så stöter på varandra.

    Varför blev det så här? Dels, han har aldrig blivit lämnad förr, utan alltid varit den som lämnat. Som han sa, han var mer säker på mina känslor i relationen än på sina egna. Det funkade bra till en början, men sen kom en ny spelar in på plan och det är lätt att skylla på andra, men hennes sätt förstörde alla möjligheter till kontakt. Jag hade en förhoppning om att det skulle bli bättre nu när de separerat, men det har det inte. Kanske är det så att han fortfarande bär runt på en massa obearbetade känslor, kanske är han fortfarande väldigt arg och sviken – kanske kommer det aldrig att gå över. Jag försöker att vara artig och hälsa, men mer än så försöker jag inte ta kontakt. Han markerar tydligt att han inte vill ha med mig att göra, och jag kan inte annat än respektera det… kanske kommer han en dag till insikt att det är mer tärande än närande att vara arg och då kan vi prata med varandra igen. Men ingenting jag idag skulle kunna göra skulle underlätta situationen, så väl känner jag honom.
    Och ja, det gör inte ont men det skaver. Vi hade 5,5år tillsammans, jag känner honom innan och utan, vi delar massor med underbara minnen- men nu är det som att han inte finns alls.

    Kommentarer inaktiverade för Min exman
  • ex

    En fin tanke

    Jag har sett på Gift vid första ögonkastet på svtplay och tänkt på massa saker men det jag tänkte på mest var i slutet så sa en av experterna “vid en separation ska man behandla varandra och relationen värdigt och tacka för den tid man haft” (typ). 

    Och jag är så glad att jag har en bra relation med mina ex. Vi har absolut bråkat och tjafsat och haft oss men idag kan vi ses och behandla varandra med respekt. Alla kan jag också kalla nära vänner idag. 

    Vi hat ändå spenderat flera år av våra liv som stöd så varför skulle vi inte kunna fortsätta med det? 

    Nu vet jag att jag har himla fina ex och att alla inte har pga den ena eller andra anledningen en bra relation med sitt ex eller fick ett respektfullt slut på relationen men jag tycker verkligen att det är något att sträva efter. En väldigt fin tanke som sagt var! 

    Kommentarer inaktiverade för En fin tanke