-
Vilket jävla år!
Jag förstår helt och fullt varför folk skiljer sig under det första året som förälder.
Fy fan vad slitigt det har varit och jag har känt mig så ensam i perioder. Nils hade en period då han sov så dåligt och det var kulmen. V förstod inte. Tyckte att jag kunde sova nör Nils sover, vilket är 2×30 min per dag, jag var konstant utmattad eftersom att Nils inte ör en sådan bäbis som bara är.
Jag hatade V, jo hatade är nog rätt ord, för att han inte såg min trötthet eller mig. Jag minns när jag äntligen fått Nils att sova tre-fyra nätter och när V då, först då, erbjöd sig att ta en natt höll jag på att döda honom.
Vi hade längtat så efter Nils och älskade honom så men Nils tog all min energi och V förmådde inte att ge den tillbaka så som jag hade önskat. Jag är heller inte världens bästa på att uttrycka exakt vad jag vill ha utan vill att alla ska se mig, så som jag ser dem. Därför har jag slutat ta på mig en del av skulden i dessa sammanhang. Att min man ska se och förstå mig på det språk jag väljer att uttrycka mig på (kroppsspråk och inte allt för högljudda skrik) är inte för mycket begärt.
Nu, när V är pappaledig, börjar det lätta. Vi blev mer av ett team. V förstod och då sover ju Nils ändå hela nätter så han förstod ändå inte riktigt. Och vi har hittat tillbaka till en glädje i oss två.
Vi hade lovat varandra att inte Gå första året och inte ta allt för stora beslut i affekt och det är därför vi är ett par. För hade vi gått på impuls hade vi skilt oss ungefär 45 gånger.
-
Men han har ju redan valt?
Blondinbella skrev ett inlägg om att hon skulle kämpa på alla sätt som finns för att rädda förhållandet om hennes man varit otrogen. Jag förstår inte det.
Jag har funderat massor på det här och diskuterat med vänner sedan jag läste inlägget men jag kan inte förstå det. Trots att några av mina vänner helt håller med blondinbella.
Om V skulle vara otrogen mot mig så är ju det ett medvetet val han gör. (Jag tänker mig otrohet som att ligga med någon annan i mitt resonemang).
Jag tror inte att någon “råkar” vara otrogen utan att det är en tanke som får växa länge innan man hittar någon att vara otrogen med, därför utgår jag från att otroheten är ett väl medvetet val från någons sida.
Om V skulle göra det valet så sviker han ju inte bara mig utan också vårt barn. Visst finns det argument att vi bör göra allt för att hålla ihop och hålla sams men det ska vi göra innan otroheten. För när V valt att vara otrogen så har han ju också valt bort mig och att ha en familj med mig.
För mig är otrohet det största sveket och jag skulle nog inte kunna lite på en person som varit otrogen mot mig igen.
Även om jag vill hålla ihop vår familj så har ju V redan tagit beslutet att han vill ligga med någon annan dvs inte ha en familj med mig.
Däremot tycker jag att det är både mitt och Vs jobb att även om vi skulle skilja oss bete oss civiliserat mot varandra, kunna fira födelsedagar, diskutera saker som rör Nils och aldrig låta honom hamna i kläm.
Men att ansvaret skulle ligga på mig att välja att hålla ihop familjen eller ej när V valt att vara otrogen är inte rimligt för mig.
-
Är det så farligt att skilja sig?
här fanns en artikel om att vi inte borde låta våra känslor styra över vem som blir vår äktahälft. Jag tyckte den var väldigt intressant.
Mina funderingar är över skilsmässa. Är det verkligen hela världen? Visst det ingår ALLTID ett brytande av ett löfte och finns det barn med i bilden så drabbas även en tredje part. Men när det inte funkar? När man försökt allt. När bråken kommer oftare och oftare och blir mer våldsamma (som i våldsamma känslor). Ska man inte släppa taget då?
Om barn finns med bygga en vänskapsrelation där man respekterar varandra.Säga till sig själv: okej det här var ett misstag, jag hade fel. Det gör vi ju annars i livet, misstag alltså. Klipper oss fult. Jobbar på ett hemskt jobb vi trodde var drömjobbet. Skolkar. Blir sviken av vinner. Sviker vänner. Varför är det FORTFARANDE så skuldbelagt och tabu att begå misstaget att gifta sig med “fel” person.
Kanske hade man det jättebra i 30 år, kanske i fem, kanske i två dagar. Men man gjorde, med 100% säkerhet, det man trodde var rätt när man lovade evig trohet, och sen hade man fel. Det är inte världen som går under.