Idag är jag lite ynklig. Igår fick jag beskedet att det inte blir någon resa för mig och M. Inte förrän han/vi tagit barnen på en resa. Han har inte hjärta att vi återigen åker någonstans när barnen inte har varit på resa sen i somras – och då med sin mamma.

En del av mig förstår honom, att han vill ta barnen på resa och ge dem en möjlighet att åka skidor. Den andra delen av mig är uppgiven och trött. Varför ska jag, eller snarare vi, alltid stå tillbaks? Jag har skrivit inlägg om det här förut, hur jag tycker det är jobbigt att T alltid reser de veckor vi inte har barnen. Hur han går all in de veckor som björnligan bor hos oss och hur han inte orkar med speciellt mycket de helgerna som vi har ensamma.

Det känns som att först kommer barnens behov, sen kommer jobbets behov och sen kanske vår relation kommer. T säger att han förstår hur jag känner det, men gör han egentligen det? Och varför gör han i sådana fall ingenting åt det?

Jag försöker nu landa i att min önskade romantiska cityhelg i solen, i praktiken (på sin höjd) blir en skidhelg i Sälen. Har jag nämnt att jag inte är  någon stor skidåkarfantast? Att mina knän klarar en halvdag i backen, och att jag sen ett par veckor tillbaks har ont i en höft? Men skidåkning verkar det bli, jag hoppas att vi kan sätta oss i nån timma och titta på möjligheter i helgen, för ska vi åka antar jag att det måste bli om två veckor? Sen är det påsk och för mycket folk i backarna och sen är väl säsongen slut – eller?

Ynklig, men förhoppningsvis snart på topp igen!