-
Blå
Jag vill vara ärlig. Jag vill vara privat. Jag vill inte skämmas för något som inte ens är mitt fel. Trots allt detta så vet jag inte vad jag ska skriva idag. Jag är i vanlig ordning efter möte med honom och dom helt emotionellt slut. Jag har haft huvudvärk och mått dåligt. Och, och jag har en värkande arm. Aningens blå och svullen arm. Mitt livs mest pinsamma blåmärke. Jag har tydligen slösat sju år på en man som slår kvinnor. Och jag är tydligen en kvinna som inte bara avstår från att anmäla, jag är även en kvinna som hittar på ursäkter åt honom. Jag är en världsvan och intelligent tjej, jag vet att man inte under några omständigheter slår någon ändå försöker jag bortförklara det. Jag har tydligen tappat det jag med. Mitt går tappar jag också. Stressen just nu. Inte att leka med. Stressen och skammen. Han slår sitt ex som inte var lämplig att bli mamma och köper cigg till sin gravida flickvän. Kan någon förklara för jag förstår inte.
-
Den borttappade stoltheten
Något år efter att jag hade flyttat till Sverige så insåg jag att jag nog var tvungen att ge upp mina karriärsdrömmmar. Överlag var jag aldrig bitter men stundtals var jag oerhört frustrerad. Samtidigt var jag väldigt stolt över oss och mitt beslut att flytta för kärleken. Ett beslut som han sa att han aldrig skulle tagit.
Eftersom jag större delen av tiden kämpat med att få jobb här så blev det bara så att jag lade enormt mycket jobb på det perfekta hemmet. Jag blev stoltare och stoltare över oss. Min karriär gick åt helvete men jag var glad att jag/vi lyckades hålla ihop ett förhållande. På jobb intervjuer kunde jag stolt förklara att jag flyttade hit för kärleken och underskattade hur svårt det skulle vara att få ett kvalificerat jobb.
Nu å andra sidan. Nu har jag inget att vara speciellt stolt över. Ibland kan jag kanske känna att det är en bedrift att jag fortfarande lever. Jag har väl egentligen aldrig tvekat på att jag skulle överleva ett krossat hjärta men det fanns absolut dagar jag inte orkade leva eller ville. Jag vet inte om jag ville dö men jag ville inte leva. Inte nog med att stoltheten förstördes, skammen som tog dess plats är hemsk. Jag saknar att inte behöva skämmas och jag saknar att inte något att vara stolt över. Jag måste hitta något att vara stolt över. Något som ingen kan ta ifrån mig. Aldrig mer tänker jag vara så oegoistisk som jag varit dom senaste sju åren.
-
Skammen
Jag må vara gammalmodig men att mitt förhållande inte höll är en enorm skam för mig. Jag tycker det är svagt. Det är inte bara en väldigt stor förlust och gigantiskt misslyckande utan för mig är det också en skam. Jag tycker det är pinsamt. Kanske mycket på grund av att jag under alla år blev ifrågasatt men förmodligen till största del på grund av min tro på förhållandet. Att vi var bra och starka. Att vi kunde prata om allt och därmed också reda ut allt. Det tror jag i och för sig på, att kan man bara prata så kan man om man vill lösa det mesta. Hur som helst, att han inte ville när jag hade fått anstränga så många gånger var inte okej. Varken rättvist eller ansvarsfullt. Ja, det tycker jag är pinsamt. Att tro att allt är så lätt och att se förhållande som materiella saker, en konsumtionsvara.
Jag har så väldigt svårt för det här. Jag klarar inte ens av att träffa mina släktingar som vet om det är slut. Och att berätta för mina vänner känns för stort. Skamligt och hjärtskärande. Alltså om sanningen ska fram så tycker jag det är pinsamt att möta kassörskan på ICA. Nä, jag går inte ut så mycket.