• Gravidtankar

    Onöjd och frustrerad

    På den braiga sidan så sitter min självkänsla och självbild inuti och det är sällan utsidan påverkar hur fin jag känner mig. För precis så är det, jag känner mig fin, söt, ibland snygg och gillar mig själv.

    Det senaste året med skadad fot, oskön säng, stillasittande jobb och att vara jättelycklig i Norge har tagit ut sin rätt på min kropp. Den har gått från stark till väldigt, väldigt svag och kilona har ökat. Med sjukhusbesök så blev jag också väldigt medveten om min vikt och inser att jag aldrig varit såhär tung. Något som såklart också går ut över kroppen som gör allt mer ont. Vanligtvis så brukar jag kunna förmå mig att röra på mig ordentligt men av någon anledning står det still nu. Jag vill träna hårt och brutalt. Inte en promenad hit eller dit. Men det går inte riktigt och jag kan inte få mig själv att pusha mig. Det är något jag sliter med – mycket – fast på insidan.

    Det blir då och då uppenbart att folk dömer. De vet ju inte vad jag går igenom. De vet inget om min kropp eller vad jag gör eller inte gör med den. Sällan tar jag åt mig men när man redan är låg så kan det gör så ont och jag kan bli så ledsen. Vi är alla olika och jag går inte ner i vikt enkelt. Tvärtom, det är skitsvårt. Allt ska vara i synk. Många tror att det är så där enkelt att man bara ska äta mindre. Jag ska äta i stort sett ingeting för att något ska hända och gör jag det så får jag betala i fler migränanfall. Mina sköldskörtelhormoner ska vara på rätt nivå och jag ska äta alla mina tabletter såsom folsyra, järn och jod och se till att inte glömma någon B12 spruta. Och jo, det finns morgnar då jag får ett litet sammanbrott över att det är såhär. Det är verkligen inte alltid kul.

    När jag sedan försöker bli gravid så insåg jag förra veckan att det blev för mycket. Jag kan inte hålla koll på allt och jag är inte intresserad av dömande kommentarer. Att få ordning på min kropp är jobbigt, för mig. Jag var orolig för att bli gravid redan innan alla extra kilon. Det är inte kilon i sig som gör mig orolig utan det är svagheten. Skulle jag däremot inte bli gravid så finns det säkert många anledning, varav vikten är en. Så visst försöker jag göra något åt den men det är så mycket annat som jag måste ha i åtanke att det är lätt att det blir för mycket, och för oschysst. För jag är väldigt bra på att inte äta alls. Förra veckan var en sådan vecka. Det var packande, stress och ägglossningstest varje dag. Fick aldrig positivt på ägglossningstestet och till slut bröt jag ihop och sa till Icey att jag inte orkade ta dom där testen mer denna månad. Då hade jag ändå haft ett så himla bra snack med en gynekolog veckan innan men helt plötsligt blev det för mycket. Hon påminde också om att gå att kolla sköldkörteln (av en massa olika anledningar) men på en vårdcentral så jobbar dom efter en skala, för normen. Det är därför jag vill gå privat om jag blir gravid. För jag måste veta att jag har rätt dos så inget händer barnet.

    Det är underbart att alla vi tre här på Girlytalk försöker bli gravida men det är så lätt att ryckas med. Vi kämpar alla tre på olika sätt. Vi har olika förutsättningar, olika liv, olika journaler hos läkarna och vi har olika kroppar. Jag kan önska att jag var lika fysiskt stark som Happy och lika lugn som Alex men just nu är jag inte det. Jag är mest onöjd, frustrerad och orolig för både det ena och det andra. Lite extra så när jag fick min mens en vecka för tidigt eller som i söndags när jag fick en blödning. Bokstavligen en blödning, inget innan och inget efter, typ över på en minut. Så jag backar lite. Nollställer hela resan. Börjar om från början. Denna månad ligger fokus på lugn och snällhet. För om inte så tappar jag den där viktiga självkänslan på insida och då blir allt verkligen grått.

    Kommentarer inaktiverade för Onöjd och frustrerad
  • tankar

    Deppig självbild

    Har hamnat i något vidrigt och deppigt självbildsläge. Tycker jag är fet och ful. Det första stämmer nog ganska så väl med tanke på att min förbannade fot som jag stukade i januari fortfarande bråkar. Ska boka tid till på torsdag för jag har aldrig känt mig så stor, osmidig och svag. Jag känner inte igen mig själv och det gör mig rejält deppig. Får smått panik över att jag ska på bröllop snart. Fattar inte hur det ska gå. Kommer inte se klok ut. Först ska jag överleva flyget på cirka 10 timmar.

    Jag tror inte att jag hatar min kropp just nu för att den är större än vanligt utan för att jag inte känner igen den. Min kropp sviker mig på alla olika sätt. Jag är inte dum, vet att det bara är jag som kan göra något åt det men det känns som ett moment 22. Tänker ändå att ett besök hos läkaren är en bra start. Är dessutom så himla ovan vid att känna så här. Att inte tycka om mig själv. Så frustrerande och provocerande. Och inte minst, patetiskt.

    Kommentarer inaktiverade för Deppig självbild
  • tankar,  Träning

    Hur mycket vill du orka?

    Jag har läst inlägg om “träningshetsen” den senaste timmen och hur den enligt vissa påverkar kvinnor negativt. Självbilden för kvinnorna blir fel, självförtroendet blir lågt och feta personer diskrimineras i samhället.

    Jag tänker mig att träning är en ekvation. Som ser ut typ så här:
    Mål (vad vill du orka) + Tid (hur mycket tid är du beredd att lägga på träning) = resultat.

    Idag är träning en trend där kanske framför allt crossfit är något som många människor sysslar med, för några år sedan gick alla på body pump och spinning och när jag gick i gymnasiet och högstadiet tränade ingen av mina kompisar i skolan, trenden var ingen träning. Sånt där kommer och går. mängden träning varierar också beroende på hur ditt liv ser ut just då, skador, jobb, familj, sjukdomar eller helt enkelt lust spelar så klart in och det bästa är ju när en person hittar den träningsform som passar dem.

    Det alla människor bör göra är att fråga sig själva: vad vill jag orka? 
    En del personer vill orka med vardagen. Jobbet, en promenad, handla, leka med barnen och så vidare. Detta kräver kanske inte så mycket träning utan promenaderna som man får i vardagen räcker och personen själv mår bra och känner att hen orkar och då är den personen lagom tränad. (Sedan finns det så klart människor som är väldigt väldigt överviktiga men dessa lämnar jag utanför det jag pratar om nu. Du kan väga ganska mycket “för mycket” och fortfarande orka med det du vill göra, vara stark och i god kondition och må bra i dig själv, likväl som du kan vara väldigt smal och vara otränad och må dåligt i din kropp).

    Sedan finns det personer som vill orka mer. Jag vill springa ultramarathon, andra vill göra ett visst antal chins och en tredje vill bestiga berg. Då krävs det mer. Mer tid och ett högre mål. Det är inte svårare än så utan det handlar om att människor är olika och vill orka olika saker.

    Jag kan dock hålla med om att det finns för mycket “tränings relaterat” i svenska bloggar/facebook/instagram. Där alla promenader, stegräknare, löprundor och matsituationer läggs ut. Jag tycker inte att det är roligt eller intressant att läsa om. Därför läser jag inte om det. Precis som att inte motorcyklar intresserar mig eller nutellakakor, jag läser inte om det heller. (Däremot bloggar som innehåller tankar om träning, träningsupplägg och tankar om sin kropp blandat med allt det där vardagliga tycker jag om).

    Jag förstår att det kanske känns i själen när man läser bloggar som skriver om träning dagligen och lägger upp bilder på att en är så och så vältränad och “bara” äter broccoli men jag tycker också att vi har ett ansvar för vår egen självbild (i alla fall vi som är vuxna), då vi kanske inte behöver läsa just träningsbloggarna eller bantningstipsen i tidningen om nu detta är vad som får oss att må dåligt. Ja samhället har fortfarande en idealbild av kvinnor som långa, smala, stora bröst osv. Men de flesta jag känner har accepterat och förstått att väldigt få kvinnor ser ut så där och att den där snyggheten kommer med självsäkerhet och ett leende mer än x antal centimetrar. Mina vänner är olika men lika snygga och vi kämpar alla mot just våra mål med våra förutsättningar. En kämpar på med promenader, en vill orka träna hela graviditeten och jag vill bara kunna träna igen. För så är livet: vi är olika, vårt behov av träning är olika och vår vilja att prioritera träning är olika. Lika bra, men olika.

    Kommentarer inaktiverade för Hur mycket vill du orka?