I mitt huvud snurrar lite djupa tankar om livet, våren och att jag faktiskt saknar tvåsamheten. Jag trivs otroligt bra som singel, mitt liv är roligt, fullt av kärlek, underbara vänner och ett utmanande jobb. Jag har ingen jag behöver ta hänsyn till och jag har verkligen jobbat på att bli starkare i mig själv, mer mån om vad jag vill och behöver. Det sista året har varit ett år där jag hittat min balans. Nu vill jag testa den här balansen. Jag vill bli kär! Hitta den där mannen som får hjärtat att slå volter och ger mig fjärilar i magen. Han som får mig att bubbla av skratt, ha en varm famn att krypa upp i och som jag kan ha en skön tystnad med. Så är det nu, jag är redo att ta nästa steg i livet. 

M som jag nu dejtar har potential. Men när jag ligger på soffan med feber och halsont sa jag att han inte fick komma hit. Han ska upp till Dalarna och åka Vasaloppet nästa söndag, och jag tänker inte vara orsaken till att det blir inställt pga sjukdom. Så jag testar tålamod, hoppas att han har en skön skiddag i spåren med solen i ansiktet och tänker att är han rätt så gör det inget att vi inte kan träffas förrän jag är frisk. I morse Musikkryssade vi tillsammans över WhatsApp och det är så galet vuxet att jag knappt kunde sluta le. Men så är det, jag ler massor när jag är med honom. Det är otvunget och väldigt mysigt, bra tecken rakt igenom!