-
Att hoppas…
Bryta ihop och komma igen, det är vad livet går ut på. Jag blev ledsen igår, jätteledsen. Klart att det ingår besvikelser i den här resan mot att försöka bli mamma. Jag tar det verkligen inte förgivet att det ens kommer att gå, men hoppet finns där. Det där förrädiska, men ack så härliga känslan – hopp!
Jag klarade inte av att prata om det igår, kände i hela kroppen att om tårarna väl börjat så hade de inte slutat rinna. Idag känns det bättre, alla graviditetskänningar som jag upplevde att jag hade fram till onsdagkväll är som bortflugna. Jag funderar och spekulrerar lite på fortsättningen. Funderar på om jag ska gå på ytterligare en insemination om jag måste monitoreras inför en IVF eftersom denna cykel som började igår med största sannolikhet går förlorad. Förlorad undrar ni kanske, hur kan jag veta det?
Jo, det fanns ju bara ett spermarör på plats på kliniken. Nu när det inte gått som hoppats måste ny sperma beställas från kliniken i Danmark och det kan ta ett par veckor för den att levereras. Sen kommer en cykel till, då jag till bringar dag 3-11 i Thailand lapandes sol och värme. Jag misstänker att ska jag börja ta hormonsprutor vill de ha mig under uppsikt och åtminstone ha mig på besök en gång under den perioden. Så… för att inte förlora två cykler kanske en runda med insemination till kan vara aktuell? Får prata med kliniken till veckan och se vad de rekommenderar.
-
Farsdag
Idagfirar vi alla fantastiska pappor i vårt avlånga land. T blir inte firad trots att just en fantastisk far är just vad han är. Han gör allt för sina barn, allt och lite till. Min egen far är på väg hem från en weekend i Stockholm. Där har han och mamma ätit gott, strosat i stan, känt på stadslivet och bott på hotel. Brorsan har köpt en bok på ortens bokhandel och det blir säkert lite firande ikväll när de kommit hem.
Själv sitter jag och är tung i hjärtat. Det är en ensam dag. Att den här dagen kommer att vara tung tills dess att en bonuspappa kliver in i mitt liv det får jag nog leva med. Det känns extra tungt idag att det barn jag får inte kommer att ha en pappa. Ingen varm trygg fanns att krypa upp i, ingen skäggstubb att kittlas av eller manlig förebild att försöka hitta en pojkvän som lever upp till. Ingen pappa som svingar barnet mot taket skrattandes så det kiknar eller kommer springande och lyfter upp och borstar bort gruset efter vurpan på cykeln. Det känns som att jag på ett väldigt själviskt sätt förnekar mitt framtida barn något som betytt massor för mig. Kanske är det därför som idag är en tung dag? En dag för lite tårar och funderingar.
-
Statusuppdatering
Jag tycker det är så spännande, Alex och Natalia och jag har allihop ett mål. Ett gemensamt mål. Att bli gravida. Det finns så mycket förhoppningar, förväntningar och rädslor – alla olika med ändå lika. Ska bli så spännande att se var den här resan tar oss.
Min resa är ju lite mer steril än mina bloggkompisars. Där bör det ju ändå ingå en del sex, och sex är både härligare och sexigare än insemination. Mitt försök kommer bli lite mer monitorerat och härom dagen fick jag min mens och med det fick jag plocka fram pappershäftet från kliniken och säkerställa att jag följde instruktionerna.
Så jag rinde kliniken och anmälde min första dag på cykeln och de verifierade att de fått hem min sperma och sen bokade vi in en tid för ultraljud för att säkerställa att jag har en växande äggblåsa och att min livmoderhinna växer sig tjock och fin. Så om en vecka ska jag återigen börja kissa på ägglossningsstickor och om två veckor ska den första inseminationen ha genomförts.
Spännande, overkligt och osannolikt – samtidigt finns hoppet att jag om två veckor sitter här och har en växande alien i magen.
-
Äggreserv
Så ringde gynekologen, kallt och kort konstaterade han att alla tester var bra utom ett. Min äggreserv är låg. Om man jämför med tabellen nedan som jag hittade på Unilabs hemsida så är det ju verkligen i den nedre delen av referensintervallet, då jag har ett värde på 0,5.
Vad kan anses vara bra, medelbra och dålig äggreserv?
Ett AMH-värde under 0,5 µg/l anses lågt, 0,5 till 1 något nedsatt, 1 till 2 fullt OK och över 2 bra. Vid 5 och över är äggreserven mycket bra och äggstockarna har många äggblåsor och kallas för PCO eller multifollikulära.
Så det betyder att jag har färre ägg kvar att göra barn av. Mina ägg är inte bara 40 år gamla, det är bara ett fåtal kvar och det betyder att chanserna att jag skulle producera tillräckligt med ägg för en IVF är lägre. Det betyder också att antalet enscykler med ägglossning är färre och att jag inte har speciellt mycket tid kvar att försöka bli gravid. Det betyder dock INTE att jag inte kan bli gravid, bara att jag har en lägre reserv. Dagens Medicin skriver i en artikel här om att en låg äggreserv inte säger någonting om möjligheten att bli gravid så länge man har ägglossning
– Jag är inte särskilt förvånad över resultaten. AMH-värdet säger ingenting om fertiliteten och det är viktigt att komma ihåg. Kvinnor kan få barn trots ett lågt värde så länge de har ägglossning, säger Elizabeth Nedstrand
Trots den här informationen gör det mig nedstämd, jag känner mig inte som att min kropp är gammal, men tydligen är den det. Det finns till och med kliniker som inte gör IVF om man har ett värde under 0,5.
Sen har jag googlat. Kan jag göra något för att öka min äggreserv eller åtminstone bättra på kvalitén på de ägg jag har kvar? Jag hittade lite information som jag tycker det är dåligt att inte gynekologen idag tipsade om. Q10 är något som kan ge bättre kvalitet på äggen och därmed ge bättre förutsättningar oavsett behandlingsmetod. Så nu har jag klickat hem de Q10 tabletter som fått bäst omdömen och tänker äta regelbundet inför första behandlingstillfälle. Har jag dåliga förutsättningar gäller det ju att optimera alla chanser jag får!!
-
Baka bäbis
Nu är nästa moment bokat. Det är så klart väntetid för att komma in på klinikerna, men jag hade räknat med att inte få en tid inom 3v – nu är det 4,5v men det är inte så mycket jag kan göra åt det!
Så 15 oktober ska jag ta med mig en vän och bestämma behandling. Sköterskan jag pratade med idag lovade att skicka hem lite material i förväg så jag kan läsa på. Och på måndag ringer gynekologen mig med sin rekommendation, utifrån vad han fått för testsvar.
Jag vet inte riktigt vad jag ska hoppas, men så snart som senare samma vecka har jag ägglossning enligt Natural cycles, så kanske, kanske görs det första försöket i samma vecka. Hur skrämmande/skoj/osannolikt hade inte det varit?
-
Godkänd!
Då är ytterligare ett moment avklarat i processen att bilda familj. Jag har nu genomfört det kuratorsamtal som är en obligatorisk del för alla individer som vill bli föräldrar genom assisterad befruktning med donerade könsceller (ensamstående, samkönadepar eller par som behöver stöd med ägg/sperma). Jag träffade en psykolog som under 45 minuter ställde frågor utifrån en tydligt definierad mall sammanställd av Socialstyrelsen.
Samtalet började med en öppen fråga hur jag kommit fram till mitt beslut, hur ser mitt nätverk ut och hur jag har kommunicerat kring mitt beslut att bli förälder. Därefter pratade vi om hur man berättar för barnet om sitt ursprung och hur jag ställer mig till frågan när och hur jag tänker berätta för barnet. Slutligen kom frågan, hur resonerar och känner jag kring att barnet kommer kunna ta reda på namn och kontaktuppgifter till donatorn i mogen ålder.
Jag måste säga att frågorna var bra, det kändes motiverade och psykologen bidrog med resonemang utifrån individer/par hon tidigare träffat samt hur Socialstyrelsen och även hon personligen funderade och resonerade i frågorna.
Hade jag inte blivit godkänd så hade det varit av anledningar om att jag inte haft möjlighet att förse ett barn med en trygg uppväxt, att jag inte haft ett etablerat nätverk eller att jag inte haft den ekonomiska möjligheter att ge barnet vad det behöver. Då hade jag fått detta kommunicerat och kunnat gå hem och justera det och sen begärt att få en omprövning. Viktigt information för alla er som oroar för det här samtalet!
Psykologen avslutade med att tydligt berätta att nu är nästa steg att kontakta kliniken för att boka ett datum för uppstartsmöte. På det uppstartsmötet kommer behandlingsform bestämmas, donator väljas och processen startas på riktigt!!
-
Mindre än en månad kvar
Ja, till att jag ska på utredning, för att skaffa barn. Jag har inte skrivit om det på ett tag, för det har varit en process som gått lite på sparlåga efter det att jag bokade min första tid. Med mindre än en månad kvar har jag fått en spark i baken och sökt mer information.
En av de saker jag tittar på är kostnaden, vad kostar det att göra det i Sverige respektive Danmark egentligen? Är det så mycket billigare att göra det i Danmark, som det påstås. Kanske är det den starka Danska kronan som ställer till det, kanske räknar jag fel?
Kostnader i Sverige
Rådgivning läkare 1 600 SEK
IVF 47 000 SEK
Familjerätt 7 000 SEK
Hormoner/medicin 2 200 SEK
Besök hos beteendevetare 2 000 SEK
Totalt 59 800 SEKKostnader i Danmark
Rådgivningläkare 715 SEK
IVF /ICSI 38 000 SEK
Spermadonation 5 000 SEK
Hormoner/mediciner 15-20 000 SEK
Totalt 58 715- 63 715 SEKDärtill kommer resor till Danmark, resor som jag inte behöver göra vid behandling i Sverige. Sen är det så klart en fråga om tid, kliniken i Danmark har ingen väntetid den svenska 3 veckor och så måste jag träffa en beteendevetare och jag har ingen aning om ifall det är väntetid för det mötet.
Just nu lutar det trots allt åt att jag gör IVF och om siffrorna ovan stämmer så blir det på kliniken här i Sverige, gissa om det här gör mig lite nervös men glad? Hade så gärna haft en man med mig på den här resan, men som Natalia skrev i ett SMS idag – hon är avundsjuk för hur mycket jag kan kontrollera i processen.
-
Kärleken och barnfrågan
Okej, dags att skriva något om det här va? Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller vad jag ska skriva – så känns det rörigt är det för att det kanske är lite rörigt 🙂
Mr T. Vår relation fortsätter. Vi ses regelbundet och har inte slutat varken under renovering, under flytten eller sen dess. Vi träffas och pratar, äter middag, T har kommit med frukost, vi har rena sexmöten och gör saker tillsammans. Nu i veckan kände jag att det gått tillräckligt lång tid för att ställa frågan om var vi är på väg och vad T känner. Jag vill veta om våra träffar är ett rent fysiskt behov – eller om det finns något mer. Ur mitt perspektiv är det ju mer, det är mycket. Mina känslor för T har inte förändrats utan de finns där varma, fina och bubbliga. Anledningen till att jag vågade fråga om vad han tycker är att jag upplever att han börjar öppna upp mer, må bättre och att det här utrymmet han fått gör honom gott – och att han är mer angelägen om att träffas än förut.
Sen kommer ju barnfrågan. Den är tung. I helgen när Natalia och M var på besök frågade så klart hur jag tänker i frågan. Jag har en tanke om att jag ligger lågt på det området tills efter jul, men då måste jag börja agera. Det kommer aldrig ett bra tillfälle eller rätt tid för att göra det. Jag har väntat i 10 år på rätt tillfälle, rätt man, rätt situation osv osv.
Jag googlade (igen) och läste mer information om hur, var och när. Fick ångest för att jag nu passerat 39 och raskt närmar mig 40. Så efter en söndag med ångest och mycket tårar och självömkan bestämde jag mig för att jag måste fråga T om vad han känner för oss. För att om han vill ha sex så är det dags att starta skaffa barn processen efter årsskiftet.
Så i onsdags förvarnade jag, ställde frågan och fick svaret jag räknat med. “Jag vet inte, jag får tänka på det”. Så på frågan vad är vi, vad tycker och tänker du om oss är svaret oklart. Han har några veckor på sig, sen kommer jag ta distans, då tar jag kontakt med en reproduktionsklinik och bolar mina första möten. Första mötena är med en läkare som gör en besiktning av reproduktionsorganen och därefter måste man träffa en psykolog för att säkerställa att jag klarar av att bli en förälder.
Så, i januari tar jag det första steget. Och hoppas att det är lite sexigare än en ultraljudstav som inspekterar mina ägg och statusen på min livmoder.
-
Barn
Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag och T nu på riktigt fortsatt vårt samtal om framtiden. Hur han mår och hur jag mår, vad han behöver och vad jag vill. Samtidigt som det samtalet fortgår, för det är inte förändringar som görs i en handvändning, så funderar jag på vad jag vill. Vill jag sätta barn till världen utan pappa? Vill jag ta ifrån ett barn möjligheten att ha två föräldrar, att ha avlastning, att ha någon att dela vardag, minnen och vaknätter med?
T och jag kommer inte på något sätt att säga upp kontakten. Vi vill båda fortsätta träffas, dejta och se vad som händer framöver. Han har erbjudit sig att följa med mig på möten med kliniken, han ser inga problem i att dejta en gravid kvinna – men så är han väldigt dålig på att sätta sig in i sådana situationer och har en viss glorifierad bild av hur “enkelt” det kommer att vara.
Jag funderar på vad jag vill. Vill jag bli ensamstående mamma eller vill jag ha is i magen och hoppas att det kan komma ett barn i en familjesituation?
Jag funderar, reflekterar och tänker att beslutet kommer när det kommer – min fertila period är inte över än.