• livet,  Singelliv

    Uppvaktandets baksida

    Det finns mycket i livet jag testat men att dejta någon har jag aldrig gjort. Det hände en gång med en amerikan men det berodde mer på en kulturkrock än ett medvetet beslut att dejta någon. Jag trodde vi var tillsammans, han tyckte vi dejtade. Det slutade samma sekund som jag fick reda på att vi dejtade och inte var exclusive.

    En av anledningarna till att jag aldrig har dejtat tror jag beror på att jag aldrig haft något förhållandebehov. Idag mindre än någonsin. Jag gillar att träffa människor, jag tycker det är kul att flörta och jag älskar att bli kär. Sedan leder mina förälskelser sällan till något. Oftast blir det komplicerat, relativt vanligt är det också att jag är kär i någon som är lite svår. Hade det hänt en gång så hade det varit en slump men som att jag gör det svårt för mig är mer än regel än ett undantag. Han är antingen gift, bor långt bort, vi har aldrig träffats eller en tjej eller en kombination av allt. Gissningsvis beror det på att jag helt enkelt gillar att göra det svårt för mig, speciellt när jag inte är tjejen som letar efter ett förhållande. Ofta blir det bara lite konstiga relationer som saknar namn. Jag har ju varit i förhållande, två riktiga. Ett med Randis och ett med M. Tre respektive sju år varade det och det var säkert minst 5 år mellan dom.

    Min knepiga relationshistoria har dock en sak gemensamt. Mannen har varit med på noterna. Han har aldrig förväntat sig mer och han har varit lika bekväm med odefinierbara som jag. Tills nu. För första gången finns inga random flings, någon random sextande man utan det finns en man som älskar mig och en som uppskattar mig. Många skulle kalla mig för en player och det kan jag absolut vara men jag leker inte med andras känslor. Det tycker jag är ett av få spelkrav som finns. När jag började ana att Mr Icey hade känslor så gjorde jag väldigt klart för honom att jag inte hade några känslor och hade inget intresse av att ett förhållande. Mr A vet precis samma sak men påstår sig också inte ha några känslor. Det kommer och går men ibland känns allt väldigt fel. Under flera veckor förstod jag inte alls Mr Icey men nu tror jag att jag greppat det, samma sak har jag ju känt flera gånger. Ni vet när man är sådär smärtsamt nerkärad att man dumt nog accepterar vilka villkor som helst och inte alls tänker på sig själv. Hellre något än inget. Jag tror både mina uppvaktare i grund och botten är fascinerad mer än något annat. Relationerna är odefinierbara, det är gråzoner mellan lite av varje men framförallt är inget förhållande jämt, inte ur någon aspekt.

    Att bli överflödigt uppvaktad av två män på alla sätt och viss samtidigt är inget jag rekommenderar. Efter ett tag känns det som man försätter sig i en skuld. Jag kan aldrig ge tillbaks men värre än det, jag kan förmodligen aldrig ge dom vad de hoppas på. Jag vet det och dom vet det. Och de vet att de kommer bli sårad men jag vill inte förlika mig med tanken på att jag kommer behöva såra någon av dom. Dessutom är jag inte bekväm med att bli satt på en pedestal på det sättet. Mr Icey minst av alla. Han är inget annat än snäll, blyg, omtänksam, varm och väldigt söt (till beteendet). Ändå kunde jag inte låta bli att gå med på att träffa en sista gång.

     

    Kommentarer inaktiverade för Uppvaktandets baksida
  • Singelliv

    Mrs Robinson

    Kommer ni ihåg The Graduate? Det gör jag. Kan dock meddela att någorlunda pålästa 22-åringar har inte en aning om vad det är för film. När jag tar upp den så känner jag min svingammal. Slänger ur mig att den kanske är svartvitt och känner mig ännu äldre. Hur som haver. Jag må vara väldigt bra på att ge mina ragg smeknamn men jag har aldrig känt mig bekväm med smeknamn på mig. Denna gången känns det oundvikligt. Jag är en Ms Robinson. Herregud. Jag insåg efter cirka tre minuter att det var en dejt igår. Det var inte ett dugg otydligt. Hans oerfarenhet var också påtaglig.

    Okej, snabb recap från saker jag lärde mig igår. Killen på 22 är förutom en romantisk gentleman även super oskuld. Har aldrig kysst någon, har aldrig tagit på någon och har aldrig haft sex. När jag således följer med honom till hotellrummet och kysser honom så inser jag att här får man guida pojken för att det ska bli bra. Miss M sa alltid att jag var en pillow princess (jag fick också googla första gången hon sa det) och det stämmer i mångt och mycket. Att därför lära upp någon har jag egentligen inte riktigt tålamod med men jag ska erkänna att orgasmerna har blivit någon slags avslappningspiller som jag knaprar i mig som en besatt. Så det blev lite hångel och min favorit nästansexet eller smeksex. Alltså, det är ju skönt när killen vet vad han gör, mindre skönt när det är första gången.

    Idag under den sena lunchen så skulle då gårdagens “session” som han kallar det utvärderas (dagens kids alltså). Ska man nu vara Mrs Robinson så får man ju ge vettig och ärlig feedback. Han  fick inte riktigt ihop feedbacken för han tycker sig vara väldigt påläst på temat så det ska inte ha gått så fel. Jag försökte se säga att vissa saker måste man öva på. Vi gjorde ett nytt försök ikväll (fast skippade kyssarna för det blev för mycket för mig) och visst kommer jag men det är inte sköna minuter. Ikväll skickade jag länken till The Graduate och då sa ha: “Jeg er lei av lese enda mer om temaet. Har forslag til treningsplan.”

    Han åker på fredag och jag vet inte riktigt hur vi ska träna men apropå träna så har jag svinont i halsen och misstänker att gym imorgon inte är en bra idé. Gyn känns kanske mer lämpligt med tanke på senaste tiden.

    Kommentarer inaktiverade för Mrs Robinson
  • Funderingar,  Girlytalk,  Kärlek,  livet

    Relationer och bitterhet

    Jag måste få reflektera lite. Nyligen googlade en vän till mig sin pojkvän sen 5månader. Det hon hittade skapade inte direkt stor lycka. Han hade ett badoo-konto. Som senast uppdaterats med nya bilder i slutet av november. Visst kanske har tecknen funnits där. Ointresset att satsa på relationen. Att inte introducera henne för familj och vänner. Men ändå, känslorna som han väckt hos henne. En skadad fågelunge, med svårigheter men enorm vilja att ha djupa samtal. Som hittat lite trygghet och lugn hos pojkvännen. Känslor som trots allt överlevt hårdgranskning och detaljerade anlyser. Nu kraschlandade det.

    Det fanns inget utrymme till förklaring eller försvar. Han dömdes utan vidare undersökande eller ens ha blivit kontaktad (utöver ett sms). Så klart fanns tårarna där. Men också bitterheten. Hur svag och naiv hade hon inte varit? Hon borde ha förstått? Hur kunde hon ha litat på honom? Alla män är svin.

    Ja, det var summeringen. Hon var dum i huvudet och alla män är svin. Och de tusen frågorna, som hon aldrig kommer att få svar på. Jag är glad att får vara stöd, men jag är rädd att hon kommer bli än mer bitter. Hon har höga krav (vad hon än själv påstår), skyhöga krav skulle jag till och med påstå. Vilket resulterat i långa perioder av singelliv, och än mer bitterhet. Jag hoppas att jag aldrig hamnar där. Aldrig, aldrig. Livet är för roligt (och kort) för att bli bitter!

     

    Kommentarer inaktiverade för Relationer och bitterhet
  • Killar,  Singelliv

    Kompishånglet

    Can-You-Be-Friends-With-Benefits

    Veckans dummaste alla kategorier var hånglet med min killkompis som jag känt i 4-5 år. Det var så idiotiskt. Jag har väldigt många killkompisar och har alltid haft, och en princip som jag har och lever stenhårt efter är att man hånglar inte med kompisar. Hångelkompisar ja men kompisar nej.

    Om vi börjar från början så är detta en kille som det nog aldrig funnits någon kemi med men jag har ibland känt att något skulle kunna hända för han vill. Jag tror inte han varit kär eller så utan mer att jag kanske varit en fantasi. Han har flickvän nu och hade även det sist vi sågs för ett år sedan. Vi har inte haft så mycket kontakt under året men nu kände jag att jag ville ses och för ovanlighetens skull passade det även honom. Det var väl en del att prata ikapp oss om. Efter lunchen hamnade vi på en fik. Ett iskallt fik. Jag är ganska klängig eller nej, väldigt klängig. Det finns nog inte en killkompis som inte tyckte det var lite för mycket men för det mesta går det bra. Jag var väl ganska klängig häromdagen också men det tror jag inte han tänkte på först. Vi pratade en del om hans förhållande och hur han såg det lite som jobb, att det är lättare att få nytt om man redan har ett. Det är med andra ord inte den rätta kvinnan för honom. Vi börjar sedan prata om mitt nygamla telefonragg A som är ung och lite dum. Det var han som kallade mig porrig och sexig. Jag sa till min kompis att jag inte alls förknippar mig själv med det ordet. Söt köper jag rakt av men porrig är så konstigt. Då säger min kompis att han ändå kan förstå A. Vid det här laget sitter vi väldigt nära och jag lutar mig mot hans bröst och han håller nog om mig. Jag tänkte inte så mycket på det. Vi pratade vidare men helt plötsligt känner jag hur någon okänd känsla infinner sig. Att jag frågar om han tycker det känns obehagligt varpå han svarar att det känns lite konstigt men väldigt mysigt. Jag erbjuder mig flytta på mig men det vill han inte och jag fryser så jag rör mig inte. Vi pratar om att han har hamnat i mitt kompisfack och dom hånglar man inte med. Speciellt inte med honom eftersom jag inte tror att vår bekantskap klarar några sådana bonusar. Jag förklarar att om något någonsin skulle hända så skulle det inte betyda något. Jag säger att jag skulle kunna hångla mot honom om jag var tillräckligt desperat men att det skulle vara för att jag ville hångla och inte ha något med honom att göra. Japp, jag gav en tydlig disclaimer. Jag känner ändå hur den här konstiga känslan infinner sig ibland. Nu i efterhand så tror jag det var kemi från hans sida och hångelsug från min sida. När vi är på väg hem så säger han att han velat kyssa mig i flera timmar. Då insåg jag nog att om jag ville kunde jag få hångla. Han följde med hem. Följde med upp i lägenheten och ja, en kram blev ett hångel som sedan blev ett hångel ++ med oralsex (jag vet inte varför men jag får ofta oralsex utan att behöva ge något). Det var inte för efter allt det roliga när han ligger och tittar på mig som jag anade att något var helt tokigt. Jag hade innan, under och efter hånglet förklarat att det var inga känslor involverade, det betydde inget och att jag vill att vi ska kunna vara kompisar även efter. Men så ligger han så där på armbågen så han tittar ner på mig (ansiktet är liksom ovanför mitt). Då börjar han smeka min kind och klappa mitt hår. Då får jag fullständig panik. Visst, jag skulle kunna få panik över att han inte är singel men det är verkligen inte mitt ansvar. Däremot får jag panik över att han har känslor för mig.

    På en skala mellan 1-6 där 1 är obra och 6 fantastiskt så var hånglet en 3:an, taffandet en 4:a och oralsexet en 5. Händelsen var typ -7. Men det positiva var att jag idag kunde ringa drängen och veta att inget skulle hända för jag är så otroligt osugen. Tanken är att jag ska träffa kompisen i veckan. Min kloka vän Kris uttryckte det så fint att det är helt och hållet upp till mig och jag bör bestämma mig för vad jag vill innan jag träffar honom och sedan stå fast vid det. Jag kan redan nu berätta hur det kommer gå, katastrofalt! Han är en sådan där kille jag äter till frukost. En ganska typisk svensk och lätt manipulerad man. Och jag är alldeles för bekväm och hångelsugen. Och självisk.

    Kommentarer inaktiverade för Kompishånglet
  • Singelliv

    Det publika hånglet.

    seeking-complete-stranger-weekend-ecard-someecards

    Det var en tisdag. Han hade precis berättat att hans nya tjej (23-åringen från helvetet) var gravid. Han berättade också att de hade gjort slut för 1,5 månad sedan men att hon bodde kvar. Han berättade att de blivit ovänner för han ville att hon skulle sluta ta amfetamin dagligen (innan hade hon bara partyknarkat och det var tydligen okej). Att hon rökte och drack var inte ett problem och hör inte till denna berättelse. Han berättade att han burit ut henne ur huset, att hon hade blivit vansinig och sagt att hon minsann skulle lämna honom. Den tisdagen hade hon rapporterat att hon hade packat ihop alla sina saker och skulle förstöra huset och bilarna. Jag frågade honom om han hade tagit ifrån henne nyckeln men han sa att hon skulle lämna den under dörrmattan. Jag sa att det var ohållbart och att han och jag skulle åka till huset och kolla så inget var förstört. Att han inte behövde ta itu med kaoset ensam. Han berättade att han var rädd, att hon hotade honom till livet och att hennes bröder är kriminella och skulle göra hans liv ett helvete. Han bad mig hålla mig utanför, att inte åka till huset. Jag åkte ändå men gick aldrig in. Han skickade ett meddelade och berättade att hon hade lugnat ner sig men att han kunde träffa mig senare. Jag åkte tillbaks till lägenheten. På vägen tillbaks bestämde jag mig för att gå ut. Jag hade ju, trodde jag, blivit kompis med en bartender och ville inte vara ensam. Jag åkte till baren. Jag kunde lika gärna vänta i en trevlig bar som i en tom lägenhet tillsammans med mina tankar som inte ens själva visste vad de skulle säga

    Den tisdagen var statistiken något i stil med att jag under mina 31 år har jag kanske varit full 3-4 gånger. Jag dricker helt enkelt inte för jag gillar inte att vara berusad. Det är ingen stor grej och jag har inget emot människor som dricker utan har hela min ungdom umgåtts med folk som är stupfulla. Det är sällan ett problem. Jag kom till baren den tisdag, beställde ett glas vin. Hängde i baren ensam (jag är utomordentligt fantastiskt duktig på det). Pratade med folk som kom in. Fick mer vin. Och mer. Det här var ju när jag inte riktigt åt så ja, helt genomtänkt var det nog inte. Jag kände mig väl lite småberusad efter ett tag och övergick då till vatten. Sedan kom det in ett tjejgäng och vi började prata och dricka margaritas (??!!!?!). Den tillnyktrande jag började bli lite salongsberusad igen. Tjejerna gick och ett väldigt ungt killgäng kom in. Vi snackar 19-22 åriga norrmän, väldigt söta bör tilläggas. Jag sitter just då och pratar med en fransman och säger att jag bott i Belgien i sjuttio år. Jag var lite för onykter för att höra mig själv säga sjuttio, jag trodde jag sa sjutton. Han tyckte jag såg ung ut för min ålder, jag tyckte han var löjlig. Han blev ganska tråkig så jag minglade mig vidare till norrmännen. Dom var i stan för dom hade lov och en nattklubb i stan hade spring break fest. Kul tyckte jag. Vi stod i baren men så gick alla utom en och satte sig. Vi pratade en stund och jag inser att han tycker jag flirtar med honom. Det tycker cirka 85% av alla pojkar och män jag pratar med – själv kallar jag det att vara trevlig. Killen tycker jag ska komma och sätta mig med han och hans kompisar vilket jag gör. Jag blir introducerad och kan därför alla sju vänners namn men vad han heter har jag ingen aning om. Jag vet att han är 21, norsk och bor i samma lilla samhälle som min kompis. Vid det här laget har jag sagt till mitt ex att jag inte orkar träffa honom för hon kommer inte flytta ut och jag tappar väldigt mycket respekt för honom. Jag har kul med norrmännen och jag vet att om jag vill hångla med han som jag hängt i baren så är det bara att göra det. Han försöker länge men jag vägrar. Hans kompisar går vidare men han stannar. Det är så ocharmigt på något sätt. Att få hångel serverat på ett silverfat. Jag är inget superfan av spel men lite får det ändå vara. Det här “hej, du får mig om du vill” var inget för mig. Jag tittar väldigt mycket på bartender som jag retat för att han är så ung, han är 23. Hångel kanske inte är så dumt tänker jag. Eller egentligen var det mer något i stil med nej, jag orkar fan inte bry mig längre om han som jag älskar så det gör ont. Jag säger till killen att inget kommer hända framför bartendern så vi går ut. Allt var väldigt mycket roligare än vad som framgår nu. Jag är helt klart onykter, sliten, 11 år äldre än honom och han är väldigt sött och ser väldigt ung ut. Jag tror knappt vi hinner utanför dörren innan vi kysser varandra. Det var ett enkelt okomplicerat hångel men sådär offentligt som hångel är när man är antingen full eller ung eller bägge delar. Det var mycket tafsande och det kan säkert varit någon olyckig blottning här och där haha. Att följa med till nattklubben med ett helt gäng 19-22 åriga killar är inte aktuellt så jag går hem. Utan mobil eller pengar. Det går inga bussar och stan är helt tom. Det kanske är allmänkännedom att det inte går bussar kl 03.30 en onsdag men det var nytt för mig. Det blev helt enkelt en vinglig promenad hem. Där jag inte tänkte på mitt ex en enda gång. Det var första gången jag vågade släppa loss. Som jag vågade inte bry mig. Det fick bli med en 21-åring men jag bryr mig inte alls. Huvudet mådde betydligt sämre än själen dagen efter. Det fanns ingen ångest mest en väldigt massa skratt.

     

    Och om ni undrar hur hans och hennes förhållande är idag så kan jag meddela att det är samma drama. Stabilitet är kanske överskattat?

    Kommentarer inaktiverade för Det publika hånglet.
  • Girlytalk

    Förlåt

    Så här är det. Han, mitt ex (ja, använder sällan det men han är ju det), känner till den här bloggen. Jag gjorde väldigt tidigt ett val om att vara ärlig med honom, respektfull och aldrig låta honom få reda på personliga saker om mig via internet. Mitt beslut känns ännu mer rätt efter hans patetiska uppvisande av denna nya tjejen på Facebook. Självklart kan jag vända på det och säga att jag inte är skyldig honom någon respekt med tanke på hur han behandlat mig men jag vill tro att min respekt kommer löna sig.
    Nu tror jag inte han läser bloggen, han läser knappt hennes så tror inte han kikar in här. Lika mycket som jag vill vara respektfull så vill jag att ni ska få följa med på mina kanske lite knasiga singeläventyr för det finns en del sådana. Det är verkligen inte bara tårar eller stampande på samma plats där allt kretsar kring honom. Nej nej. Jag är en väldigt rolig person som är bra på att ha kul. Det känns rättvist att ni ska ta del av det roliga singellivet när ni så tålmodigt stöttat mig genom en fruktansvärt deppig vår. Varje gång tänker jag att jag bara ska träffa honom först, prata, berätta om mitt liv och bara vara kompisar. Jag väntar och väntar på att han ska hitta fotfästet där han är på någorlunda bra humör. Jag vet att så länge han är med henne är det osannolikt att han kommer vara rationell. Så min önskan om att få vara ärlig och uppriktig om mitt liv med honom innan jag delar det på internet känns inte hållbar. Jag känner även att jag ju än så länge är ganska anonym här och ingen av våra vänner läser bloggen. Så det kan omöjligen bli den offentliga förnedring som han utsatte mig för (ja, utsätter men jag bryr mig inte lika mycket längre). Så, jag ska sova på saken men jag tror jag ska släppa på spärrarna. Flirtiga sms, tok ungt hångel, telefonsex, gifta män och booty calls är väl ändå ämnen som bör avklaras på en blogg där tjejsnack är ledordet.

    Kommentarer inaktiverade för Förlåt