• IVF,  resan mot mamma

    Att hoppas…

    Bryta ihop och komma igen, det är vad livet går ut på. Jag blev ledsen igår, jätteledsen. Klart att det ingår besvikelser i den här resan mot att försöka bli mamma. Jag tar det verkligen inte förgivet att det ens kommer att gå, men hoppet finns där. Det där förrädiska, men ack så härliga känslan – hopp!

    Jag klarade inte av att prata om det igår, kände i hela kroppen att om tårarna väl börjat så hade de inte slutat rinna. Idag känns det bättre, alla graviditetskänningar som jag upplevde att jag hade fram till onsdagkväll är som bortflugna. Jag funderar och spekulrerar lite på fortsättningen. Funderar på om jag ska gå på ytterligare en insemination om jag måste monitoreras inför en IVF eftersom denna cykel som började igår med största sannolikhet går förlorad. Förlorad undrar ni kanske, hur kan jag veta det?

    Jo, det fanns ju bara ett spermarör på plats på kliniken. Nu när det inte gått som hoppats måste ny sperma beställas från kliniken i Danmark och det kan ta ett par veckor för den att levereras. Sen kommer en cykel till, då jag till bringar dag 3-11 i Thailand lapandes sol och värme. Jag misstänker att ska jag börja ta hormonsprutor vill de ha mig under uppsikt och åtminstone ha mig på besök en gång under den perioden. Så… för att inte förlora två cykler kanske en runda med insemination till kan vara aktuell? Får prata med kliniken till veckan och se vad de rekommenderar.

    Kommentarer inaktiverade för Att hoppas…
  • livet

    Jag är Prinsessan Madeleine

    Kaxigt skrivet? Låt mig förklara hur jag tänker. Jag är MIN familjs Prinsessan Madeleine. Hon som fått sitt hjärta rejält kraschat när syskonen stabilt hållit sina partners i handen. Den som gått sina egna vägar och gjort andra val, som att flytta till USA.

    Jag är den som rakryggad fått gå på tillställningar som den enda utan partner. Om ni bara visste hur många gånger jag varit i en liknande position på bröllop, kalas, fester eller familjetillställningar. Ni ser Madeleine där längst bak alldeles själv bakom sina parade syskon.

    Men hur vacker är hon inte?!? Jag tänker att jag kanske också skulle vara så där vacker i hennes fantastiska klänning!! Hon är ju helt jävla smashing!! 😍

    Kommentarer inaktiverade för Jag är Prinsessan Madeleine
  • familj,  Mr T,  Relationer

    Barn

    Som jag skrev i mitt förra inlägg har jag och T nu på riktigt fortsatt vårt samtal om framtiden. Hur han mår och hur jag mår, vad han behöver och vad jag vill. Samtidigt som det samtalet fortgår, för det är inte förändringar som görs i en handvändning, så funderar jag på vad jag vill. Vill jag sätta barn till världen utan pappa? Vill jag ta ifrån ett barn möjligheten att ha två föräldrar, att ha avlastning, att ha någon att dela vardag, minnen och vaknätter med?

    T och jag kommer inte på något sätt att säga upp kontakten. Vi vill båda fortsätta träffas, dejta och se vad som händer framöver. Han  har erbjudit sig att följa med mig på möten med kliniken, han ser inga problem i att dejta en gravid kvinna – men så är han väldigt dålig på att sätta sig in i sådana situationer och har en viss glorifierad bild av hur “enkelt” det kommer att vara.

    Jag funderar på vad jag vill. Vill jag bli ensamstående mamma eller vill jag ha is i magen och hoppas att det kan komma ett barn i en familjesituation?

    Jag funderar, reflekterar och tänker att beslutet kommer när det kommer – min fertila period är inte över än.

    Kommentarer inaktiverade för Barn
  • Kärlek,  livet,  Mr T,  särbo,  T

    Sommarplaner

    Alex och Natalia skriver om sina sommarplaner och jag har i ärlighetens namn inte så mycket att skriva om det. Ibland gör det mig lite stressad men oftast gör det mig inte ett skvatt. Jag har på känn att det här blir en grym sommar i Sverige och blir det inte det så sticker jag väl utomlands. Själv eller i sällskap, det får lösa sig tänker jag.

    Jag har ju skrivit lite nu det sista om mig och T. Att det känts bättre, lite ljusare och att vi ska iväg på utflykt till Stockholm i helgen tillsammans. Hans gudmor fyller 90 och vi firade hans gudfar i slutet av oktober så det känns fint att få bli med och hänga med såväl T som hans familj. Barnen är med mamma till mormor så det blir bara vi två, minus hotell övernattning eftersom T i stort sett sover fler nätter på hotell än hemma i den egna sängen.

    I två dagar har vi nu hängt, igår sommarvärme, närhet och solstolshäng. Idag har T jobbat men jag har joggat, planterat sommarblommor och shoppat present. Så när T kom hem från jobb, barnpassning och träning stod jag och lagade mat det ena ledde till det andra och jag sa helt plötsligt rakt ut “Jag tänkte flytta hem snart, vad säger du om det?”

    Vad sa han? Jaha… jaaa… låt mig fundera lite. Inte ja vad härligt men inte heller nej det är nog ingen bra idé. Nej, han valde mellanmjölksvägen, låt mig tänka lite. Han får tänka, men säger han inte nej flyttar jag in i huset igen 1 juni. Nu får det bära eller brista, han kommer att avstå från att fatta beslut tills dess jag tvingar honom. Och nu tvingar jag honom! Hihi kanske inte så snällt… men jag kan inte går runt och vara snäll hela tiden. Nu får det vara nog med det!

    Och säger han nej, det passar inte. Ja, då är ju det ett besked som innebär att jag behöver köpa ett boende. Så nu gör jag det, jag tvingar honom att bestämma sig, på eller av. Gasa eller bromsa. Sambo eller singel.

    Kommentarer inaktiverade för Sommarplaner
  • livet,  Singelliv

    Uppvaktandets baksida

    Det finns mycket i livet jag testat men att dejta någon har jag aldrig gjort. Det hände en gång med en amerikan men det berodde mer på en kulturkrock än ett medvetet beslut att dejta någon. Jag trodde vi var tillsammans, han tyckte vi dejtade. Det slutade samma sekund som jag fick reda på att vi dejtade och inte var exclusive.

    En av anledningarna till att jag aldrig har dejtat tror jag beror på att jag aldrig haft något förhållandebehov. Idag mindre än någonsin. Jag gillar att träffa människor, jag tycker det är kul att flörta och jag älskar att bli kär. Sedan leder mina förälskelser sällan till något. Oftast blir det komplicerat, relativt vanligt är det också att jag är kär i någon som är lite svår. Hade det hänt en gång så hade det varit en slump men som att jag gör det svårt för mig är mer än regel än ett undantag. Han är antingen gift, bor långt bort, vi har aldrig träffats eller en tjej eller en kombination av allt. Gissningsvis beror det på att jag helt enkelt gillar att göra det svårt för mig, speciellt när jag inte är tjejen som letar efter ett förhållande. Ofta blir det bara lite konstiga relationer som saknar namn. Jag har ju varit i förhållande, två riktiga. Ett med Randis och ett med M. Tre respektive sju år varade det och det var säkert minst 5 år mellan dom.

    Min knepiga relationshistoria har dock en sak gemensamt. Mannen har varit med på noterna. Han har aldrig förväntat sig mer och han har varit lika bekväm med odefinierbara som jag. Tills nu. För första gången finns inga random flings, någon random sextande man utan det finns en man som älskar mig och en som uppskattar mig. Många skulle kalla mig för en player och det kan jag absolut vara men jag leker inte med andras känslor. Det tycker jag är ett av få spelkrav som finns. När jag började ana att Mr Icey hade känslor så gjorde jag väldigt klart för honom att jag inte hade några känslor och hade inget intresse av att ett förhållande. Mr A vet precis samma sak men påstår sig också inte ha några känslor. Det kommer och går men ibland känns allt väldigt fel. Under flera veckor förstod jag inte alls Mr Icey men nu tror jag att jag greppat det, samma sak har jag ju känt flera gånger. Ni vet när man är sådär smärtsamt nerkärad att man dumt nog accepterar vilka villkor som helst och inte alls tänker på sig själv. Hellre något än inget. Jag tror både mina uppvaktare i grund och botten är fascinerad mer än något annat. Relationerna är odefinierbara, det är gråzoner mellan lite av varje men framförallt är inget förhållande jämt, inte ur någon aspekt.

    Att bli överflödigt uppvaktad av två män på alla sätt och viss samtidigt är inget jag rekommenderar. Efter ett tag känns det som man försätter sig i en skuld. Jag kan aldrig ge tillbaks men värre än det, jag kan förmodligen aldrig ge dom vad de hoppas på. Jag vet det och dom vet det. Och de vet att de kommer bli sårad men jag vill inte förlika mig med tanken på att jag kommer behöva såra någon av dom. Dessutom är jag inte bekväm med att bli satt på en pedestal på det sättet. Mr Icey minst av alla. Han är inget annat än snäll, blyg, omtänksam, varm och väldigt söt (till beteendet). Ändå kunde jag inte låta bli att gå med på att träffa en sista gång.

     

    Kommentarer inaktiverade för Uppvaktandets baksida
  • Singelliv

    Nyckelspelarna

    Det fluktuerar en massa löst folk i mitt liv ju nu. Det är inte så illa som det var en annan gång men det är lite för många för mig just nu. Jag orkar ju knappt med mig själv, ännu mindre andra. Nu är tre av dessa fyra inte så energikrävande och de ger mig mest överdrivet mycket komplimanger. Det låter kanske hemskt, men inte ens det väcker något intresse hos mig. Det beror nog inte bara på att jag inte är i fas utan jag tror kanske det även beror på henne, Miss M. Hon som jag inte riktigt vill släppa taget om. Allt är så annorlunda nu och det finns ingen förälskelse däremot kanske det finns känslor. Det är så himla rörigt och jag är å ena sidan nöjd med att låta den boken var stängd men å andra sidan är jag sjukt nyfiken på hur den hade fortsatt. Jag låter den vara stängd ett tag till. Är det tänkt att vi ska vara något mer än ytligt bekanta så ger det sig med tiden.

    De övriga nyckelspelarna då jo, de kommer här:

    Icey – Ska jag vara helt ärligt så vet jag faktiskt inte vad han heter men han är från Island. Vi träffades under höstens resor och jag råkade hångla med honom några för många kvällar. Han fick känslor och jag tycker väl inte att det är slutet på världen att tillbringa en helg med honom så det är precis det vi ska göra. Jag har varit helt öppen och sagt att jag kan varken lova sex eller livslång kärlek men jag kan vara ett grymt kul sällskap under en helg. Han är världens snällaste, världens blygaste och världens kanske tråkigaste. Men han är varm och omtänksam.

    Mr A – Två dagar efter jag vinkat hejdå till Icey ska jag på någon form av märklig dejt med Mr A, en ung man från Norge som tycker jag är spännande. Han kommer till Göteborg och ska bjuda mig på varm choklad på Liseberg och på klassisk musik på Operan. Det blev helt enkelt för många romantiska och spännande förslag för att jag skulle kunna säga nej. Detta är också en man som jag träffat under hösten. En som tyckte jag var märklig i två dagar innan han vågade sig fram för att säga “hej, jag tror du är väldigt snäll och tycker du är väldigt fascinerande”. Både Mr A och Icey är gudomligt snälla men jag inser att jag inte är lika snäll. Däremot är jag tydlig. Övertydlig.

    Mr Grey – Ytligare en man som jag träffat under hösten. Då sa han kanske som mest hej och sedan var han mest ganska dissig. Han pratade knappt med mig. Jag lyckades dock snappa upp att han var gift och har tre barn. För några dagar sedan så skickade han några bilder från konferensen vi träffades på. Väldigt fina bilder. Sedan pratade vi lite om allt möjligt. På något sätt och jag vet inte hur för det finns ingen kemi eller spänning men plötsligt frågar han om vad jag tycker är sexigt hos mig. Jag säger som det är, att det handlar om personligheten. Sedan så skickat han spontant en bild (den nedan). Det händer inte så ofta men jag blev helt ställd. Inte nödvändigtvis pga av bilden utan för att det var så out of the blue.  Efter det så försökte han sexta lite men kemin fanns liksom inte men jag spelade med. Det spårade dock helt ut när han bad mig ta en sjal och knyta runt näsa och mun. Som den snälla flickan jag är så skrev jag att jag gjorde det. Sedan gick det utför när han ville att jag skulle ta en bild på sjalen. Ehh. Jag hade väl ingen sjal. Jag kom på ursäkt efter ursäkt men han blev mer och mer besviken och lite irriterad. Jag försökte locka med andra bilder, typ på mig men det var inte intressant. Sedan har vi inte hörts. Och det är helt okej. Fast jag tror han kommer komma igen. I dubbel bemärkelse.

    img_3327-2

    Kommentarer inaktiverade för Nyckelspelarna
  • Funderingar,  livet

    Måndagsdepp

    Jag är kall. Som att jag befunnit mig i en frysbox i en vecka. Mina tår är som isbitar och inte ens två omgångar med vetekudde tinar upp dem. Min kropp motarbetar mig idag. Den är sugen på ALLA onyttigheter. Hittills har jag ätit mackor, choklad, pannkakor (med hallon och keso i och för sig) och mer choklad. Ja, och nämnde jag choklad?
    Har hängt i soffan sen jag kom hem i stort sett. Idag hade jag velat haft någon här. Ni vet någon. Det är inte ofta jag längtar efter sällskap. Men ikväll hade det där otvungna sällskapet varit så himla skönt. Ett eget värmeaggregat. Någon som håller om och bara kravlöst tar hand om. Någon som liksom bäddat ner mig i soffan och get mig mer choklad istället för dåligt samvete (det är jag expert på själv..). Sån är känslan här nu. Istället är det jag, Idrottsgalan och min Marabou med caramel och havssalt.

    Kommentarer inaktiverade för Måndagsdepp
  • Killar,  Singelliv

    Kompishånglet

    Can-You-Be-Friends-With-Benefits

    Veckans dummaste alla kategorier var hånglet med min killkompis som jag känt i 4-5 år. Det var så idiotiskt. Jag har väldigt många killkompisar och har alltid haft, och en princip som jag har och lever stenhårt efter är att man hånglar inte med kompisar. Hångelkompisar ja men kompisar nej.

    Om vi börjar från början så är detta en kille som det nog aldrig funnits någon kemi med men jag har ibland känt att något skulle kunna hända för han vill. Jag tror inte han varit kär eller så utan mer att jag kanske varit en fantasi. Han har flickvän nu och hade även det sist vi sågs för ett år sedan. Vi har inte haft så mycket kontakt under året men nu kände jag att jag ville ses och för ovanlighetens skull passade det även honom. Det var väl en del att prata ikapp oss om. Efter lunchen hamnade vi på en fik. Ett iskallt fik. Jag är ganska klängig eller nej, väldigt klängig. Det finns nog inte en killkompis som inte tyckte det var lite för mycket men för det mesta går det bra. Jag var väl ganska klängig häromdagen också men det tror jag inte han tänkte på först. Vi pratade en del om hans förhållande och hur han såg det lite som jobb, att det är lättare att få nytt om man redan har ett. Det är med andra ord inte den rätta kvinnan för honom. Vi börjar sedan prata om mitt nygamla telefonragg A som är ung och lite dum. Det var han som kallade mig porrig och sexig. Jag sa till min kompis att jag inte alls förknippar mig själv med det ordet. Söt köper jag rakt av men porrig är så konstigt. Då säger min kompis att han ändå kan förstå A. Vid det här laget sitter vi väldigt nära och jag lutar mig mot hans bröst och han håller nog om mig. Jag tänkte inte så mycket på det. Vi pratade vidare men helt plötsligt känner jag hur någon okänd känsla infinner sig. Att jag frågar om han tycker det känns obehagligt varpå han svarar att det känns lite konstigt men väldigt mysigt. Jag erbjuder mig flytta på mig men det vill han inte och jag fryser så jag rör mig inte. Vi pratar om att han har hamnat i mitt kompisfack och dom hånglar man inte med. Speciellt inte med honom eftersom jag inte tror att vår bekantskap klarar några sådana bonusar. Jag förklarar att om något någonsin skulle hända så skulle det inte betyda något. Jag säger att jag skulle kunna hångla mot honom om jag var tillräckligt desperat men att det skulle vara för att jag ville hångla och inte ha något med honom att göra. Japp, jag gav en tydlig disclaimer. Jag känner ändå hur den här konstiga känslan infinner sig ibland. Nu i efterhand så tror jag det var kemi från hans sida och hångelsug från min sida. När vi är på väg hem så säger han att han velat kyssa mig i flera timmar. Då insåg jag nog att om jag ville kunde jag få hångla. Han följde med hem. Följde med upp i lägenheten och ja, en kram blev ett hångel som sedan blev ett hångel ++ med oralsex (jag vet inte varför men jag får ofta oralsex utan att behöva ge något). Det var inte för efter allt det roliga när han ligger och tittar på mig som jag anade att något var helt tokigt. Jag hade innan, under och efter hånglet förklarat att det var inga känslor involverade, det betydde inget och att jag vill att vi ska kunna vara kompisar även efter. Men så ligger han så där på armbågen så han tittar ner på mig (ansiktet är liksom ovanför mitt). Då börjar han smeka min kind och klappa mitt hår. Då får jag fullständig panik. Visst, jag skulle kunna få panik över att han inte är singel men det är verkligen inte mitt ansvar. Däremot får jag panik över att han har känslor för mig.

    På en skala mellan 1-6 där 1 är obra och 6 fantastiskt så var hånglet en 3:an, taffandet en 4:a och oralsexet en 5. Händelsen var typ -7. Men det positiva var att jag idag kunde ringa drängen och veta att inget skulle hända för jag är så otroligt osugen. Tanken är att jag ska träffa kompisen i veckan. Min kloka vän Kris uttryckte det så fint att det är helt och hållet upp till mig och jag bör bestämma mig för vad jag vill innan jag träffar honom och sedan stå fast vid det. Jag kan redan nu berätta hur det kommer gå, katastrofalt! Han är en sådan där kille jag äter till frukost. En ganska typisk svensk och lätt manipulerad man. Och jag är alldeles för bekväm och hångelsugen. Och självisk.

    Kommentarer inaktiverade för Kompishånglet
  • Förhållanden,  Känslor

    Tidsmaskinen

    Allt det där som Alex idag är så glad över känner jag mig helt gråtfärdig över att inte ha. Inte för att jag behöver en man. Inte för att jag vill ha tillbaks min gamla man. Men ibland är även jag mänsklig och kan känna att jag vill ha partner som stöttar och tar emot dagar man faller. Någon att skratta med, någon att skapa minnen med, någon som är den första personen man ringer när man har något kul att berätta. Det saknar jag just nu. Någon som bara finns här och delar minuterna med mig. Istället går sekunderna lika fort som timmar. Jag vill ju bara att det ska bli natt. Att jag ska få sova. Och att ännu en dag passerar.

    När jag tänker på någon så blir det av förklarliga anledningar nästan alltid honom eller oss jag tänker på och då kommer det. Det enorma sveket. Det som gjort mig så rädd och feg. Det som gjort att det är något som fattas i mig. När jag tänker på någon så tänker jag att jag ju aldrig kan veta att det inte kommer sluta lika katastrofalt som det här. Jag litade på honom, inte att älska mig i alla evighet men jag litade på att han aldrig någonsin skulle såra eller svika mig. Att om det tog slut så skulle det ske på ett värdigt och respektfullt sätt. Inte att han skulle dra hem unga tjejerna för att ha sex i vår säng. Inte att han skulle säga att jag skulle bli en dålig mamma för att sedan få barn med någon som knappt kan ta hand om en katt. Inte att han skulle göra slut för att bli ihop med någon som hänger ut honom som ett svin på internet. Vi måste ju varit helt katastrofalt dåliga om det han har nu är bättre. Han måste ju hatat mig obegripligt mycket för att göra så här mot mig. Det är okej att inte tycka om mig, det är okej att hata mig men inte luras. Inte få mitt förtroende och sedan vara den som använder det mot mig för att såra mig så mycket det bara går.

    Det har varit en jobbig vecka. Livet är inte på topp. Det är mörkare ute. Jag längtar efter ett liv, efter ett hem, efter en framtid. Jag vill så himla gärna ha honom ogjord. Han babblade om en tidsmaskin på Facebook häromdagen. Jag vill också ha en. Jag vill åka åtta år tillbaks i tiden och aldrig ha blivit kär. Precis så är det. Och exakt det är det enda jag inte kan göra.

    Kommentarer inaktiverade för Tidsmaskinen
  • Singelliv

    Fest är alltid en bra idé

    Jag vet inte riktigt när men någonstans längs vägen efter några utekvällar så insåg jag att jag inte bara är fantastisk utan även singel. Det tillhör knappast mitt mest frekventa ordval men det är fakta. För att hjälpa mig själv ytligare på traven i accepterandet av detta faktum bestämde jag mig för att ha en “jag har blivit singel”-fest. För sådan är jag, jag fullkomligt älskar fester. Så okej, mitt misslyckade förhållande är inte mitt stoltaste ögonblick men det hände. Vi misslyckades katastrofalt. Det var någon dag eller två för ett tag sedan när jag trodde vi skulle bli ihop och jag blev rädd för att ställa in festen. Det hade om möjligt varit mer pinsamt än att det tog slut. Att skicka ut save the date kort och sedan ställa in för man blivit ihop igen. Förmodligen lika bra att jag tyckte det var pinsamt. Min poäng är bara att jag firar inte att förhållande är slut men det finns två sidor av varje mynt och man kan sörja och glädjas åt samma mynt fast olika sidor.

    Nu är festen snart. Gästlistan är vad som kan kallas för exklusiv men det blir lite så när ens vänner bor en bit bort. Och det är helt okej. Festen är för min skull. En del av bearbetningen till att stänga boken. Hursomhelst, fest är alltid en bra idé. Och vill du ha fina inbjudningar så klicka över dig till Etsy (ja ja, jag är en etsy knarkare av rang). Här kommer mina favoriter för singelfest inbjudningar.

    il_570xN.371724706_e7lw
    Inbjudan från MTipsy

    il_570xN.545286991_lvtq
    Inbjudan från Lane34Party

    il_570xN.629317791_a4at
    Inbjudan från LeilaandStitch

    Kommentarer inaktiverade för Fest är alltid en bra idé