Nu tänker jag bara skriva det här. Det kanske varken har rätt meningsbyggnad eller är speciellt logiskt men jag måste få skriva av mig. Kan vara så att det innehåller en svordom för mycket men mitt vokabulär är inte speciellt stort denna stund.

Idag är en sådan jävla skitdag! Jag hatar idag. Det beror säkert delvis på att jag är svinigt trött men min mentala ålder är ungefär lika hög som dagens datum. Inget är bra med idag eller jo, kanske att solen just gick i moln. För det här förbannade soliga pissvädret verkar göra alla glada. Tror de att bara för att solen kommer ut så blir allt bra!? Korkade människor. Det var bättre när det var kallt och grått och alla var miserabla.

Min pappa är på sjukhuset. Strålningen gör honom trött och svag och jag tycker det är hemskt att handskas med. Ännu hemskare känner jag mig för att vara så frånvarande. Jag må bo med mina föräldrar större delen av veckan, min kropp bor här i alla fall men tankarna bor långt långt bort. Jag har dåligt samvete för att jag för tillfället inte orkar bryr mig tillräckligt mycket om den enda man som aldrig skulle svika mig.

Den där flörten jag pratade om imorse. Det inlägget skrev jag igår kväll men hann aldrig publicera. När jag väl lagt mig så fick jag för mig att göra lite internet research. Sådär som jag gör. Vissa kallar det visst för stalking, jag kallar det för tillgänglighet. Så jag kollade lite och upptäckte att han var gift. Då blev jag helt rasande. Vem fan ljuger för en obetydlig fling? Vad är poängen med det? Jag frågade till och med igår om dom inte skulle gifta sig varpå han säger aldrig med henne. Imorse skickade han ett sms och helvetet bröt ut. Från min sida vill säga. Han var ganska lugn. Sömnbrist, enorm irritation över att den mitt hjärta vägrar släppa inte hört av sig, orolig för pappa och onödiga lögner. Det är inte rätt dag att bråka med mig. Man får vara ha lika stort tålamod som med bortskämda barn och vara snällare än man är mot sin favoritperson.

För självklart har han inte hört av sig. Mitt älskade M som jag misstänker kommer göra mig så besviken när denna tortyr vecka är över. Jag vill egentligen bara gråta idag. Det eller ringa honom och bara be om en kram för jag är trött på att möta motgångar ensam. Ta ut förlusten och besvikelsen i förskott. Idag kämpar jag mot tårarna. Dom ligger alldeles för nära ytan nu. Alldeles för nära. På söndag ska de förmodligen åka på en bilträff – en träff jag följt med på under sju års tid. Folk känner mig, känner oss. Nu ska han dit med henne. Det gör så in i helvetes jävla ont. Som så mycket annat. Som alldeles för mycket annat. Jag förstår inte varför alla måste få veta att han har en ny tjej. Räcker det inte att han snabbt som fan var tvungen att berätta för alla att det var slut. Måste han visa upp sin 17 år yngre sambo för alla? Ja, det svider något att hon är så ung eller så mycket yngre. Folk skrattar åt hans 40-års kris. Jag har aldrig brytt mig om vad folk tycker och tänker men av någon anledning svider detta mycket. Kanske för att jag vet att han inte ens är lycklig. Jag vill tro att om jag såg att han var lycklig skulle detta var lättare.

Nä. Nu går jag och äter tårtan jag bakade till mamma. Hans mamma fyllde år för en månad sedan idag och då skickade jag ett sms och sa grattis. Gjorde han det för min mamma? Klart han inte gjorde. Han är för självisk. Trots allt, det är ju inte som om jag och min familj någonsin betytt något för honom. När jag i höstas, en vecka efter att han sagt att han ville göra slut, berättade för honom att pappas testresultat kommit tillbaks och att det var cancer så sa han “det är bara att gilla läget”. Hans EQ är ett skämt. Fan ta honom. Han är nio år äldre än mig och beter sig mer som 1 än 41. Nu är det bra nära att jag i stundens hette bara skriver att jag hatar honom. Det är precis det jag inte gör. Fan.

Tårta var det ja. Och där kom tårarna. Ridå.

Ps. Om ni känner att detta var lite för bittert för er så titta in hos Alex. Hon bjöd på bästa skrattet igår.