• Förhållanden,  livet

    Hur gör man med en dumpad kompis?

    timthumb.php

    För några veckor sedan så frågade en tjej mig hur jag hade velat att mina vänner och kompisar var och gjorde för mig precis när jag hade blivit dumpad. Jag gav ju aldrig mina vänner en chans. Jag stängde ute dom helt i flera månader. Efter kanske tre månader så skickade jag i alla fall ett mail och förklarade frånvaron men bad också om tid och plats att få vara själv. Alla reagerar ju annorlunda när dom blir dumpande och just det tror jag är viktigt att tänka på även om det är uppenbart. Tjejen jag träffade sa att det kändes som om hennes kompis som precis hade blivit dumpad bara helst ville vara ledsen. Sådan var ju jag med, tills det slutade vara så. För mig var det viktigt att få vara ledsen. Att det var okej att vara ledsen. Det kan inte varit kul för min kompis Kris som jag pratade med varje dag att lyssna på mig men inte en enda gång övergav han mig. Han kan säkert svara bättre på frågan om när det vände än vad jag kan. Jag vet att jag flera gånger sa att jag måste få vara ledsen och att jag var okej med att mitt ex inte var ledsen för jag visste att i slutet skulle jag vara den som mådde bäst fortast. För jag tog mig tid. Och tid, tid är det enda som hjälper på riktigt. Det finns inga quick fix till att pussla ihop ett krossat hjärta. Du kan hångla hur mycket du vill, dricka hur mycket vin som helst eller äta hur mycket Ben & Jerry som helst – inget kommer hjälpa i längden. Vissa saker som brist på sömn och mat kommer göra sitatutionen värre än den är men då får det faktiskt vara så ett tag. Brist på sömn är dock betydligt värre än bristen på mat. En snäll kompis påpekar att det inte är så bra men säger också ifrån när det gått för långt. Alla separationer, alla människor, alla förhållande är olika och jag kan bara utgå från min situation men här kommer några tips på vad jag uppskattade och inte uppskattade efter att jag blivit dumpad.

     

    – Säg aldrig något så idiotiskt som “jag vet precis hur du känner”. För du vet inte. Inte så där exakt och precist som det uppfattas. Jag blev uppriktigt arg när jag fick höra sådant.

    – Var ett tyst sällskap. Att bara finnas där var kanske det jag saknade mest. Att gå från ett samboförhållande till extrem ensamhet var tufft. Samtidigt orkade jag inte vara social.

    – Ställ inte en miljon frågor. Eller ens två. Hade jag velat prata så hade jag gjort det.

    – Snacka inte skit om exet. Tanken var säkert god men det gjorde mig bara förbannad.

    – Erbjud inte hjälp utan gör det bara. Istället för att fråga om du kan bjuda på middag så laga middag och kom över.

    – Hör av dig. OBS! Inga frågor.

    – Tyck inte synd om den nydumpade kompisen. Det är så nervärderande.

    – Säg ifrån. Som sagt, en väldigt bra vän är inte bara snäll genom att vara snäll utan en bra vän säger ifrån med kärlek. Någon dag måste man våga/orka ta tag i livet. Hur man gör det är upp till var och en. Det må vara något idiotiskt som när jag blev tokfull en tisdag och hånglade med en 21-åring för jag var så jävla trött på mitt ex och hans konstant svek. Att jag kunde skratta åt mig själv var nog ett tecken på att jag kommit längre än jag trott. Och att jag då hade vänner som skrattade åt mig och inte dömde mig var viktigt. En moralpredikan där och jag hade nog krupit tillbaks in i mitt skal.

    – Ställ upp. Det krävs ganska mycket mod när man blivit dumpad och känner sig som värst att be om hjälp. Så om det händer säg då inte nej. Om du inte kan hjälpa själv så kanske du kan hjälpa genom någon annan?

    – Använd inte ordet singel förrän din kompis gör det.

    Kommentarer inaktiverade för Hur gör man med en dumpad kompis?
  • Förhållanden,  Känslor,  livet

    Tid

    tumblr_kvwwr60nhD1qa9nl1o1_400

    Jag mår verkligen bra nu. Det hoppas jag i alla fall att jag gör. Det känns så även om jag inte kan se tillbaks på året eller separationen och le. Men det kommer jag nog aldrig kunna. Det har varit mitt livs tuffaste år. Utan tvekan. Jag vet att jag sa det så många gånger i våras, att jag vill bara gråta tills det inte gör ont längre. Jag vill få ge mig tid att vara ledsen. Jag vet att jag konstaterade flera gånger om att jag vet att mitt ex har gått vidare mycket fortare men att jag är den som kommer må bra fortast. Och vet ni, precis så blev det ju. Men fy fan vilken resa det var att komma hit. Det fanns dagar (framför allt nätter kanske) då jag verkligen ville dö. Då jag till och med skar mig med en sax eller kniv. Det ska ganska mycket kraft till för att det ska bli några sår. Så mycket kraft hade jag aldrig. Det blev repsår som värst, fast det var väl illa nog. Jag visste bara inte vad jag skulle ta mig till. Det gjorde så ont inuti att jag kunde inte hantera det. Fysiska skador var så mycket lättare att hantera. Nog tänkte jag på självmord ett par gånger men nej, det var aldrig aktuellt. Det är väldigt stor skillnad att tänka på det och att faktiskt göra det. Ibland var det bara så mörkt, hopplöst och smärtsamt att jag såg ingen annan utväg. Jag sörjde och blev psykiskt misshandlad under tiden – klart att det gjorde ont, klart att det var tufft. Jag minns att jag vid mitt första besök på psykakuten kände en sådan trygghet i att någon konstaterade att separationer kunde vara traumatiska och att jag “bara” kände mycket men tänkte väldigt klokt och sansat under alla känslor. Det var väl inte lika kul när psykologen av samma anledning ansåg att jag var klar med min behandling, vad än nu det var för behandling. Vi klickade inte, hon tyckte exet var en idiot och att jag skulle genomlida första året av sorg och sedan skulle allt bli bra. Jo, och rutiner. Rutiner tyckte hon var lösningen på mycket.

    Det ska erkännas att jag gråter när jag skriver det här. För jag blir ledsen av vad han gjorde mot mig. Att han kunde få mig att må så dåligt. Jag trodde aldrig, aldrig det. Och det var och är än idag inte okej. Med det sagt så är jag så himla glad att jag tillät mig vara ledsen, att det en dag bara slutade göra ont. Jag är glad att jag inte valde några snabba eller dumma lösningar. Jag är glad att jag inte utnyttjade andra för att få mig själv att må bättre. Jag är nöjd att jag tog mig tid att lära mig stå upp, lärde mig må bra och tillätt mig att gå vidare. Allt som krävdes var tid. En himla massa tid. Det kan ibland kännas surt att jag slösade ytligare ett år på honom (indirekt) men ska jag någonsin ha ett lyckligt och hälsosamt förhållande igen som måste jag vara hel. Jag hade säkert kunnat ge mig in i ett förhållande i somras men det hade varit för tidigt, för mig. Jag hade varit lycklig men jag hade fortfarande alldeles för mycket baggage och för många oavklarade kapitel samt en jädrans massa splitter kvar från mitt krossade hjärta. Det var inte helt. Och jag vill sätta ihop mitt hjärta själv, inte med hjälp av någon annan. För innan man känner och älskar sig själv så tror jag inte man kan bli lycklig med någon annan. Dessutom vill jag bli kär för att det bara händer, inte för att jag känner mig tvungen eller stressad. Då kan man tänka att exet kanske var kär i mamman till hans barn. Det tror han säkert att han var. Duschdejten sa något smart en gång angående det där med att vara kär och det var “ibland har jag trott att jag var kär men det har visat sig att jag bara var kåt”. Så tror jag att det var för exet. Han kan ha insett det själv, eller så har han inte det. Men att han är i förhållandet av fel anledningar, det vet han.

    Jag skulle så gärna vilja att mitt ex tog sig tid. Jag skulle så gärna vilja att han också mådde bra. Jag skulle göra vad som helst för att ge honom lite av min lycklig. För hur mycket av ett svin han än har varit så förtjänar han inte att må som han gör idag. Jag önskar bara att han visste om det själv.

    Kommentarer inaktiverade för Tid
  • Förhållanden,  livet

    Nya sätt

    Vi struntar i mitt Jerry Springer avsnitt till liv. Jag lägger hela det livet på is. Han har värre humörsvängar än PMS kvinnor eller manodepressiva. Eller så är han kanske manodepressiv. Jag vet inte och jag orkar inte tänka på det en minut till.

    Nu lägger jag mitt fokus på bodelningen. Jag tog upp det idag eftersom han verkade på bra humör på morgonen men var sedan på riktigt dåligt humör på kvällen. Han sa att jag fick komma med förslag på datum jag kunde ses så skulle han fundera på det. Alltså, att försöka ha en konversation med honom är som att försöka resonera med en två åring i ett raseri utbrott. Det bara går inte.

    I månader har jag väntat på att han ska må bättre, att han ska tänka klart och neutralt. Det går inte. Det kommer inte hända någon gång snart.

    Det är smärtsamt att höra någon man älskar må dåligt. Det är tragiskt att det gått så här långt. Det är hemskt att han har tappat kontrollen så fruktansvärt mycket. Jag vet bara att jag kan inte gå runt och bry mig om honom när han varken förstår eller uppskattar eller ser hur hans beteende påverkar mig.

    Kommentarer inaktiverade för Nya sätt