• Mr T,  T

    Osäkerheten

    Jag har inte skrivit något om mig och T på ett tag och jag tänkte… att något kanske jag ska nämna om det. Som jag tidigare skrivit så träffas vi fortfarande som par, något som inte bara överraskar Natalias mamma och min chef, utan många som frågar finner nog detta lite underligt. Att vi flyttade i sär men fortfarande är ett par. Att vi gick från sambos till särbos, det utmanar nog gemenemans syn på hur relationer ska utveckla sig.

    Det är inte så här jag vill att mitt liv ska vara, jag vill gärna ha hela kakan med familj och barn – men just nu klarar inte T av mer än detta. Att välja när vi ska träffas och att kunna krypa in i sitt hem utan krav på umgänge. Han är inte i mentalbalans och han säger det själv, men jag har ännu inte utmanat och frågat hur han jobbar med att ta sig till en mentalt stabilplattform. Men ett steg i taget.

    Nu är det så att T och jag träffas, regelbundet men det jag saknar är att ses på stan, gå på middag, se en bio, umgås med andra eller umgås hemma hos någon av oss med familjen. Jag anar att jag har högre förväntningar, att frekvensen jag vill träffas med inte riktigt matchar frekvensen han klarar av att binda upp sig till – så jag försöker backa och andas. Uppskatta den tid vi ses och ger varandra.

    Just idag är mitt tålamod lite sämre, han är ovanligt tyst (kanske beroende på jobbkonferens) men min förståelse och mitt tålamod är inte på topp. Något som påverkar hela dagsformen och jag finner mig själv ständigt tittande på mobilen för att se om han reagerat. Suck.

    Kommentarer inaktiverade för Osäkerheten
  • livet,  Mr T,  Okategoriserade,  T

    Kärleken och barnfrågan

    Okej, dags att skriva något om det här va? Jag vet inte riktigt hur jag ska börja eller vad jag ska skriva – så känns det rörigt är det för att det kanske är lite rörigt 🙂

    Mr T. Vår relation fortsätter. Vi ses regelbundet och har inte slutat varken under renovering, under flytten eller sen dess. Vi träffas och pratar, äter middag, T har kommit med frukost, vi har rena sexmöten och gör saker tillsammans. Nu i veckan kände jag att det gått tillräckligt lång tid för att ställa frågan om var vi är på väg och vad T känner. Jag vill veta om våra träffar är ett rent fysiskt behov – eller om det finns något mer. Ur mitt perspektiv är det ju mer, det är mycket. Mina känslor för T har inte förändrats utan de finns där varma, fina och bubbliga. Anledningen till att jag vågade fråga om vad han tycker är att jag upplever att han börjar öppna upp mer, må bättre och att det här utrymmet han fått gör honom gott – och att han är mer angelägen om att träffas än förut.

    Sen kommer ju barnfrågan. Den är tung. I helgen när Natalia och M var på besök frågade så klart hur jag tänker i frågan. Jag har en tanke om att jag ligger lågt på det området tills efter jul, men då måste jag börja agera. Det kommer aldrig ett bra tillfälle eller rätt tid för att göra det. Jag har väntat i 10 år på rätt tillfälle, rätt man, rätt situation osv osv. 

    Jag googlade (igen) och läste mer information om hur, var och när. Fick ångest för att jag nu passerat 39 och raskt närmar mig 40. Så efter en söndag med ångest och mycket tårar och självömkan bestämde jag mig för att jag måste fråga T om vad han känner för oss. För att om han vill ha sex så är det dags att starta skaffa barn processen efter årsskiftet.

    Så i onsdags förvarnade jag, ställde frågan och fick svaret jag räknat med. “Jag vet inte, jag får tänka på det”. Så på frågan vad är vi, vad tycker och tänker du om oss är svaret oklart. Han har några veckor på sig, sen kommer jag ta distans, då tar jag kontakt med en reproduktionsklinik och bolar mina första möten. Första mötena är med en läkare som gör en besiktning av reproduktionsorganen och därefter måste man träffa en psykolog för att säkerställa att jag klarar av att bli en förälder.

    Så, i januari tar jag det första steget. Och hoppas att det är lite sexigare än en ultraljudstav som inspekterar mina ägg och statusen på min livmoder.

    Kommentarer inaktiverade för Kärleken och barnfrågan
  • Hem,  livet

    Hej hej!

    Jodå,jag lever och jag har vid flera tillfällen försökt att blogga, men aningen har jag tappar inspirationen, ämnet eller idén på vägen mellan tanke och handling.

    Läget i livet är rätt bra. Jag tränar regelbundet, springer tre-fyra gånger i veckan och lyckas få ihop en distans mellan 20-30km. Något jag är nöjd med för tålamod är något man måste ha med sig när man är på väg tillbaks från skada.

    Jag bor mer och mer i huset tillsammans med T och från och med den 1 juni flyttar jag tillbaks. Jag fattade beslutet att testa att inte invänta ett beslut från hans sida, efter samtalet med hans exfru. Ska jag avvakta ett besked från honom kan jag få vänta tills jag blir både gammal och grå (okej Natalia, äldre och gråare!). Så jag funderade och eftersom min deal med lägenheten jag lånat löper ut sista maj, och de hade fått en förfrågan på att hyra ut till någon satsade jag. Så nu flyttar jag hem, och får vi inte detta att fungera och bli bra, ja då flyttar jag och alla mina grejer ut och bosätter oss någon annanstans. Jag låter sommaren vara försöksperioden och utvärdering kommer att ske i senare delen av augusti. Då bostadsmarknaden tar fart igen efter sommarstiltjen.

    På jobbet rullar det på, det kommer upp lite nya problem att lösa och lite gamla problem löser sig. Det är tydligt att den sommarvärme som intagit landet påverkat känslan på kontoret och det är mindre folk inne, det är lite lugnare tempo och folk är redan brunbrända, glada och fräscha. Den här solen gör verkligen något med oss!

    Socialt mår jag toppen, jag försöker boka in träffar med mina vänner regelbundet. En eftermiddag i solen med en, en middag på restaurang med någon annan, det känns som att energin räcker till mer och även lusten att prata och hålla kontakten.

    Och jag ska försöka vara lite mer frekvent med mina uppdateringar igen!

     

    Kommentarer inaktiverade för Hej hej!
  • Kärlek,  livet,  Mr T,  särbo,  T

    Sommarplaner

    Alex och Natalia skriver om sina sommarplaner och jag har i ärlighetens namn inte så mycket att skriva om det. Ibland gör det mig lite stressad men oftast gör det mig inte ett skvatt. Jag har på känn att det här blir en grym sommar i Sverige och blir det inte det så sticker jag väl utomlands. Själv eller i sällskap, det får lösa sig tänker jag.

    Jag har ju skrivit lite nu det sista om mig och T. Att det känts bättre, lite ljusare och att vi ska iväg på utflykt till Stockholm i helgen tillsammans. Hans gudmor fyller 90 och vi firade hans gudfar i slutet av oktober så det känns fint att få bli med och hänga med såväl T som hans familj. Barnen är med mamma till mormor så det blir bara vi två, minus hotell övernattning eftersom T i stort sett sover fler nätter på hotell än hemma i den egna sängen.

    I två dagar har vi nu hängt, igår sommarvärme, närhet och solstolshäng. Idag har T jobbat men jag har joggat, planterat sommarblommor och shoppat present. Så när T kom hem från jobb, barnpassning och träning stod jag och lagade mat det ena ledde till det andra och jag sa helt plötsligt rakt ut “Jag tänkte flytta hem snart, vad säger du om det?”

    Vad sa han? Jaha… jaaa… låt mig fundera lite. Inte ja vad härligt men inte heller nej det är nog ingen bra idé. Nej, han valde mellanmjölksvägen, låt mig tänka lite. Han får tänka, men säger han inte nej flyttar jag in i huset igen 1 juni. Nu får det bära eller brista, han kommer att avstå från att fatta beslut tills dess jag tvingar honom. Och nu tvingar jag honom! Hihi kanske inte så snällt… men jag kan inte går runt och vara snäll hela tiden. Nu får det vara nog med det!

    Och säger han nej, det passar inte. Ja, då är ju det ett besked som innebär att jag behöver köpa ett boende. Så nu gör jag det, jag tvingar honom att bestämma sig, på eller av. Gasa eller bromsa. Sambo eller singel.

    Kommentarer inaktiverade för Sommarplaner
  • Kärlek,  Relationer,  T

    Mad not sad!

    Ja, i veckan hände det. Jag reagerade med att bli arg istället för ledsen när T betedde sig som en urbota skitstövel! Arg så att jag låg vaken stora delar av natten mellan onsdag och torsdag. Det puttrade först, sen började det koka. När jag berättade det för min kollega och vän som hängt med mig i mer än tio år och tre pojkvänner log hon och konstaterade att jag äntligen nått det stadiet. Då när jag äntligen börjar reagera med ilska, när jag börjar stå på mig och sätta värde i att få äran vara min pojkvän. Så sa hon. Hon sa också att hon hoppades för Ts skull att han skulle förstå förändringen, att förstå konsekvenserna av att inte ändra sitt beteende… för som långvarig vän har hon sett det hända förr. Det är nog sant också det hon sa om att T inte förtjänar att vara min pojkvän så som han beter sig och har betett sig det sista året, men det förändrar inte det faktum att jag hoppas att han ändrar sig till den bättre versionen av sig själv igen.

    En man med kloka ord och tankar som han sätter på pränt

    Kommentarer inaktiverade för Mad not sad!
  • Funderingar,  livet,  lördag

    Min helg

    Låt oss säga att jag trodde att den skulle innehålla lite häng med mr T och hans barn (som jag inte träffat sen 19 december) men så blev det inte. Efter en sväng i motionsspåret blev det chiligryta som Natalia svängt ihop och fredagsmys framför på Spåret. Mycket prat också, för ibland blir det lite rörigt när hjärtat och hjärnan tävlar om vem som ska dra slutsatser.

    Okristligt tidigt ringde larmet igår, dags att köra Natalia att åka till bussen. Sen åkte jag hem och sov ett par timmar till och försökte få tag på mr T. Tyckte att han var lite väl dålig på att återkoppla på de där planerna som jag  upplevde hade gjorts förra söndagen. Om att se till helgen, alla fem. Så när jag efter vad som kändes som tusen försök fick tag på honom och han skickade tio meddelanden om hur hans dag gick i ett och att han skulle eventuellt träffa ett par kompisar på middag och att jag kunde hänga med om jag ville. Det var inte alls det jag ville och inte alls vad vi hade gjort upp. Så när han ringde ett par minuter senare så var jag ledsen och besviken men inte arg. Natalia tror inte att T förstår ledsen, besviken och ledsen är inte ett språk han talar. Det är känslor som kanske övernyttjats eller inte väkcer något i honom, känslor han inte kan tolka eller känna in. Min kompis E har en man som har samma begränsning, det kanske är så att arg är det språk jag måste lära mig för att han ska förstå?

    Jag krashade där och då i bilen, och frågade hur han vill att jag ska tolka hans tystnad. Om han vet vad det gör med mig och min hjärna. Ett helt idiotiskt samtal att ta när vi båda satt i varsin bil, på väg någonstans men jag kunde varken stoppa tankarna eller orden, de bara vällde ut. Självklart avslutades inte samtalet, men han lovade att vi ska prata mer senare i veckan efter hans tjänsteresa.

    Så jag landade hemma hos fina E och vi röjde vind. Vilket projekt det är att flytta hus! Herrejäklar vad saker vissa familjersamlar på sig. Vi bar ner kassar med barnkläder, böcker, udda möbler, oöppnade ikea paket och skolådor. Sen rensade vi. Skänka till familj, skänka till återvinning, slänga och spara. Vi rensade äldsta barnets garderob och till sist gjorde  vi oss av med skänka. Det är så skönt att låta hjärtat och hjärnan vila och bara jobba. Vika, rensa, packa och bära. Bli bjuden på mat, härliga barn och lite kattmys.

    Kvällen bjöd också på fövånande kontakt från mitt ex. Om ni minns den deprimerade killen jag blivit dumpad av när jag började blogga? Den killen som krossade mitt hjärta. Träffad honom över en jobblunch strax innan jul och vi passade på att även återkoppla lite privat. han berättade att han och hans sambo skulle bli särbos (tillfälligheten) och igår kom ett sms. Han var nog intresserad av att slå sönder lite ensamtid en lördagkväll och han trodde väl att jag var ensam också.

    Ja, en helg som inte alls inneburit det jag hoppats på men som varit fylld med bra tid trots det.

    Kommentarer inaktiverade för Min helg
  • Date,  Kärlek,  Mr T,  särbo,  T

    Två år

    Näst sista dagen på året är min och Ts dag. Det är då det sa klick för mig, T var snabbare – han hade trillat dit för mig redan på vår första dejt i november.

    I år laddade jag för en tuff dag, för jag hade lovat min vän E att jag skulle ligga lågt, låta T vara den som tog initiativet, styrde dansen och jag skulle bara följa. Jag sysselsatte hjärna och händer med att tvätta, träna, se på Tour de Ski och vinka av Natalias föräldrar som åkte till Island för att fira in det nya året. Så på eftermiddagen trillade det in ett meddelande som frågade om jag hade tid att ses. Öh, självklart!

    Vi sågs på en av mina favoritrestauranger i stan. En fransk bistro där det inte går att boka bord, men kvällen innan nyårsafton är en lugn kväll på stan, så jag var där först och fick snabbt ett bord och när servitrisen kom förbi beställde jag in två glas prosecco eftersom T precis klev in genom dörren. Sen hade vi en dejt, en riktig dejt. Vi pratade om allt möjligt och jag hade lovat mig själv att under våra dejter undvika tunga ämnen, jobbiga frågor och bara flyta med och njuta, men vi touchade även det. På ett skönt, sunt sätt.

    Vi konstaterade snabbt att vi båda ätit extermt lite under dagen och beställde en delad förrätt, varsin huvudrätt, drack gott vin och flirtade.

    Därefter strosade vi vidare mot vår lilla stammis vinbar där vi fortsatte pratandet, flirtandet och pussandet. I morse konstaterade T att han var väldigt glad att vi tagit upp dejtandet och han ville gärna ses någon gång i veckan som kommer. Så ett tufft kärleksår avslutades på bästa tänktbara sätt, med hopp om ett bättre 2018.

    Kommentarer inaktiverade för Två år