Jag mår bra nu, jag gör verkligen det. Jag lever ett kul och lite smågalet singelliv och trivs bra med det. Däremot så är ju inte kapitlet med M avslutat. Han och jag har ett helt bohag att reda ut. När jag slipper prata med honom så är allt okej och inte speciellt energikrävande. När jag däremot behöver prata med honom så slukar det energi som inget annat. Det fullständigt dränerar mig på varenda litet andetag.

I tisdags åkte jag hem för jag vill bestämma ett datum för när vi ska ses och stänga den är boken för gott. Jag hade frågat i en vecka på sms och försökt ringa men det gick inte. Då skickar jag ett sms och säger att jag åker hem. Då säger han att han har tid i början av nästa vecka. Varpå jag frågar när och hur många timmar han avser avsätta. Han svarar inte och jag åker hem.  Hon kommer hem när jag sitter och väntar. Hon börjar frenetiskt prata om sin nya häst. Jag säger mest “jaha”. Jag frågar om dom pratat något om framtiden, om dom vill bo kvar i huset. Hon säger att hon vill bo närmare ett stall. Hon säger att hon ska ringa M för att kolla om jag får komma in. Jag säger att jag vill inte komma in men att det inte spelar någon roll vad han säger. Dramatisk som hon är gör hon en stor sak av det och stämningen går från trivsam till hotfull på några sekunder. Jag sitter lugnt på stolen och Instagramar. Allt för att undvika bli indragen i deras drama. Hon åker igen, hon kommer igen och parkerar bakom mig som ett bevis på hennes låga IQ (jag kommer ju inte därifrån innan hon flyttar på bilen). Han kommer, jag går fram till honom, hon sätter sig i bilen igen och där någonstans ser jag hennes mage. Hon är gravid. Jag frågar M om det är så och han svarar inte. Hon börjar skrika och gapa om att jag måste låta honom leva sitt eget liv, respektera honom och låta honom utvecklas. Jag påpekar att jag tror alla kan se att han utvecklats om än inte till det bättre och säger att jag bara är här för att få ett avslut. M som är konflikträdd deluxe säger inte ett ord utan tittar mest ner. Hon pratar och anklagar mig för en massa och jag säger att jag inte bryr mig om vad hon tycker eller orkar ta hänsyn till hennes behov för dramatik men lugnar henne med att jag vet att hon finns. Hon fortsätter prata och till slut orkar jag inte mer så jag ber M att gå in med mig. Då blir hon lite mer galen och jag säger att om hon nu tycker om honom så kan hon väl vara snäll och inte så aggressiv eller manipulativ. Han kanske faller för hennes självömkan men jag är inte lika tålmodig. Jag säger även att jag inte tänker bli uppläxad av henne när det gäller respekt. Jag hade kunnat träffat hennes kille i smyg men valde att inte göra det. Jag säger att M har varit helt tydlig med att det är slut så om han sagt att jag inte förstår det så ljuger han. Jag påpekar även att jag aldrig påstått att han valt fel tjej men om han tycker att han genom åren har valt fel flickvänner så är det hans åsikt. Slutligen poängterar jag att jag självklart inte känner henne men ännu mindre känner hon mig. Hon fimpar sin cigarett och mumlar något och åker iväg. M och jag går in. Vi möts av en ny katt, kattbajs, skräp och henns post utspridd på golvet. Det är mest brev från lånföretag, inkasso och Kronofogden. Jag sätter mig vid matbordet och frågar M om han vill berätta vad det är som händer. Han säger att hon är gravid. Dom vet inte hur långt gången hon är. Och att deras förhållande är väldigt osäkert. Jag kommenterar att barn är ett livs projekt, inte något man kan göra slut med några dagar i veckan och frågar om han vet vad han gör. Han säger att han mår dåligt och bla bla bla. Jag skriver inte bla bla bla för att jag inte respekterar honom utan för att det är inget nytt. Det är tredje gången på sju månader dom är gravida. Visa sekunder går han att prata med som en vuxen rationell människa men andra stunder är han fullständigt idiotisk. Det hela urartar och jag försöker lugna ner honom. Han blir ganska våldsam men slår mig aldrig, kanske mycket för att han vet att jag aldrig skulle slå tillbaks men skulle ringa polisen. Hans flickvän slår ju mest tillbaks. Lite då och då får man påminna honom om att jag inte är hon även om jag i visa svaga stunder sjunker till deras nivå och slänger ur mig så många onödiga kommentarer. Att kvällen var en katastrof insåg jag snabbt men jag accepterar ju inte att det är så här. Han får inte bete sig som en bortskämd snorunge alternativt som en obalanserad pubertetsunge. Jag förklarar för honom fördelarna med att vi kan komma överens. Jag påpekar att vi var ihop i sju år. Vi var bra som vänner. Det finns ingen anledning till all denna drama bortsett från att han är så van vid det. Det går inte att resonera med honom alls. Han påstår att jag har gjort hans liv till ett helvete. Han vill att jag går men jag vill inte gå förrän han lugnat ner sig. Vi kramas och allt är okej i några sekunder men så flippar han igen och stormar ut. Jag ringer honom och ber honom komma hem och han säger att han vill köra ihjäl sig själv och för då får jag inte ett öre. Till slut orkar jag inte med dramatiken så jag säger att det handlar inte om att jag vill ha hans pengar men vill han vara dramatisk så får han vara det så länge han vet att jag älskar honom så kan han väl få dö. Det kanske inte var rätt tillfälle att syna hans bluff men jag kan inte ens förklara hur slut jag var där och då. Jag hade gjort allt och lite till och inte kommit någonstans i bodelning.

Han lovade att komma hem om jag åkte så jag åkte och en katt rymde. Han lovade att skicka ett sms när han kom hem och det gjorde han. Han passade på att fråga om jag släppt ut katten och jag svarade att den nog var ute. Det var tydligen mitt ansvar att se till att katterna var inomhus men jag sa att dom är knappt hans ansvar och ännu mindre mitt speciellt när jag inte ens fick ha husdjur i huset. Han ber mig dra åt helvete. Jag svarar att jag inte lägger energi på idiotiska attacker och ber honom lugna ner sig och gå och lägga sig.

Igår var jag helt slut. Och då menar jag helt helt slut. Han ringer han och säger att hon var på akuten med misstänkt påbörjat missfall. Hon säger att det är mitt fel och således är det mitt fel. Punkt. (Som bonus, kan jag tillägga att under kvällen sa han att om hon fick missfall skulle dom stämma mig). Hon hade stuckit för gott och jag frågar om han menar för gott eller om han menar för gott som alla andra tiotals gånger? Han säger för gott. Jag undrar hur någon som väntar ens barn kan sticka för gott och han skriker att jag ska sluta håna honom. Lugnt och sansat säger jag att jag inte hånar honom men någon dag när han ser tillbaks på det här så kommer han se hur skrattretande det är och vilket galenskap allt är. Han frågar om jag är nöjd och jag svarar att jag inte vet vad han syftar på men som människa är jag inte nöjd med att det är ett oskyldigt barn involverat. Vi kommer överens om att lägga på och jag ber honom än en gång att lugna ner sig lite.

Jag trodde på riktigt att sådant här drama inte fanns i verkligheten. Det var även lite lättare att se honom må dåligt när jag också mådde dåligt. Nu när jag mår bra är det tortyr på nya nivåer. Det tar inte lika hårt på mig som förr utan är som sagt mest energikrävande. Jag försöker vara lite ekonomisk och vill väldigt gärna både för plånboken och för vår relations skull att vi ska lösa det oss emellan. Det börjar bli väldigt svårt. Eller ja, det framstår som fullständigt omöjligt. Jag är envis men det får ju finnas gränser. Och alla gränser är redan passerade. Det verkar inte som att det kommer bli bättre. Samtidigt vill jag inte ta åt mig av vad en psykisk instabil person säger. Det är orimligt att den personen ska diktera villkoren. Det här ska bli bra, det ska det.