-
Nu händer det, del 2
Okej, så jag jobbar med att hantera den här situationen. Att acceptera och landa i att det här kommer att rubba T’s värld. Att jag inte kommer att få det avslut som jag strävar efter. Jag kommer inte att få svar eller besked från T och det skaver.
Efter tio dagar där kontakten varit varierande men mest på en väldigt låg nivå kom ett smygande kontaktförsök igår. Där han försöker låtsas som ingenting, han blanda lite smicker med en enkel fråga. Ett upprepande beteende som jag sett många gånger förr. Det tog mig många timmar att formulera ett svar, för jag ville vara ärlig och klargöra att det här inte är en dialog jag tänker ta på sms.
Nu är jag inne i den värsta perioden, den där jag spelat över bollen på hans planhalva. Det är hans tur att göra nästa drag och allt annat än passivitet och lägga sig på ryggen som en skalbagge förväntar jag mig inte. Han kommer anta en offerroll där han påtalar att han inte är så snabb i beslutsfattande och att han ännu inte vet vad han vill. Då kommer min nästa utmaning, att stå på mig att jag nu bestämt mig.
Första minutrarna, timmarna och dagarna är värst. När man tvingas att förändra något som på kort sikt kan ge så mycket feelgood. Det är så lätt att falla in i gamla mönster. Ett sms till för att utveckla, förklara och bädda in det lite. Använda fler ord, mer kontakt för att jag inte vill släppa taget.
-
Skilsmässoskadade män
Jag har haft en intensiv och rolig helg som jag får summera tydligare i ett annat inlägg men ett viktigt och otroligt intressant samtal skedde igår. En Insta-kompis lade under påskhelgen upp en bild med en text som grep ta om hjärtat. Om hur hennes kropp skriker efter att bli mamma (igen) och hur svårt det är att hitta män som förstår det behovet och att skaffa barn själv inte var möjligt ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag svarade med ett DM och det ena ledde till det andra och till en promenad dejt.
Vi delade snabbt våra historier hur vi båda tidigt (dejt 2) tagit upp barnfrågan och fått bekräftat att de förstått och ville vara med. Hur båda männen kommit ur långa relationer och separationer som de inte riktigt hanterat. Båda männen hade också börjat relationerna som riktigt drömmän, som uppvaktade, uppmuntrade och prioriterade oss och relationen. Sen när framtiden började göra sig aktuell och det som de sett som “sen” kom ifatt dem började de backa.
Både hennes Martin och min T hade ett beteende som var som om vi gjort “copy – paste”. De gjorde sigonåbara, slutade svara på sms och telefonsamtal, drog sig undan, skyller på jobb och barn. Har ett behovav egentid och saker “händer” som de inte kan styra över. Dessutom har de båda ett ointresse av att göra en inre resa, det här visar sig lite olika för Martin slutade han gå i terapi när han förstod att det var han som var tvungen att lösa ut sina inre demoner och brotta ner dem. T har ju mer jobbat med egenterapi och vill inte ens gå till en terapeut för att få hjälp. Båda två tror att “ge mig tid” kommer lösa problemen, men om sanningen ska fram innebär tid ingenting om du inte investerar energi och en vilja att hantera dina problem under den tiden.
Vi funderade på om detta var typiska beteenden för män som haft en lång relation och ett uppbrott som kanske inte var det egna valet. Om de hade en förmåga att stoppa ner huvudet i ett mörkt hål och låtsas som att det regnar, att deinte behöver hantera den förlust och den rädsla som kommer av en så stor förlust som den egna framtiden och drömmen om det. Det är klart vi inte kom till något svar, men vi kom fram till att vi har träffat sådana män.
Min Insta-kompis hade bryskt dumpat mannen och redan gett sig ut på Tinder och varit på dejt. Dejten hade lett till sex och killen hade inte haft bråttom hem morgonen därpå 🙂
Jag är inte där, men jag känner att jag mer och mer distanserar mig från T. Att hans insatser att vända på skutan och göra rätt saker kommer möta på mer och mer motstånd – men han får denna sista chans men jag vågar inte investera hopp i det än.
-
I mitt påskägg…
…har jag önskat mig svar. Så jag har börjat ställa frågor och kommunicera mina analyser och slutsatser. Jag har skrivit om det här i min blogg vid många tidigare tillfällen, men för att summera det.
Under våren har jag pratat med T. Vårt dejtande tär på mig och även om det är mysigt när vi ses så är det tydligt att mina känslor är starkare och han är mer prioriterad i mitt liv än vad jag är i hans. Att befinna sig i en relation där balansen mellan individernas känslor och kommitment skiljer sig är jobbigt för båda parter – men här tror jag att jag tar största smällen.
Vid ett par tillfällen under de senaste veckorna har jag lyft det här med T. Jag har varit tydlig med att antingen satsar vi eller så backar vi, då jag inte sett någon satsning och dessutom fått bekräftat från honom att han inte gjort någon satsning… ja vad gör man då?
Igår åkte jag hem till honom, satte mig i hans kök och grät och pratade. Fortsatte dialogen som jag inlett vid tidigare tillfällen och var återigen tydlig med att nuvarande situation inte är hållbar för mig. När min hjärna tittar på situationen (så som andra säkert sett det länge…) så har han inte utrymme för mig, han prioriterar inte att ge mig mer utrymme i sitt liv, han har än mindre utrymme eller energi för ett barn med mig (min målbild) och han lyckas inte ställa sig i mina skor och förstå min situation trots att jag flertalet gånger påpekat hur mycket det sårar mig. Han kan inte heller sätta ord på vad han känner utan det är fortfarande “du är väldigt härlig” som är det finaste han kan säga/känna. Baserat på ovanstående så är det enda riktiga för mig som vill ha kärlek och relation att säga tack och hej. Ge honom utrymme att leva sitt liv och få ordning på det. Och ge mig utrymme att gå vidare med mitt liv, skaffa familj och hitta kärleken.
Problemet är att när jag träffar honom talar hjärtat så högt. Min logiska och resonabla hjärnas röst blir viskningar och mummel som drunknar i hjärtats hissande av den fina, varma och omtänksamma person han är när vi ses.
Idag landade det dock hos T. Dejta kan man inte göra “hur länge som helst” utan antingen tar man det vidare till nästa nivå eller så avslutar man det och blir vänner. På torsdag fortsätter vi, men jag har ögonen på målet – en familj!
-
Osäkerheten
Jag har inte skrivit något om mig och T på ett tag och jag tänkte… att något kanske jag ska nämna om det. Som jag tidigare skrivit så träffas vi fortfarande som par, något som inte bara överraskar Natalias mamma och min chef, utan många som frågar finner nog detta lite underligt. Att vi flyttade i sär men fortfarande är ett par. Att vi gick från sambos till särbos, det utmanar nog gemenemans syn på hur relationer ska utveckla sig.
Det är inte så här jag vill att mitt liv ska vara, jag vill gärna ha hela kakan med familj och barn – men just nu klarar inte T av mer än detta. Att välja när vi ska träffas och att kunna krypa in i sitt hem utan krav på umgänge. Han är inte i mentalbalans och han säger det själv, men jag har ännu inte utmanat och frågat hur han jobbar med att ta sig till en mentalt stabilplattform. Men ett steg i taget.
Nu är det så att T och jag träffas, regelbundet men det jag saknar är att ses på stan, gå på middag, se en bio, umgås med andra eller umgås hemma hos någon av oss med familjen. Jag anar att jag har högre förväntningar, att frekvensen jag vill träffas med inte riktigt matchar frekvensen han klarar av att binda upp sig till – så jag försöker backa och andas. Uppskatta den tid vi ses och ger varandra.
Just idag är mitt tålamod lite sämre, han är ovanligt tyst (kanske beroende på jobbkonferens) men min förståelse och mitt tålamod är inte på topp. Något som påverkar hela dagsformen och jag finner mig själv ständigt tittande på mobilen för att se om han reagerat. Suck.
-
En lapp
Han är ingen stor romantiker Mr T. Han är inte speciellt bra på att tala känslor, sätta ord på sina känslor eller visa känslor – men han försöker ändå. I morse stack han på tjänsteresa ruskigt tidigt och när jag gick ner till bottenvåningen tre timmar senare hittade jag den här lappen. Jag satsar på en positiv tolkning, han skrev en lapp och lämnade ett meddelande.
Hur hade du tolkat lappen?
-
Ett spontanmöte
Jag var för ett par dagar sedan på ett köpcentrum för att fixa födelsedagspresent till mittentrollet aka bonusson nummer 2. Helt plötsligt hör jag mitt namn och jag ser någon vinka i periferin och där står Ts exfru. Hon kommer fram och börjar småprata, undrar hur läget är (på riktigt inte bara den generella artighetsfrågan) och vi snicksackar säkert 10-15 minuter.
Vi pratade om livet, Ts mående, vår relation och var jag bodde. Ingenting grundligt men lite kort om allt. Jag frågade hur hon stått ut, om han alltid varit tyst och inte kunnat hantera jobbiga frågor. Hon berättade att det varit värre de två sista åren i deras relation och att hon till sist inte stått ut. Vi pratade om att han borde söka hjälp, att det här säkert är något som han fått med sig från barndomen och att han behöver lära sig förhålla sig till det. Jag kände “jag vill prata mer” och jag tror hon kände detsamma när jag snabbt var tvingen att avrunda för att springa och köpa den tänkta presenten.
Ts exfru är en genuin person, en sån som jag i en annan situation hade kunnat bli vän med. En sån som, liksom jag, snabbt skaffar en idé om hur människor är. Får en känsla och litar på den. Kommer människor nära och bygger tighta band. Hon berättade att efter 15år med T var han fortfarande en gåta för henne, en av de personer som hon minst förstod sig på. Jag har helt enkelt fått massor att fundera på, och en del vatten på min kvarn om att parterapi är nödvändigt.
-
Samtal pågår
Jodå, samtal pågår. T och jag träffades igår och jag var trött på hans ursäkter. Jag var dessutom låg på energi, hade mensvärk och kände mig bevsiken på att det utlovade besöket i huset resulterade i en promenad.
Så det var utgångspunkten för vårt samtal och jag inledde med att anklaga honom för att försvåra situationen för mig. Hur ska jag kunna leva ett liv om jag är helt utestängd från mitt hem? Alla mina saker och kläder? Barnen är i obalans var svaret och de behöver lugn och ro, han vet inte varför (men att jag knappt synts till på snart 4 månader verkar han inte ens reflekterat över skulle kunna påverka barnen) men han ville undvika turbulens så jag var inte välkommen hem. Jag var på krigsstigen så jag gick på om hans tjänsteresor och hur han åker hur han vill och tror han inte DET påverkar barnen? För hans mamma är välkommen till mitt hem, men inte jag. Det här gjorde mig riktigt arg!
Han har känt något, han har känt mycket – men de känslorna försvann in i allt det stora mörka…
Samtalet gick härifrån vidare till oss. Varför släpper han inte in mig i sitt resonemang, varför berättar han inte hur han känner och tänker? Så igår öppnade han lite på den dörren. Han känner ingenting. Han vet att vi har bra sexliv, har roligt ihop, har bra samtal och han tycker om att hänga med mig och han tycker jättemycket om mig – men han känner inte kärlek. Han tycker synd om mig och hur jag mår, hur jag far illa av hans ovisshet och rådvillhet. Han har känt något, han har känt mycket – men de känslorna försvann in i allt det stora mörka.
Är det slut måste jag få en paus, jag måste få skapa en distans.
Nu tycker han att han mår bättre och han går och väntar på att känslorna ska komma tillbaks. Han letar efter dem men hittills känner han inget. Under samtalet gick det så långt att jag trodde vi hade gjort slut. Jag frågade rakt ut om jag borde titta mig efter ett eget boende, ta mina pengar och köpa mig en bostadsrätt igen, om han ville ha några av möblerna, om vi som par var slut. Här fick han kalla fötter. Ja men det är är väl inte sista gången vi träffas frågade han, vi kan väl fortsätta ses?
Jag sa nej, inte nu. Är det slut måste jag få en paus, jag måste få skapa en distans. Jag älskar dig och det enda jag vill när vi träffas är att ta på dig, krama dig, kyssa dig och vara med dig – allt det som du inte vill. Då backade han, det var han inte redo för. Han sa att vi behövde tid att fundera på det här, landa i det innan vi fattar för snabba beslut. Vi kom inte längre, vi hade strax över en timma – vi behöver mer tid om vi ska komma någonvart i det här samtalet.
Under eftermiddagen sms:ade han sen, fina ord, hjärtan och en fråga hur min arbetsdag ser ut imorgon, för han vill “ta hand om mig”. Jag vet inte hur jag ska agera, jag vet att träffar jag honom så kommer bara mitt hopp att näras – men samtidigt är det som Natalia skrev i ett sms “Brustna hjärtan svider lika mycket oavsett om man har fina stunder eller inte”.
-
Välinvesterade pengar
Min mamma har varit på besök. Sedan hon blev mormor och jag mamma har vår relation blivit tusen procent lättare. Vi kan båda fokusera på Nils och hon behöver inte vara den mamma jag aldrig hade när jag växte upp nu.
Vi var ju i Stockholm en gång i månaden under Nils första 1.5 år. Dyrt och inte alltid plättlätt men så himla värt det.
För nu var det två månader sedan Nils såg sin mormor och nör mormor på morgonen kom ned för trappan på morgonen (hon kom när Nils sov) sprang han dit skrek mormor och kastade sig i hennes famn. Jag har varit osynlig när mormor varit här och han har brytt sig nada om att jag gått till jobbet eller att mormor nattat.
Mormor och Nils in action
De pengar vi la på att åka till Sverige ofta känns så himla välinvesterade nu. Relationen med mormor är värd varenda krona och jag är så peppad på att följa deras relation vidare. Så vackert, fint och varmt att se sitt barn älska så villkorslöst.
-
Vem är du i relationer?
Jag är rätt sökande just nu, snart 39år och sökande? Hur illa låter inte det egentligen? Jaja, läser många trådar på Facebook och på olika sidor på nätet och kom över ett test på Bättre relationer där man kan med ett enkelt test få fram vilken relationstyp du är. För er som läst lite psykologi har säker kommit i kontakt med Anknytningsteori. Teorin grundar sig på att baserat på hur vi blivit bemötta under vårt första levnadsår kommer vi förhålla oss till relationer och relationsskapande i framtiden. Självklart kan detta beteendemönster förändras, men det kräver arbete och aktiva förhållningssätt.
Mer känslostyrd än tankestyrd.
Vill snabbt ha närhet & intimitet.
Osäker på om partnerns kärlek är äkta.
Bekräftelse & trygghet är väldigt viktigt.
Jag gjorde testet och resultatet blev att jag är otrygg ambivalent. Jag vet inte om det är hundra procent säkert, för jag är inte så snabb till närhet & intimitet – men jag har ett stort behov av det i en relation.
Det här skulle i alla fall försklara varför jag inte mår så bra av Ts tystnad när vi inte ses. Att jag är i ständigt behov av bekräftelse och att jag tvivlar på att jag betyder något. Jag har ännu inte hunnit komma till “så här kan du hantera din relationstyp”, men jag tänker att det får bli nästa mål.
-
Relationer förändras men jag vill inte vara med då
Min vän som sa att hon önskade att hon mådde lika illa som mig under graviditeten har blivit ett problem för mig. Jag tog avstånd från henne när hon sa detta för att jag känner att hon inte alla förstått hur jag har det. Jag känner att hon tolkar det jag säger så mycket att det inte är vad jag sa längre, för att vi ska tycka lika och när jag påtalar att det inte alls är så jag menar så blir hon arg.
Jag har gått i terapi för att bearbeta min graviditet och även om jag är långt ifrån att vilja bli gravid igen eller kunna tänka mig en graviditet till så har jag kommit så långt att jag kan glädjas med andra gravid och inte önska någon en sådan graviditet som jag hade.
Så när jag kände agg (?) mot min gravida vän gick jag tillbaka till terapin. Vi pratade om att det låter som att vännen har mig som förebild och kanske tom norm. Och varför jag inte vill vara en förebild eller norm.
Först och främst var min graviditet undantaget, inte ens 10% drabbas av extremt gravidillamående så som jag gjorde, alltså inte normen. Varför ska man sedan sträva efter att må dåligt? Fick jag byta mot en vanlig graviditet så skulle jag göra det direkt (även om det är väldigt få som jag känner som inte har haft ont någonstans).
Att människor eller vänner tycker jag gör ett bra jobb som människa är ju en solklar komplimang. Och jag beundrar alla mina närmaste vänner av olika anledningar. Men alltså om beundran blir ensidig blir det en obalans i relationen. Jag måste dra, ge råd, inspirera och får ju då inget tillbaka. Eller jag får ju beundran men det är inget jag vill ha.
Vi hann inte prata om hur jag ska hantera detta utan det är nösta träff. Just nu känns relationen bara i obalans och dålig. Speciellt eftersom att hon inte vill diskutera hur hon mår med mig dör att jag mådde så mycket sämre…