-
Skeptisk och stressad
Vi har haft en träff till på föräldrautbildningen och jag har insett att det är något fel på mig.
Jag har aldrig varit rädd för varken amning eller förlossning utan tänkt det där har ju kvinnor gjort i alla tider, klart det kommer gå bra! Dock är jag ju inget dumhuvud så jag vet ju att amning är svårt och tar tid och att en förlossning gör ont. Men jag har lixom litat på mig själv och den kvinnliga kroppen, samt den fantastiska vård vi har i västvärlden.
Men föräldrautbildningen gör mig tvär och livrädd.
Enligt barnmorskan som pratar på utbildningen så gör amningen ont, tar all tid, ingen idé att klä på sig första veckorna, såriga bröstvårtor, ammar dygnet runt. Man VILL INTE gå ut första veckorna som mamma.
För att inte prata om förlossningen som tar minst två dygn (inne på förlossningen) för förstföderskor dessutom behöver förstföderskor alltid värlstimulerande dropp, epidural, morfin och lustgas.
Jag känner mig så himla avig. Nu vill jag varken föda barn (fast barnmorskan berättade hur dåligt kejsarsnitt är) eller amma. Jag har inte varit mig själv, Alex, på 8 månader och jag vill så gärna känna mig lite mer som mig igen. Återigen är jag inte dum i huvudet utan förhåller mig ödmjuk till alla hormoner och känslor jag inte har en aning om. Kanske vill jag aldrig mer gå ut? Kanske sitter jag naken i soffan hela sommaren och ammar? Men då är det för att jag vill. Jag har heller inga illusioner om att jag ska gå en långpromenad första tiden. Men springa ned och köpa mjölk det vill jag. Andas. Vara mig.
Hur kände ni andra mammor de allra första veckorna efter förlossningen? Har ni lite pepp att ge mig blir jag så tacksam! Och alla ni som inte är mammor får också gärna komma med uppmuntrande ord.
-
Förlossningsdepressionsrädsla
Jag är rädd för förlossningsdepression. Jag har, som ni vet, mått fruktansvärt dåligt under i princip hela min graviditet och detta har jag skyllt på barnet. Jag har också ignorerar barnet, alla har sagt “barnet tar vad hen behöver så oroa dig inte”. Det har jag inte gjort heller, jag har oroat mig för mig. Tagit en dag i taget, försummat vänner och V, inte orkar, tänkt “nu dör jag” och funderat på hur fan jag ska orka. Jag har haft ett otroligt jag-fokus.
Jag har inte känt någon anknytning till barnet under i princip hela graviditeten. Vi försökte ju nästan ett år så jag hade förväntningar på att jag skulle gå runt och vara aslycklig och tacksam hela graviditeten.
Det har blivit bättre nu. När jag mår bättre så att jag kan vara lite mer som innan graviditeten så kan jag också glädjas lite mer. Men jag är fortfarande rädd för förlossningsdepression.
Jag har dock märkt att när jag tar upp min oro med andra kvinnor (i min ålder främst) så är det nästan alla som förstår och har känt lite samma. Och det är sååå skönt! Varför är det så himla tabu? Kan vi inte prata om vår oro och på så vis stötta och hjälpa varandra istället för att måla upp rosenskimrande bilder som krossas och inte uppfyller vad de lovar?
Jag har pratat med min barnmorska om detta och jag ska få prata med en psykolog både före och efter barnets födelse, det känns också tryggt. Lite som att om jag får förlossningsdepression så kommer de fånga mig tidigt!
Här nämnde jag min rädsla lite kort och fick fina råd och kommentarer. Tack!
-
Skräm mig inte!
Jag har tidigare berört att jag varit med i en bilolycka och att jag blev otroligt skadad, så skadad att jag är glad att bara vara vid liv. Bland annat så krossade jag bäckenbenet. Bäckenbenet är kanske ett ben som man inte tänker så mycket på men det är ett otroligt relevant ben och framförallt svår läkt, eftersom att det inte går att gips. Nej jag har legat på sjukhus i över ett år för den skadad och opererat den vid ett flertal tillfällen.
Idag åker jag till Frankrike för att göra något av det jag tycker är absolut roligast i världen. Åka skidor! Det var länge oklart om jag någonsin skulle kunna stå på ett par skidor igen, men jag är envis som synd och nu nästan fem år senare så kan jag faktiskt göra det. Jag gjorde det redan förra året och jag känner mig så otroligt fri och är fyll av lyckohormoner när jag får den här möjligheten. Andra chansen eller vad man nu vill kalla det.
Men en “vän” frågade mig om jag inte var rädd (och syftade då på skadan som varit?). Och jag förstår lixom inte poängen med den frågan. Vill han att jag ska känna efter? fundera lite extra på om jag verkligen är rädd? Eller på att jag skulle kunna bli invalid (precis som om jag aldrig varit skadad)?
Hade han frågat “hur känner du inför det?” hade jag kunnat välja själv vart fokus ska ligga, men att lägga fokus på rädsla är aldrig bra. Det tar dig inte framåt och det begränsar livet. Så nej, jag är inte rädd, men jag kommer aldrig glömma hur fruktansvärt det har varit att vara så trasig som jag var. Och därför behöver jag heller inte påminnas om att jag kan hamna där igen.Nej nu drar jag!
