Ni är nog många som tycker att jag ska släppa honom och jag förstår precis hur ni tänker. Jag har inte, än i alla fall, tappat mitt förnuft. Det är smärtsamt att ha kontakt med honom när vi har extrema kommunikationsproblem men när vi pratar, när vi pratar sårbart och lyssnar fördomslöst så är det bra. I dom samtalen blir det tydligt att vi är bästa vänner. För mig är det än vänskap jag värdesätter och som jag tänker kämpa för oberoende av hur många gånger jag kommer få höra att jag inte borde bry mig. Jag har inte så många vänner men de jag har gör jag allt jag kan för. Han var min bästa vän som pojkvän och sambo och han är min bästa vän nu. Punkt. I det ligger att jag bryr mig om hans välmående. Ni skulle aldrig tro det så som jag håller på men jag är en otroligt stark person. Jag bryter inte ihop i första taget så även om jag mår dåligt så kan jag hantera det. Jag är väldigt medveten om mina känslor och om mitt beteende. Jag säger inte att jag gör rätt men jag säger att jag vet vad jag känner, tänker och hur jag agerar.

När jag ser honom och tittar in i hans ögon så är han som en streckkod som jag scannar på nån sekund. Jag vet vad han känner, hur han mår, varför han gör som han gör och vad han egentligen skulle vilja säga. Det vet jag för vi har en ett förflutet som har innefattat många samtal och frustrationer. Jag vet det för vi i sju år har delat vardag. I sju år har jag noterat hans beteende och hans reaktioner. Jag känner honom alldeles för bra för att han ska kunna ljuga. När jag träffade honom i söndags så hade han lite tidigare på dagen skrivit i en sms konversation att han var lycklig. Varpå jag skrev ljög inte för mig och senare påpekade att han som bäst är bekväm men lycklig är han inte. När vi sedan stod där i hallen några timmar så ser jag att jag har rätt. Han har grävt sig ett hål som nu börjar bli omöjligt att ta sig ur och han är inte lycklig. Värt att notera är att han inte heller var lycklig innan han hamnade i gropen.

Jag kan inte hjälpa honom, det kan ingen förutom han själv. Det vet jag och det vet han. Likaväl som han vet att jag finns där när han behöver prata. Det är inte när jag förväntar mig inträffa någon gång snart utan kanske när om 2-3 förhållanden när han verkligen använt den fantastiska självinsikten han hittade under våra år. Insikten han nu väljer att inte låtsas om som om han inte har.

Nu blev det långt om inget men lita på mig, det har varit en känslomässigt lång dag. Det jag ville komma till var att jag kan inte med gott samvete klippa från en vän som jag ser mår dåligt. Jag kan inte tvinga på honom mitt stöd eller hjälp men jag kan göra det helt övertydligt klart att jag finns där. Nu finns det säkert någon som tänker att jag har något i bakfickan, att jag har en dold agenda. Då kan jag försäkra alla om att någon sådan inte finns. Jag vill att min vän ska må bra. Och att jag ska må bra. Andra hypotetiska möjligheter är irrelevanta i dagsläget.