• familj,  Träning

    Att sätta upp mål

    Igår var den stora dagen. Mitt femte halvmaraton på lika många år. Jag springer kanske ett lopp per år, det är allt, men det är en folkfest, en träningsmorot och en sån kick efteråt att det är mitt lopp. Första året jag sprang började jag under hösten med korta rundor på 3,5 -4km för att bygga upp ligamenten i mina trasiga knän. Efter 3månader började jag öka distanserna men ca8km är inte mycket till förberedelse inför 21km på tävlingsdagen. Jag nådde min målsättning och sprang på 1:59 och året därpå 2:00. Sen kom året från helvetet. För två år sen, 27grader varmt och dåligt förberedd, slet jag mig i mål på 2:10. Enormt besviken över kroppen men jättenöjd över att det som fanns innanför pannbenet var starkare än kroppen. Jag tog mig i mål, med en mycket protesterande kropp.

    Förra året var förberedelserna bättre. Men en förkylning veckan innan trodde jag skulle ta knäcken på mig. När jag sprang förbi 20km märket med 9min marginal till mitt personbästa höll jag på att börja gråta. Jag gick i mål på 1:55 och var överlycklig. Jag satte då målet att i år klippa ytterligare fem minuter av tiden. Trodde jag det var rimligt? Jag vet inte, men träningen har hållt i sig och vinterlöpningen gick bättre än något tidigare år. Så när förkylningsmaratonet drabbade mig. Då gav jag upp måltiden, efter 6v uppehåll trodde jag att min enda rimliga måltid var att klara 1:55. Jag vill pressa mig, men inte sätta upp mål som är helt orimliga. Jag anser att mål ska peppa, inte pressa!

    Så igår morse när min kropp dels signalerade upprörd mage och dessutom hade en konstig varm/kall känsla så trodde jag att jag skulle få sänka prestationsnivån ytterligare. Perfekt väder, bra val av kläder och en behaglig uppladdning i startområdet peppade. Jag ställde mig på startlinjen med musik och Runkeeper i öronen. 1:49 senare tog jag mig över mållinjen. Min klocka sa 1:52 och jag var lite besviken över att vara så nära – men inte nå ända fram. När jag då mötte upp mamma och pappa och de hojtar att jag sprang på under 1:50 – då började jag nästan gråta. Såååå glad!! Idag gör kroppen ont, ett Bodybalance pass ikväll hoppas jag kunna sträcka ut en och annan muskel. Nästa år, då är jag på det igen, kanske dags att komma ned till 1:47, eller varför inte 1:45??

    Kommentarer inaktiverade för Att sätta upp mål