Det finns mycket jag är bra på men att ljuga eller inte berätta hela sanningen är inte en specialitet. Jag tror helt enkelt inte på att inte säga vad man tycker eller känner. Därför är hela denna situation så makaber. Jag vill inget annat än att han vet att jag tänker på honom, att jag älskar honom och att jag till och med saknar honom. Självklart är det mycket blandad känslor men att jag älskar honom innerst inne känner jag mig ganska säker på det. När jag inte hör av mig så känns det som jag spelar spel och det är det sista jag vill även om jag vet att det kan vara effektivt.

Den enda anledning till att jag inte berättar för honom att jag saknar honom är för att jag inte vill skrämma honom eller få honom att må ännu sämre. Han kan nämligen inte ta det som ett simpelt konstaterande utan för honom är det samma sak som att jag vill vara tillsammans med honom igen. Och där, där är vi inte. Jag älskar honom bara. Bara…