• Girlytalk

    Min rädsla

    Igår var jag och Nils hos läkaren. Vi var på barnläkarkliniken och skulle prata om att jag blivit rädd för att Nils ska få diabetes1. Jag fick diabetes när jag var fyra år och vet inget annat än att leva med sjukdomen.

    Det är omtvistat huruvida diabetes är ärftligt eller inte. Ingen annan i min familj ör sjuk i diabetes. Som barn, eller typ till jag var i yngre tonåren trodde jag att vänsterhänthet och diabetes hör ihop. Att om du är vänsterhänt har du också diabetes. Jag kände varken någon annan med diabetes eller som var vänsterhänt. Jag vet ju nu att det inte är så. Inget samband finns.

    Men för varje dag som går närmar sig Nils åldern när jag blev sjuk och jag “letar” efter tecken på diabetes. Är han insulinkänslig? Verkar han ha lite diabetes? Är det på g nu?

    När Nils dessutom visat sig var vänsterhänt har oron blivit en miljon gånger värre.

    Jag är så tacksam för samtalet vi hade med en diabetesbarnläkare igår. Jag känner mig lugnare och mer logisk. Det finns inget jag kan göra om han bär på diabetes1 mer än att vara vaksam på symtomen. De riktiga som barn har. Inte de som jag kan ha vid olika socker.

    Jag känner mig mycket bättre idag. Hoppas vid alla högre makter att han inte bär på diabetes1. Men gör han det får vi ta det då. (Ta i trä).

    Kommentarer inaktiverade för Min rädsla
  • Girlytalk

    Min diabetes 

    Mycket handlar om diabetes nu, för någon månad sedan (?) sändes diabetesgalan i Sverige och diabetes typ 1 är en sjukdom jag hör mer och mer om. Det finns en hashtag som heter #öppendiabetes som manar till att visa att diabetes är en farlig sjukdom, dödlig och att det ät svårt. Behandlingen att sjukdomen ligger på dig och dina anhöriga.

    Diabetes typ 1 är en sjukdom många tror sig veta saker om och att ta sprutor är coolt i vissa åldrar och pinsamt i andra. Blickarna du får när du pillar med en spruta eller pump är ofta ogenerade, eller har så varit för mig. 

    Även om #öppendiabetes är ett bra initiativ så är ju min diabetes just min. Jag har levt med den i 29 år, blev med andra ord sjuk när jag var fyra år, och jag vet inget annat. Det är naturligt för mig. 

    Jag berättar aldrig för folk att jag har diabetes vid första träffen. Jag har inte sagt det på jobbintervjuer, dejter eller på fester. Om det är middag vid sittande bord är jag diskret med pump eller ursäktar mig för att ta spruta. Jag räknar kolhydrater i huvudet. Varför? 

    För att det är min sjukdom. Inget mer. Berättar jag att jag har diabetes1 får jag ungefär 93% av alla frågor om det. Typ som om du skulle möta en cancersjuk och enbart prata cancer. Det kommer alltid fram att jag hat diabetes. På en dejt kanske min sensor syns eller känns, jag brukar ha den på övre halvan av skinkan. På jobbet märka det när jag behöver äta, fika eller tar en spruta. Jag skäms inte. Jag svarar på frågor. Men jag är mer än min diabetes! 

    Skulle ni vilja fråga något dock, gör det! Jag svarar utifrån min sjukdom. 

    Kommentarer inaktiverade för Min diabetes