Hej och hå alltså. Shit vad livet går i 180 men ändå inte, är superplanerat men ändå vidrigt rörigt och jag känner mig mest som en passagerare i mitt egna liv. Nu borde saker ha lugnat sig och på många sätt har de det. Stressen är borta men det finns fortfarande massvis att göra och hålla koll på.

Jag läser både Happy och Alex bloggar och känner mig lugn med att Alex mår bättre och Happy blir överröst i kärlek. Jag är glad för deras skull. Eller ja, så glad som jag blir. Jag är nog väldigt introvert när det gäller känslor. Jag har nog aldrig tänkt på det utan det var min vän K som påpekade det. Vi har ändå känt varandra sedan sjuan så hon vet; jag blir inte sådär hysteriskt glad och visar glädje. Jag tror kanske det ibland misstolkas och att många tror jag inte bryr mig men det gör jag. Få saker gör mig så glad som när mina vänner är lyckliga liksom att få saker gör mig så orolig som när mina vänner är ledsna. Det känns någonstans tryggt att veta att alla inte har mitt liv just nu. Jag funderade faktiskt på om jag också ville vara spralligt kär, ha ett förhållande och kanske åtminstone tänka på barn men nej, jag är inte där.  Jag tror inte jag skulle kunna ha ett förhållande i år även om jag ville och det är faktiskt självvalt. Jag tror inte det är en slump att jag förälskar mig i någon som bor i ett helt annat land. För jo, jag är fortfarande förälskad i en tjej, en samma tjej, i Miss M och jo, vi hörs, pratar och velar. Det är lika jobbigt som det är det är underbart. Känslorna är helt förvirrande och det går upp och ner. Jag tror jag har kommit till slutsatsen att vi skulle fungera ohyggligt mycket bättre om vi båda hade mindre upptagna liv med mindre stress eller om åtminstone bara en av oss hade ett sjukt stressigt liv. Den gråskaliga relationen vi hamnat i just nu är för mig jobbig. Jag är så fruktansvärt dålig på gråzoner. Ska jag vara ärlig mot mig själv så tror jag inte det här leder någonstans. Jag kan inte se mig ha flickvän och därför kan det inte heller vara bra mellan oss för det är liksom inget som leder någonstans. Ändå kan jag bara inte bryta upp det. Det här har ju pågått så länge att det blivit en normalitet mer än ett problem. I alla tjafs, brustna hjärtan, tveksamheten så finns ändå en enorm säkerheten där. Den säkerheten känns ibland så onaturligt stark att jag känner att det kommer lösa sig på ett eller annat sätt trots att jag inte vill ha en flickvän. Den lite klokare delen av mig vill avsluta det och ta mig ur gråzonen men Miss M är svår att slita sig från.

Jag tror jag ska återgå till lite mer ovärdsliga dilemman, som vart jag hittar ett slutsålt tuggummirosa Hello Kitty nagellack.