Det är söndag efter midsommar och jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag oroat mig lite för den här helgen. Alldeles särskilt efter förra helgens samtal har det snurrat en och annan tanke. Under våren har mitt allmäntillstånd ju inte varit på topp och att blanda det med alkohol har i land (läs ofta) slutat med tårar, självömkan och andra ocharmiga tendenser. 

Nu sitter jag här och kan summer en midsommarhelg som utföll mycket bättre än vad jag ens hoppats. Den har varit glad, full av skratt och social stimulans. Vi var inbjudna till en fest i Värmland där vi var strax över fyrtio deltagare, de allra första nya för oss båda. Logi var löst men för att få lite privatliv valde vi att göra en repris på förra årets lyckade beslut och sov i bilen. Vi földe helt sonika baksätet och lade in en madrass och där sov vi, och slapp lyssna på tjugotalet fulla personers snarkningskör. 

Vi körde upp i torsdagskväll efter jobbet och plockade upp vänner på vägen. Fredagen fylldes med typiska midsommartraditioner band två blomsterkransar, högg och klädde en midsommarstång, det ösregnade, sjöngs snapsvisor och lektes lekar. Det bjöds dessutom på nattliga bad, kanotturer och kompistjafs. Jag minns att jag någon gång under kvällen var på väg ner i mitt lilla mörka hål, men aktivt valde att stanna där. Betraktade min tanke och sen motade bort den, och det gjorde mig än mer glad att jag var tillräckligt stark att inte dras med ner i mörkret och börja tycka synd om mig själv. Jag hade ju för sjutton en bra kväll! Vid halv tre kröp jag ner och kunde summera en härlig, typisk svensk midsommarafton och kunde krypa nära, nära en varm Mr T.

Nu är vi hemma igen och jag har hunnit träna, slappa och läsa ut en bok. En väldigt skön och avslappnad söndag!