• Kärlek,  Mr T,  Okategoriserade,  T

    Nu händer det

    Jag påbörjade det här inlägget i mitten av november, då hade jag en mental breakdown på Mr T. Vi fortsatte träffas men som vänner tills jag insåg (igen) att det inte kunde fortsätta, för om våra dejter är 8-10 på en 10 gradig skala, så är tystnaden däremellan en – 5 på samma skala. Så här skrev jag i november…

    Jag tagit tjuren vid hornen och haft ett avgörande samtal med mr T. Min energi har på riktigt tagit slut med hans icke handlande i vad han kallar vårt ”dejtande”. Två år utan förändring eller ens att han visar ambitioner att se mig, ge mig, prioritera mig utan endast ger mig dimridåer för att fortsätta sitt beteende. Två år men nu har mitt oändliga tålamod med honom tagit slut. Nu har hinken med kärlek tagit slut, den är inte bottenlös. När den inte längre fylls på så sinar den. När prioriteringarna alltid är andra och väldigt sällan jag, när känslan är att jag bara prioriteras när det allt klaffar. När barnen är snälla, Mr T är på humör, inga kompisar vill träffas och bilen är tillgänglig.

    Dessutom är jag satans trött på hans enorma rädsla för att hantera konflikter eller andra känslor än glädje. Tror han baserat på vad jag skriver eller inte skriver, att jag är arg eller ledsen så gömmer han sig. Han undviker i allra största utsträckning att behöva hantera känslor eller prata med mig när jag är arg.

    Till sist den lilla detaljen att 90% av vår kommunikation går via skrift och hans meddelandes består till mer än hälften av emojis. Han ringer inte, han svarar inte om jag ringer. Messar inte jag en dag frågar han varför jag är en ”tystis”, ingen reflektion kring att han kanske kan ta initiativet i en dialog.

    Trots samtalet i november där han orkade ta sig i kragen i kanske en vecka efteråt så sjönk han återigen tillbaks till sitt vanliga passiva jag. Det jag nu gör har bearbetats länge men kanske jag äntligen är nog stark i mig själv att jag kan ta steget bort från den här “relationen” där jag agerar som en medberoende? Karro som är i sin egen relationsprocess ställde några förlösande frågor i lördagskväll och stärkte mig i min resa.

    Lördagen för snart två veckor sen rann bägaren över igen och jag åkte till T och förklarade att han hade ett val att göra. Han kan välja att lägga mer eller mindre tid och energi på oss. Nuläget är inte hållbart för mig. Med mer tid menar jag en relation och med mindre tid så backar jag, för jag behöver en paus för att kunna frigöra mig från mina känslor för honom. Ingen är väl förvånad om jag skriver att han inte gett mig något svar, nu snart två veckor senare? Däremot kanske ni blir fövånade över att jag verkligen inte tar kontakt med honom, inga sms, inga telefonsamtal, inga roliga Instagram-delningar. Ingenting. Nu ska jag bara hålla i detta.

    Imorgon kväll ska jag träna och se På Spåret. Lördag är det löpning med ett gäng tjejer och sen middag med Josse. Söndag är än så länge öppen, men Vinterstudion och en promenad med Karro kanske? Eller ett besök på gymmet? Sen är arbetsveckan igång igen och dessutom den seriösa nedräkningen till avresan på fredag.

    Hjälp mig nu, håll era tummar för att jag lyckas!

    Kommentarer inaktiverade för Nu händer det
  • Grubblerier,  livet

    Är det mitt fel?

    Jag funderar en hel del på hur jag hamnat i ytterligare en relation där min respektive inte mår bra. Det börjar bli en väldigt oroväckande trend, och jag lyfte det här med T i fredags när vi hade en stund för oss själva och ha ostörda samtal. Han insisterar på att jag INTE ska dra några slutsatser baserat på hur han mår – men det gör jag. Med en trend som jag har…

    2000-2004 pojkvän A som mådde dåligt i perioder baserat på ett barn från en tidigare relation

    2008 – 2013 pojkvän B som aldrig levde upp till sina egna förväntningar, drevs av prestationsångest och hade perioder och dagar som var kolsvarta. Fick KBT terapeutbesök i present av mig.

    2013-2014 pojkvän C som led av depression och gled in i en lång period av väldigt mörka dagar. Lyckades inte ens ta sig till terapeutmöten, åt antideprissiva.

    2016- nu pojkvän D (mr T) som nu gått sen i september och känt sig “under ytan” och som tror sig ta sig ur det genom “egentid” och träning. Trots sjukt bra sjukförsäkring har han inte bokat tid hos terapeut trots otaliga påminnelser.

    Ingen av dem visade tecken på detta när vi träffades. Då var de glada, energiska och närvarande. Detta var drag som kom med tiden och de har helt klart varit av olika allvarlighet, där pojkvän C har varit i särklass. Mr T är mer som en gråare variant av sig själv, han orkar i någon dag eller timmar att uppbåda tillräckligt med energi för att vara samma man som för ett år sen. Sen tar energin slut, och oftast blir det konsekvenser som varar i ett par dagar.

    Det här påverkar mig så klart. Känslan gnager i mig att jag kanske orsakar detta? Kan det vara något som jag triggar eller lägger grunden till? Kan det vara något som jag underlättar, dvs jag blir medberoende och därför gynnar och förstärker det? Jo, jag tänker på att kanske ta upp kontakten med min terapeut igen, för att få lite hjälp att reda i snurret i hjärnan.

    Kommentarer inaktiverade för Är det mitt fel?