En tradition vi (och många andra också skulle jag tro) är att vi på nyår sammanfattar året som gått och går igenom våra förhoppningar inför kommande år. Detta kräver så klart att man är med goda vänner och litar på de som man är med, eller i alla fall har ett förtroende för dem om man vill gå på djupet vilket jag vill.

Vi firade som sagt var nyår med två av mina vänner, en vän och hennes sambo, och jag hade förhoppningar om att vi skulle äta en god och lugn middag och prata förtroligt om året som gått och året som komma skall. Men så blev det inte…

Hon kan inte säga ordet mål eller löfte för då upplever hon en sådan press att hon inte gör uppgifter (med andra ord beter sig som ett barn mellan 3 och 5 år).
När jag frågade sambon “har du några nyårslöften?” så svarade han “Nej det har jag ALDRIG och om jag hade det skulle jag ändå inte berätta det.”

Att ha ett mål är viktigt för att utvecklas, om du inte har ett mål (eller en riktning, löfte, eller vad du nu vill kalla det) så utvecklas du helt planlöst och jag är säker på att vi vet hur/vad vi vill bli/vara.

Tidigare skrev jag om mål och jag tänkte utveckla detta lite.

Först och främst är press inget farligt. Precis som att saker som är svåra inte är farligt eller att misslyckas är belagt med dödsstraff. Detta handlar så klart om balans, lagom med press (vad som är lagom är individuellt). Men press behövs för att utvecklas, våga göra nya saker, orka göra jobbiga saker och så vidare.

Målet i sig är inte målet utan förändring.
T.ex. Mätbart mål: träna tre gånger i veckan. Egentligt mål: Förändra min livsstil, må bättre fysiskt och psykiskt, prioritera mig själv, ha en annan vardag. Därför är det inte hela världen om du en vecka inte tränar tre gånger för poäng är ju förändring!

Ensam är inte stark.
Hur många gånger har vi inte hört detta? Att vi ska ta hjälp och ändå stänger vi in oss själva och våra tankar allt för ofta. Att uttala ett mål är så viktigt. Dels för att det blir mer konkret (skriv också gärna ned det) en tanke är lätt att slå bort som “äh det där är inte så viktigt”, men har du uttalat det eller skrivit ned det så är det svårare att smita från det.
Att uttala (skriva ned) målet gör också att andra hört målet och då kan HJÄLPA dig. Inte sätta extra press, inte tvinga dig, utan hjälpa dig. Fråga hur det går. Kanske göra delar av målet med dig. Påminna dig om målet på bra sätt. Hjälpa dig att omformulera målet om det inte funkar.

Visst är det jobbigt att misslyckas men att därför dölja för andra vad/vem man vill vara känns så konstigt. Vi utvecklas ju tillsammans med andra, speciellt våra nära vänner. Varför ska vi inte ta stöd i dem? Varför berätta bara när vi lyckas? Är inte det en sån sak som sätter otroligt mycket press på alla andra, att aldrig berätta om misslyckanden?

Jag hoppas att ni satt mål för er själva, tar hjälp för att uppfylla dem och har roligt på vägen.