• resor,  Semester

    Semesterlunk

    Vi har det bra här borta i solen. Det största problemet vi har är plitorna som fyller våra ansikten och min hals. Solkräm alltså, det har sina för- och nackdelar.

    Vi har hittat vårt tempo och rutin, det gick snabbt. Frukost intas på Ann’s Kitchen inne i Boat Village. Sen hem byta om, smörja med kräm och en promenad till stranden. Vid 11 tiden har vi hittat varsin solstol där vi tillbringar dagen. Läser, pratar, lyssnar på poddar. Tar en promenad på den långa stranden och äter en god lunch på någon av de närliggande haken.

    Kärlek i en kopp

    Varannan dag inleder vi med ett besök på gymmet och strandlivet inkluderar en och annan massage eller fotbehandling också. Det är ett lugnt tempo, utan mobiltelefon och Wi-Fi. Vi gör saker i vårt tempo och förutom ett gemensamt dopp i det klarblå havet så för vi en ganska tyst tillvaro.

    När solen börjar droppa mot havet plockar vi ihop våra saker, släpper ut håret för att torka och hittar The Local Beach Bar för att se solnedgången i sällskap av en Frozen strawberry Daquiri eller Mojito. Drinkarna är inte top notch men de är det bästa vi hittat och välgjorda.

    När solen blir för varm kryper jag också in i skuggan

    Efter en dusch och djungelolja på fötterna smyger vi ner till stranden och letar upp en restaurang på den södra delen av stranden, här erbjuds den bästa maten. En thairätt och svalkande lager senare strosar vi längs med stranden innan vi går hemåt.

    Tidiga middagsgästernas i solnedgången

    Det här är helt klart en liten del av paradiset!

    Kommentarer inaktiverade för Semesterlunk
  • Diverse,  Funderingar

    Några reflektioner från idag…

    1. Dina tankar är bara tankar, de definierar inte dig. Så sa yogainstruktören på gårdagens morgonyoga i Viken. Det var tidigt, lite kyligt men alldeles vindstilla. Det var vi och tystnaden. Lugna andetag och kloka ord. De bär jag med mig!
    2. Att jobba den här veckan i juli är som att vara ledig. Jag jobbar “On a needs basis” men jag tänker inte använda semesterdagar i onödan, så jag jobbar förmiddagar och hänger på uteplatsen under soliga eftermiddagar. Mailboxen ekar tom och jag njuter av den kravlösa ledigheten!
    3. Sommar i P3 har levererat den här säsongen. Jag har lyssnat på flera men mina favoriter hittills är Anders Hansen, Erik Niva och fantastiska Stina Volter. Lyssnar just nu på Caroline Farberger som sin livsresa, en spännande berättelse men inte topp 3!
  • 4. Fördelen med att den här sommaren inte erbjuder högsommarvärme är att kvällarna mår bra av att tillbringas i naturen. Jag utforskar nya stigar, besöker kända rundor och mår bra. Kanske kvällen erbjuder ett dopp i havet efter rundan?
  • 5. Barn. Är de inte livet? Efter två barnvaktskvällar åt E och V, en liten vecka med mina brorsöner och ett dygn med min systerdotter på kort tid inser jag hur mycket jag vill ha det i mitt liv jämt. Barns känsloregister, nyfikenhet, stolthet och styrka. Hur mycket de ibland behöver en hand att hålla i eller en knuff i ryggen. Jag fattar rätt beslut även om det inte är ett lätt beslut!
  • Kommentarer inaktiverade för Några reflektioner från idag…
  • Flytt,  Hem,  livet

    oj.

    det har gått två månader sedan mitt sista inlägg och på den tiden har jag renoverat ett radhus, flyttat, fortsatt hänga med T och boat in mig. Jag har tänkt på bloggen, känt för att skriva men inte hittat lugnet, energin eller fokuset att sätta skriva ord på bloggen.

    nu tänker jag vara tillbaks. vad vill ni höra om? relationen till T? renoveringen? radhusflytt? inredningsbeslut? hit me with your requests!!

    Kommentarer inaktiverade för oj.
  • Bästa vänner,  Träning

    Träningsdejt

    Idag har jag haft en uppenbarelse! Jag och en av mina allra bästa vänner har svårt att hitta tid att ses, vi försökte mecka in en lunch i våra välfyllda arbetsdagar. Vi fick ge upp det och försöka få till en promenad och telefonsamtal en helgdag utan framgång. Då kom hon ed en genialisk idé vi ses för en promenad, eller om jag ville en joggingtur. Hon har efter två barn, husköp, husrenovering, egenföretagare som för ett år sedan var på väg in i väggen precis börjat komma igång med sin träning. Hon som när vi träffades för 10år sen var en gynnande friskus år nu en småbarnsmamma med svårt att få ihop alla delar i livet.

    Jag brukar inte vara pepp på träningsdejter, men med denna kvinna kändes det okej. Så efter jobbet idag åkte jag hem till henne, bytte om och småpratade lite med hennes sambo. Sen gav vi oss ut i småregnet. En timma senare, 7,5km senare kramades vi hej då och jag insåg vilken vinst kvällens dejt varit. Ett träningspass och kompisdejt i ett. Prat-tempo, vackra vyer och frisk luft. Djupa samtal, fokus och livskvalitet. Oj livet, tack för att du gav mig detta idag som i övrigt känts som en transportsträcka.

    Kommentarer inaktiverade för Träningsdejt
  • familj,  lördag

    Sommardagar

    Är inte det här livet? En dag vid min barndomsbadplats tillsammans med mina syskon och deras familjer och våra föräldrar. Vi har badat, lekt, pratat, njutit av solen, ätit picknick och jag har bara gottat mig i att ha alla samlade på ett och samma ställe. Där allas egon får plats, där högljuddlek eller stilla läsning av bok blandas och tillåts utan sura eller dömande blickar. Där vi kan prata enskilt eller alla tillsammans. Livet som i en liten ask!

    Bilden här nedanför är från min morgonjogg, 8-9km ren njutning i ett långsamt tempo och tystnaden som sällskap. Nästa aktivitet är anledningen till min resa hem-hem, min låtsas-farfars 80års kalas. Så snart är det dusch, piff och kalashumör på.

    Kommentarer inaktiverade för Sommardagar
  • livet

    Lärdomar från Lill-Babs

    Såg att mitt inlägg om Lill-Babs bortgång fastnat i utkorgen. Jag tänker ofta på det som Lill-Babs var för mig. Speciellt när det känns kämpigt. Lill-Babs är för mig vad maratonpetra är för Happy. En trygghet om att livet ordnar sig. Jag tycker Petter sammanfattar det så bra i hans Instagram inlägg.

    View this post on Instagram

    Tycker det har varit svårt att skriva om din bortgång Barbro eller ens klä känslorna i ord. Jag saknar dig på riktigt. Jag saknar att jag inte spenderade mer tid med dig men så glad över den tiden vi fick. Jag kan inte påstå att vi var makalöst nära men med dig så blir man snabbt väldigt nära. Som när jag och min familj på väg från Åre passerade ditt hem i Järvsö och du bjöd in på middag och hela rubbet. Som en stor familjefest. Du omfamnade nämligen varenda själ och människa runt dig på ett sätt som jag sällan skådat. Du satte alltid andra i första rummet. Vi sågs på en TV inspelning, kan låta ytligt men jag pratar om både dig och Lasse Berghagen nuförtiden som stora inspirationer. Kanske inget jag som 25 årig rapkille i Stockholm hade trott 95-96 att jag skulle säga 2010? Men murar är till för att rivas och saker behöver motbevisas. Vissa kanske tycker det är främmande men för mig föll alla bitarna på plats när jag träffade dig. Det kommer med ålder, mognad och erfarenhet. Det finns så mycket att lära sig om man öppnar ögonen och inte fastnar i normer, skygglappar, ängslighet och inrutade mönster. Jag lärde känna dig på Gotland och jag vart snabbt platoniskt kär i dig på ett märkligt sätt för du spred så mycket värme och omfamnade alla i din omgivning inklusive mig samt att din och Lasses arbetsmoral var på en annan nivå. Något jag skulle vilja att andra fick se och förstå. Det gav mig energi. Jag menar folk tycker att jag är flitig och lojal i mitt artisteri men det går inte att jämföra med er. Jag har på senare tid lyft fram just den arbetsmoralen som praktexempel på vad det krävs och hur man kan välja att hantera sitt yrke som bygger på passion. Du levde för det! Det var hela du! Jag gör det också och lika många gånger som du blivit ifrågasatt kring ditt sätt att leva och arbeta förstår jag dig. Kanske just därför vi fann varandra direkt där på Gotland. För vi hade en bra grej Barbro, du och jag. Det var en speciell kemi. Kommer aldrig glömma den. och jag kommer sakna dig enormt men jag vet att jag har massor av lika tagna människor i världen som jag kan dela den saknaden med. ❤️ P

    A post shared by petteralexis (@petteralexis) on

    “Det finns så mycket att lära sig om man inte fastnar i normer, skygglappar, ängslighet och inrutade mönster”. Det lutar jag mig tillbaks på ofta. Lill-Babs klarade sig och hittade sin lycka. Lill-Babs var min typ av kvinna. Min typ av feminist. Den typen som inte skriker och ropar om att livet är så orättvist, att män får bete sig på ett visst sätt men inte kvinnor. Hon var den som gjorde saker annorlunda men aldrig pratade om det. Gjorde skillnad genom handling istället för snack. Sådant beundrar jag. Sådan vill jag vara. Självklart blir jag ängslig ibland, som när jag 60-års krisar vid 35, men jag vet ju också att det är vad det är. Livet kan förändras fort. Jag kan försöka styra det i en viss riktning men längs vägen finns det alltid så mycket okänd som jag inte kan ta med i beräkningarna. Och det, det är ju vad livet är.

    Kommentarer inaktiverade för Lärdomar från Lill-Babs
  • livet

    Vad är viktigt, på riktigt?

    Igår efter jag trotsat snöstormen och sprungit ett par kilometer i motionsspåret värmde jag på lite rester från i söndags (pizza) och tittade på MadMen som varit min “go to” serie på sistone. Helt plötsligt inser jag att det är sista avsnittet, de så fint berör vad de olika huvudrollsinnehavarna sysslar med utan att smöra till det och göra allt bra och alla lyckliga. Sen den stora tomheten – vad gör jag nu!?!

    Jag kom på att det var Idrottsgalan och zappade in precis lagom till att Anna Holmlund zoomas in. För er som inte har koll på Anna kan hon i det här sammanhanget sammanfattas som fantastiskt duktig snowcrossåkare som i ett träningsåk kraschar och får en allvarlig hjärnskada. Nu ett år senare har hennes resa till ett värdigt liv tagit stora kliv, men hon kommer för alltid ha svårt att gå, prata och än mindre kommer hon kunna åka skidor på den nivå som hon gjorde.

    Igår deltog hon i festen som kallas Idrottsgalan, hon hyllades med ett filmklipp av hennes fantastiska återhämtning och en stående ovationer av övriga deltagare. Sånt här gör mig extremt rörd, hennes kamp mot kroppen. Hennes kamp mot sin egen hjärna och misshandeln av densamma och den hjärnskada som hon ådrog sig. Anna är en kvinna av stål, men fy vad ont det gjorde i hjärtat när man blir påmind om hur fort livet kan förändras och ens prrioriteringar helt sätts ut spel.

    Kommentarer inaktiverade för Vad är viktigt, på riktigt?
  • livet

    Tove Nilssons sommarprat

    Öppet, ärligt och naket. Det finns mycket i Tove Nilssons sommarprat jag känner igen mig i. Ätstörningarna, att inte leva upp till föräldrars förväntningar och rädslan inför och skräcken övet förhållanden och att skaffa familj.

    Har ni inte redan gjort det så tycker jag ni ska lyssna på Toves sommarprat här: www.sverigesradio.se/sida/avsnitt/916940?programid=2071.

    Kommentarer inaktiverade för Tove Nilssons sommarprat
  • Grubblerier,  livet

    Superkinkig

    Jepp, jag har varit en pest den här helgen. I lördags var jag lätt bakis och trött, ganska energilös och supertråkig. Igår var jag en utmaning för alla, kanske mest för mig själv. Från det att jag vaknade tills dess att jag somnade kände jag mig sorgsen, kinkig, frustrerad och i total obalans. Jag vet att det är sådana dagar som man har ibland, men jag tycker verkligen inte om dem.

    Jag försökte bota känslan med promenad och gym, senare med en cykeltur och lite havshäng. Jag pratade med en av mina bästa vänner i telefon trots alla försök till åtgärder fick jag ett utbrott. Mr T fick ut av alla röriga känslor och allt trassel när han hade blivit inbjuden på födelsedagstårta av sina barn då deras mamma fyllde år. Min saknad av trygghet i relationen påverkar mig enormt, jag blir osäker, jag överreagerar, jag blir extra känslosam och svartsjuk. Jag saknar den där trygga plattformen att stå på och att inte kunna med ord få bekräftat att jag trots allt är älskad i min relation – det får mig otroligt instabil.

    Så, nu efter att långt samtal med min kloka vän Karro har jag tagit kontakt med min gamla terapeut och hoppas att hon har möjlighet att träffa mig och agera bollplank. Jag känner att jag just nu inte är direkt stöttande gentemot T, utan mer är som en en boj som drar ner honom.

    Kommentarer inaktiverade för Superkinkig
  • Förhållanden,  livet

    Högt och lågt

    Bloggtysnaden beror på en miljon tankar som snurrar runt. Känslor och funderingar som jag inte kände mig redo att skriva om. Rädslor som jag inte riktigt förstod men som jag tror jag greppar nu. Och en enorm frustration över att jag inte klokare på livet än jag är. Samtidigt är jag så trött på människor. Så vansinnigt trött på samhället också. På normer, på skam, på att man utbildar ihjäl sig, jobbar och satsar timmar på personlig utveckling och ändå inte hittar svar på hur livet funkar. Så jäkla knepigt alltså.

    Såhär ligger det då till. I min bubbla funderar jag mycket på relationer och hur man får dom att funka. Tänker minst lika mycket på vad som händer när det inte funkar. Jag vill så gärna att mitt förhållande med Icey ska funka men inte sitter jag på den hemliga nyckeln till framgång. Mer om detta senare. Mitt i  alla funderingar så läser jag på Blondinbellas blogg att hon har det kämpigt. Nu vet jag ju inte alls vad som försiggår hemma hos Löwengrip/Spångberg. Däremot vet jag, för jag minns, smärtan över relationsproblem. Nu kanske de inte har problem men säg att de har det. Jag minns skammen jag kände över att mitt förhållande fullständigt rasade ihop. Jag minns smärtan av den skammen och sorgen över att förhållandet slogs i bitar. Det tog månader innan mina närmaste kompisar fick veta. De allra närmaste fick veta efter 2-3 månader. Nästa gäng efter 5 månader och efter typ ett halvår så tänkte jag att nu vet alla mer eller mindre genom alla så nu är jag väl officiellt singel. Märk väl att det må ha varit min relationsstatus men man känner sig inte singel efter 6 månader när man varit i ett förhållande i 7 år. På Isabellas blogg gör jag då det man kanske ska undvika, jag läser kommentarerna. Det ska tilläggas att jag också är en väldigt nyfiken person. Det tror jag att vi alla är – nyfikna på andra, nyfikna på kompisar, vänner, familj, kändisar och så vidare. I kommentarsfältet finns spekulationer, åsikter och såklart även en del styrkekramar och förståelse. Allt det där väcker en sådan obehaglig känsla. Kriser i förhållanden är tuffa, slutar de illa är det så fruktansvärt jobbigt och att då vara en offentlig person med en blogg som uppdateras dagligen och därmed ge daglig insyn i livet måste vara helt outhärdligt jobbigt. Jag fattar inte hur folk kan gotta sig i det. Det är helt obegripligt.

    I samma veva lyssnar jag på det senaste avsnittet av Trettio Plus Trevar som bland annat handlar om uppbrott. Det sticker till lite. Jag kan inte förlika mig med min syn på relationer och det som verkar ha blivit den nya normen, flera långvariga relationer under en livstid.

    Igår bollade Happy och jag och jag fick även möjligheten att berätta om Iceys tankar och känslor. Och kunde fråga den där frågan som jag burit på i några månader. Så bloggen, nu är jag tillbaks. Nu blir det att åka av. Det blir högt och lågt.

    Kommentarer inaktiverade för Högt och lågt