Okej, gårdagens film som jag bölande mig igenom från början till slut heter Lion. På många sätt kan jag förstå att den många blir glada av den för den har ett lyckligt slut. Jag köper det. Däremot, så finns det ett gäng av oss som är adopterade. Som alltid lever med frågan “varför” och för vilka filmen petar på en känslig punkt. Den där känslan av att känna sig vilsen är alldeles för bekant för en del av oss. Och man känner smärtan så väl.

Nu funderar jag inte varje dag på varför jag blev bortadopterad, verkligen inte. Ytterst sällan. Men så tänker jag också väldigt sällan på att jag är just adopterad. Det är väl när ämnet kommer upp ungefär. Och en film som Lion kan väcka en hel del känslor, speciellt hos de adopterade. Jag kände mig mest tacksam över att jag var väldigt liten när jag blev adopterad. Jag var endast några månader. Det finns papper även om det inte finns uppgifter på alla inbladade parter. Ändå, kan jag när adoption kommer på tal fundera lite över varför. Jag kan inte förställa mig hur jobbigt det måste ha varit för huvudpersonen i Lion som blir adopterad mot sin vilja och i en ålder med tillräckligt med minnen. Det är en lycklig film men det är en olycklig adoptionshistoria. Sedan har storasystern i mig väldigt svårt att se en lillebror så förkrossad.

Har ni inte sett den så se den. Den finns på Cmore just nu. Sedan kan ni ju tillbringa några timmar med att googla den söta pojken som spelar huvudrollen. Sötheten själv.