Jag har i åratal närt en önskan efter längdskidor. Sen jag skaffade bil för ett par år sedan såg jag plötsligt möjligheten i att ta mig till skidspår utanför stan och i närheten, sen har liksom längtan aldrig övergått i faktisk handling. Den främsta anledningen är nog priset, det är en dyr hobby att skaffa. Själva åkandet är inte speciellt dyrt – men att köpa längdskidutrustning är ingen billig affär. Så i år, när jag vid flera tillfällen suttit och tittat på skidtävlingar på TV, följt OS via sociala media och hört kollegor och vänner som hittat fina skidspår runt om i länet så har denna skidlängtan övergått till faktisk handling. Veckan innan Vasaloppet började jag mer seriöst googla skidutrustning och längdskidpaket och jag besökte sportbutiker som informerade mig om att deras lager av skidor skickats norrut där säsongen är längre.

Till sist hittade jag skistart.com där jag lyckades plocka ihop ett paket av längdskidor, pjäxor, stavar och bindningar. Priset gjorde sved lite, så jag lämnade ordern utan att klicka på beställ för att fundera genom det lite. Men i samband med att jag satt och tittade på Johanna Ojala och Brita Zackari kämpa sig fram sista milen på Vasaloppet tryckte jag på beställ knappen. Nästa dag ringde man mig från skidverkstan och ställde lite kontrollfrågor och under torsdagen levererades paketet hos mina föräldrar.

Premiärhelgen lyckades jag åka 25km och förra helgen provade jag två olika spår på västkusten och fick ihop ytterligare 20km. Fördelen med skidåkning i mars är vårsolen – nackdelen är isiga spår (om det finns spår).  Nu har det varit för många varma och regniga dagar för att det ska kunna erbjudas bra skidåkning så här långt söderut, men jag känner mig redan lite mer pepp på att det kommer en vinter i höst igen.