• Ideellt arbete,  livet

    Inte min måndag

    IMG_8921
    Idag har jag varit gråtfärdig hela dagen. Jag grät från stunden jag vaknade, jag grät innan jag tog mig samman för att gå ut, jag grät under fikastunden med min nya coach, jag grät när jag kom hem och inte hittade mina bilnycklar. Just där och då kändes det som världens undergång. Min kompis Kris sa att det var det inte och att jag dessutom inte borde träna utan försöka vila. Mitt ex hade vid det här laget sagt att det inte är hållbart. Han hade hjälpt mig med min lista, han hade sagt att det kommer ordna sig, han hade gett mig en kram och suttit uppe med mig sent på nätterna. Vi var ett bra team på det sättet, stöttade alltid varandra även när vi inte var överens om engagemanget.

    Nu är jag singel, förälskade i någon som inte är förälskad i mig och har alldeles för mycket att göra, för mycket att känna mig pressad över och oroa mig för. Inget, inget, fungerar just nu för jag vet inte ens var jag ska börja. Och skulle jag lyckas börja så kan jag inte fokusera i mer än 30 sekunder för efter det tänker jag på Miss M och vad jag ska göra. Jag vet ju vad jag borde göra – bryta kontakten. Inte för att jag vill men för att det är bäst.

    Idag när världen gick under (alltså när jag verkligen inte kunde hitta bilnycklarna) så fick jag sådan magvärk och bröstsmärta. Att jag faktiskt bara gav upp och satte mig på soffan. Att resa sig därifrån kändes övermäktig jobbigt.

    Jag tror det här är någon dålig karma. Jag tror jag får igen för att jag under alla år sagt att jag inte tror på stress eller på att gå in en vägg. Men du väggen, jag tror faktiskt inte på dig. Så det så. Det är bara jävligt stressigt just nu.

    Något positivt i livet? Jo då. Espresso Houses Salted Caramel Macchiato. Som Kris sa, en kopp med godis. Yum.

    Kommentarer inaktiverade för Inte min måndag
  • London

    Flyttat pga kris

    Fick frågan om hur det kommer sig att jag flyttade från Sverige från första början? och jag fick göra lite soulsearching för att besvara den, svaret blir i två delat.
    Del 1

    Jag spenderade 6 år i Italien, tillsammans med familjen, från att jag var 9 till 15 år och det var hemskt att flytta tillbaka till Sverige. Sedan dess var Italien hemma jag köpte loss huset vi bodde i när jag fyllde 18 och jag har fortfarande kvar det. Mina bästa vänner var de som jag träffade under åren i engelska skola där.

    del 2.

    Jag flyttade till London av två anledningar. Den ena var att en av mina bästa vänner är britt och bor där, jag hade nyss skilt mig och befann mig på ett dåligt ställe i livet, kände mig ensam och var nog ganska deppig, så han sa “kom hit!”. Och jag tänkte att det kan nog vara bra att bryta mönstret och flytta dit, jag hade kvar min lägenhet och tog typ med en väska med kläder så tanken var att stanna någon månad max ett halvår.
    Den andra anledning var att jag tidigare hade jobbat för ett internationellt företag i Sverige och då fått erbjudande om att arbeta för deras kontor i London men just då passade det inte, men jag ringde upp dem och fick ett annat jobb för det företaget. Hade jag inte fått jobbet hade jag nog inte stannat så länge som jag gjorde.
    Sedan träffade jag ju V också och även om jag åkte till Sverige säkert en gång i månaden så kändes det mindre och mindre som hemma, svårt att förklara, men London var verkligen en fristad för mig. Bort från de människor och miljöer som då inte var bra för mig.

    "En del av mitt hjärta kommer att slå för London".
    “En del av mitt hjärta kommer att slå för London”.

    Men jag tror också att i och med att jag bott utomlands som barn och att jag flyttade till en av mina bästa vänner så var steget betydligt mindre än om jag bott i Sverige i hela mitt liv.

    Kommentarer inaktiverade för Flyttat pga kris
  • tankar,  vänner

    Livets olika faser

    Just nu går jag runt och känner mig ensam, som att ingen av mina vänner tänker på samma saker som mig, eller är lixom långt ifrån de värderingar och drömmar jag bär på. Jag känner lixom att vi är på olika platser i livet och att det är tråkigt men samtidigt att det är helt okej att det är så. Och förhoppningsvis så kan vi fortsätta umgås och kanske hamna i samma fas igen.
    Varje fas har olika mål, det är svårt att se och förstå hur faserna i framtiden ser ut och vad det är som är viktigt i de olika faserna.
    Jag tänker mig faserna lite så här (de har alltså inget med ålder att göra):

    Ung-vuxen:
    I den här fasen är man obunden. Man kan obehindrat resa, säga upp sig, byta partner, flytta. Det är en tid av möjligheter. Man är ute mycket, antingen och festar eller bara umgås med många människor. Man behöver bara tänka på sig själv. Av andra kan man upplevas som “ansvarslös” och som att man är utan någon riktning i livet.
    Viktiga mål: Få ett jobb (fast anställning?), ta examen, skaffa ett eget boende (som är stabilt), resa mycket, se världen.
    (Jag har själv “aldrig” varit i den här fasen och det kan jag sörja ibland. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år, har alltid gjort det “rätta”, pluggat direkt efter gymnasiet, jobbat medan, haft stabila förhållanden, aldrig varit full. Jag har alltid varit väldigt ansvarsfull, på gott och ont).

    Tvåsamhets-fasen:
    Här har man en stabil partner, men har också tydliga mål med studier eller karriär. Man bygger sin framtid tillsammans med sin partner och har gemensamma drömmar. Drömmarna är ofta att man vill bo där eller där, resa dit eller dit, köpa det eller det. Man är fortfarande relativt obunden och kan resa iväg en månad till Thailand eller jobbar på olika vikariat som man tänker tar en dit man vill, man provar sig fortfarande fram lite.
    Mål: resor, ha roligt, vara kära, vara sociala, visa upp alla hur lycklig man är.
    (I den här fasen var jag väldigt länge. Från att jag tog studenten till nu. Jag har som sagt var alltid haft stabila förhållanden där vi gjort mycket tillsammans, framför allt resa. Jag har också jobbat med massa olika saker, ibland för att jag velat, ibland för att det passat vårt förhållande bättre. Man är inte en familj men man är en viktig tvåsamhet).

    Bygga-familj-fasen:
    Man vill ha barn. Ofta har men en partner men inte alltid. Man drömmer om ett eller flera barn och att få visa dem världen. Dock kan man inte tänka sig att man har barn som blir äldre än 1-2 år, det är lite som att skaffa sig en söt och gullig hund. Även om man vet att man måste uppfostra ett barn så tänker man sig inte att barnen växer utan att de alltid är små och söta.
    Man känner också ett stort behov av att umgås med sin partner (eller väldigt nära vänner), man vill ha trygghet och intimitet och man behöver inte utelivet utan vill mest sitta inne och prata.
    Mål: bli garvid, vara gravid, ha ett litet barn, gå promenader med barnet i vagnen, alla drömmar och mål inkluderar ett barn.
    (Jag är i den här fasen nu. Jag känner ett stort behov av djup, jag vill gärna prata med människor i min sits, diskutera, fundera och främst vill jag umgås med V hela tiden, och vara nära honom).

    Sen vet jag ju inte riktigt vad som kommer, men småbarnsfasen, tonårsförälderfasen, vara utan barn igen fasen är ju stora faser som jag tänker att de flesta går igenom. Men de där små där emellan vet jag inte.

    Kommentarer inaktiverade för Livets olika faser