• vänner

    En ny vänskap

    För några veckor sedan så var jag i Uppsala en helg och samåkte dit på fredagen med en kille jag så gott som aldrig träffat tidigare. Vi kan ju kalla killen P-H. Bilresan gick helt smärtfri med väldigt lite om ens någon konstig tystnad. Jag trivdes väldigt bra i hans sällskap. Dagen efter när vi sågs så kändes det lite som om vi känt varandra hela livet (eller ja, han är ju yngre så hela hans liv). Det var en väldigt intensiv helg och någonstans längst vägen så blev han en av min största tryggheter under en helg som präglades av många intriger. Efter det var det väl lite mailande och för två veckor sedan träffades vi igen, i en bil på väg söderut. Denna gång var hans fru med så den här historien är inte på väg dit ni kanske tror. Jag vet faktiskt inte vart den är på väg. För jag vet faktiskt inte vad han är för mig. Det finns något där men det är ingen kemi som innehåller någon åtrå och det är skönt. Ofantligt tryggt men skrämmande. I Malmö hängde vi inte så mycket och jag blev lite besviken på honom för en grej som nog inte var personlig men som jag tog personligt. Efter helgen så kändes det som vi gått från bra kompisar till kanske bekanta++. Det var jobbigt. Han hade på väldigt kort tid blivit en viktig del i mitt liv. Några samtal senare så var allt utrett och jag tyckte det kändes bra igen. Ännu mer så när galningen får för sig att erbjuda sig hjälpa mig att flytta. Det var tokigt men sinnesjukt snällt. Någonstans där insåg jag att vi ju är vänner. Vänner är bra men jag tycker det är läskigt. För jag känner så stark för honom. Det blir inte mindre läskigt av att jag inte kan definiera vad jag känner. Till saken hör ju att jag har väldigt svårt att lita på människor. Förmodligen är det inte en egenskap som blev mindre präglande när jag blev dumpad. Jag har väldigt lätt för ytliga samtal med främlingar men jag har väldigt svårt för att släppa in folk. P-H tog sig från främling till väldigt väldigt nära på rekordfart. För vi klickade. När han är så nära mig så finns det ju en risk att han sårar mig. Det är den rädslan som gör att jag bara vill ta mig ur det här. Det i kombination med att jag känner så starkt att jag skulle kunna säga att jag älskar honom utan att egentligen veta vad jag menar mer än att det känns rätt.

    Jag brukar inte analysera vänskaper i oändligheter men detta beror förmodligen på att jag tänkt mycket detta år. Plus den där rädslan som är så överhängande stor. Magkänslan säger att P-H är en bra kille. Någon som kommer finnas där. Idag och imorgon om ett år. Men jag är rädd. Så fruktansvärt rädd för vad jag känner och för en massa hypotetiska om. Just idag varken oroar jag mig eller tänker så mycket på det men jag har tänkt väldigt mycket de senaste dagarna. Någonstans kanske han och jag bara måste landa lite i denna nya fantastiska vänskap.

    Kommentarer inaktiverade för En ny vänskap