-
En halv familj
Igår åkte Vs bror tillbaka till universitetet, terminen börjar snart och det är där han pluggar. En helg i månaden är han nog hemma men då är det ju så klart mycket som ska hinnas med. Och det var så jobbigt när han åkte för då kände jag igen att jag är en elak människa som uppfostrar Nils själv.
Jag gör ju inte det. Jag har ju så klart V men också mass andra vänner och familj men Nils har kommit nära sin farbror och nu ska han också bort. Lämna.
Det känns så ofta som om jag berövar Nils hans familj. Hans mormor och ena moster är han nära. Men också de vänner som är som familj för mig. Vi har ju setts en gång i månaden men hur länge kommer vi kunna hålla det? Jag hoppaspå länge. I alla fall till han börjar skolan. I all fall varannan månad. Och de kommer hit.
Och det är fint att se den tillsammans. Hur de har allt tålamod i världen med honom. Leker, myser och älskar. Och det väljer jag bort åt honom. Jag kan så ofta känna mig halva. Halva livet här och ande halvan där men så kommer Nils också växa upp och det är jag som tvingar honom till det. Eller ännu värre, tänk om han växer upp och inte känner sig svensk alls?!
-
En ödmjukhet inför livet
Natalia filosoferade lite över Att vi (hon, jag och Happy) är olika men lika. Lika gamla men lever olika liv. Samma värderingar och humor men olika temperament och framförallt samma ambitioner.
Det är fint att ha det så. Människor med olika liv. Som inte värderar det som bättre eller sämre utan helt enkelt annorlunda.
Ibland känner jag mig så jäkla klyschig. Vit med en vit man som bor i förorten och jobbar 8-5. Ja ni förstår? Det kan äckla mig med alla som målar upp sina liv som perfekta. Och jag vill inte vara en av dem. Tyvärr är jag bättre på att berätta om motgångarna än ledgångarna men jag ska försöka skärpa mig.
Även fast jag har det så himla bra och i många fall faller inom normen så hoppas jag att jag kan använda den makt som normen ger mig och kriga för de som har en svagare röst än min.
Nu svävade jag iväg lite här, men precis som Natalia är jag glad att vi har varandra. För perspektiv och påminnelsen om att alla är olika men precis lika bra.