Jag hade aldrig hört talas om kärlekskneget förän jag läste det här. Och då grät jag. 

Grät för att jag är så trött. Grät för att jag gör just allt det där. Grät för att hjärnan aldrig får vila. 

Det är inte bra mellan mig och V. Helt ärligt är jag så slut att jag inte ens orkar känna kärlek. V beter sig illa. Eller. Han beter sig som en sjuttonåring som bor hemma hos mamma. Och jag är mamman. Jag vet inte hur ofta jag säger till. Tjatar. Gnäller. Pratar. Och V förstår alltid. Varje gång, förstår han. Men han ändrar sig aldrig. 

Så nu har jag tagit till icke-handling. Dvs jag gör inte det jag brukade. Jag har börjat med att sluta tvätta hans kläder. Egentligen tycker jag tvätta ör helt okej, lite som terapi, men på nu tvättar jag mina och Nils kläder och lägger hans i en hög. Vi får se vad det leder till. Kanske ingenting. Kanske blir det bara ett statement. Skönt är det i alla fall. 

Detta gav V så dåligt samvete att han åtminstone för tillfället tog sig samman. Det finns hopp.